Dela:

Bläddra per

Noterat

NOTERAT. Bevarade lugnet när det stormade som värst.

”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Man ska välja århundradets finlandssvensk ser jag i en artikel i Hufvudstadsbladet, den utmärkta avisan från Helsingfors som alltid lyckats balansera inhemska nyheter med utländska begivenheter och som rapporterar både från världens oroshärdar och om vad som sig tilldrar i Kyrkslätt, Esbo och andra kranskommuner till Finlands huvudstad. Tidningens förre chefredaktör Jens Berg som ingår i juryn föreslår en radda namn på lämpliga kandidater, alltifrån republikens tillkomst 1917: förstås marskalken Mannerheim vars ryttarstaty finns på den boulevard som är uppkallad efter honom, vidare kompositören Sibelius och konstnären Helene Schjerfbeck, författaren Edith Södergran och vetenskapsmannen Ragnar Granit.

Ett namn saknar jag i hans uppräkning, filosofen Georg Henrik von Wright som var Wittgensteins vän i Cambridge och som gav ut hans efterlämnade manuskript. Men det är nog troligare att det blir författaren till paradoxen i rubriken ovan som utses. Den återfinns i ”Trollvinter” av Tove Jansson som lät sina personager, mest Mumintrollet, bevara lugnet när det stormade som värst. Det är en inställning till livet som behövs nu mer än någonsin när mycket rasar samman, i en tid som visar allt fler skrämmande likheter med andra hälften av 1930-talet då nedräkningen började ticka på till den kommande världsbrand som snart blev oåterkallelig. På Svenska Dagen den 6 november som firas samma dag som göteborgarna äter Gustav Adolfs-bakelser får vi veta vem som blir århundradets finlandssvensk.

Ivo Holmqvist.

***

NOTERAT. Kebnekaise, handlar om myterna.

”Den längsta resan är resan inåt”, står det inhugget i klippblocket vid Kebnekaise.

Citatet är hämtat från diktverket Vägmärken av FN:s tidigare generalsekreterare, Dag Hammarskjöld.

Det sägs att Hammarskjöld gjorde långa vandringar kring Kebnekaise inför svåra beslut i generalförsamlingen. Han var starkt religiös och Kungsledens sträckning mellan Nikkaluokta och Abisko har förärats titeln pilgrimsled, av Svenska kyrkan. På utvalda platser längs med leden finns citat från Vägmärken. Tanken är att stanna till vid meditationsorden och bära med under pilgrimsvandringen.

Vägmärken är en av de mest märkliga böcker som skrivits av en politisk ledare. Hammarskjöld beskrev Vägmärken som en förhandling med gud. En vitbok, där döden och ensamheten är påtagligt närvarande.

Det sägs att Hammarskjöld förutsåg sin egen död. Efter att hans flygplan kraschat under en fredsmäkling för FN, hittades manuskriptet till Vägmärken i hans lägenhet. Bredvid manuskriptet låg ett brev. Brevet innehöll instruktionen att, vid hans frånfälle, publicera Vägmärken.

 

Anders Hermansson

***

 

NOTERAT. De fridlysta.

 

”’Nu får det räcka.’ En granne till mig har uttryckt sig främlingsfientligt. ’Den här människoförflyttningen världen över är inte naturlig.’ Jag påminde honom om att i klimatförändringarnas spår riskerar våra svenska landskapsblommor att förflytta sig norrut. Det kan inte jämföras, sa han. ’Blommor är fria.’ Jag tror inte att han själv hörde hur dumt det lät.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Var rädd om vinnarskallen.

”Av säkerhetsskäl har vi nu fått lära oss hur man går i trappor. Man ska hålla i räcket. Vi blev visade en kort filmsnutt och fick sedan skriva på en deltagarlista allihop. Det kan man förstås skratta åt och skoja om, men det är rätt att fokus ligger på säkerhetsfrågor. Vid byggandet av Citybanan dog sex arbetare. Det är oacceptabelt. Vi måste ha nollvision på arbetsskador. Genom att arbeta med riskrapportering håller vi ett vakande öga på farorna. För några år sedan låg fokus mer på viljan att vinna. Hur är det med din vinnarpassion? Förenklat: Hur är det med vinnarskallen? Då förstår ni hur vettigt och riktigt det är att sätta säkerheten först. Idag skulle svaret ha blivit: Tackar som frågar. Jodå, jag håller i räcket. Än så länge har jag huvudet i behåll.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skörd.

Elva björnbär blev första skörden från den magra plantan, alla sura. Den har stått i söderläge under flera år utan att ge frukt. Från trädet med Göteborgs Diamant har det rasat fullmogna päron. Under en vecka i september invaderades trakten av 2500 militärfordon, och en hygienbarack för soldater sattes upp intill kyrkogårdsmuren. Jag åkte till Norrköping för att tala om värnplikt och besökte ett vackert antikvariat, med mycken okänd utgivning på borden. Lagar nu får i kål. Ett stråk av lättsamhet genomkorsar mitt vemod. Just som kabeln till batteriladdaren går av!

 

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Civilkurage.

I en av sina böcker berättar Hannah Arendt – skriver Sven Lindqvist i sin tänkebok Myten om Wu Tao-Tzu – hur ett gäng råskinn från nazistiska SA i början av trettiotalet stormade in i ett hyreshus någonstans i Nordtyskland, larmade uppför trapporna, slog in en dörr till en lägenhet där en judisk familj bodde, och släpade ut dem så skändligt som möjligt och under så stort oväsen som de kunde åstadkomma. Det var ett experiment: man ville kolla om man kunde fara fram ostört eller om någon i huset skulle ingripa till familjens försvar. Men alla grannar höll tyst, stängde och låste sina dörrar. Då visste man att det var fritt fram att trappa upp våldet, allt eftersom.

Den amerikanske författaren Harlan Ellison har en liknande faktabaserad episod i en av sina riktigt otäcka noveller, om hur en kvinna blir misshandlad och mördad på öppen gatan på Manhattan medan mängder av ögonvittnen hänger i fönstren utan att avbryta våldet och hindra döden. Civilkurage lyste med sin frånvaro de gångerna, som så många andra. Måtte det inte göra det i Göteborg när nynazistiska huliganer nu testar tålamodet. Ordningsmakten där har redan visat sig handfallen när den tolererat en otillåten demonstration, en absurd situation. Man önskar att den arga tanten i Växjö som dängde sin handväska på nynazistiska skinnskallar har medsystrar på västkusten. Ännu är det inte för sent att sätta fälleben för råskinn som trampar i tropp – läs de kloka inläggen av Anita Goldman och Heidi Fried i Dagens Nyheter.

 

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Väsenskärnan. 

Upprepning är kunskapens moder. Men här vill man gärna skilja på själva forskningsprocessen – där upprepning och omtagning är givna metoder, experimentets väsenskärna – och framställningskonsten – som trots allt fordrar ett större mått av variation, för att inte säga elegans. Det enda som inte går att upprepa, alltså att experimentera med, är födelsen och döden. Men frågan är också om dessa händelser alls går att framställa på ett sätt som ger oss insikt eller förståelse. I dessa sammanhang blir allt så – definitivt, platt närmast.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Dags för nordiska musikdagar i London.

Nästa år fyller FST, Föreningen för svenska tonsättare, hundra år. Redan nu tar sig många av de fyrahundra medlemmarna ton, under fyra dagar i London: från 28 september till första oktober går storsatsningen Nordic Music Days av stapeln på Southbank Centre längs Themsen, platsen för den legendariska Festival of Britain 1953. Tre organisationer står bakom, förutom FST också Nordiska Komponistrådet och Nordiska Ministerrådet via deras ”Nordic Matters” som är en finurlig benämning; andra ordet kan läsas både som ett substantiv och ett verb. Den årliga nordiska musikfestivalen är av gammalt datum då man började redan 1888, men detta är första gången den hålls i London.

Ett fyrtiotal nordiska komponister kommer att presenteras, man ordnar konserter (dirigenten Esa-Pekka Salonen är på plats), workshops och seminarier, och det kommer att sjungas på färöiska och jojkas – säkert mycket exotiskt för engelska åhörare fast inte riktigt lika mycket som innan Sameblod gick på export. Svensk konstnärlig ledare är Martin Q. Nilsson som kanske är den femte i föräldrarnas barnaskara om Q står för Quintus (q-et hos den en gång mycket kända stumfilmsstjärnan Anna Q. Nilsson från Ystad, hon som spelar kort med Buster Keaton i slutscenen av Billy Wilders film Sunset Boulevard, stod för Quirentia). Alltså hög tid att ta sig till Themsen – eller vänta till nästa år. I april 2018 möts man i Helsingborg.

Ivo Holmqvist

***

 

NOTERAT. Språkpolisen.

”Med ett bra språk undviker du en del konflikter. I tillverkningsföreskriften för en av våra brustabletter beskrivs arbetsmomenten när vi väger upp de ingående råvarorna: ‘Uppvägning sker i plomberade fat på plastpall inlåsta i nätbur’. Inte underligt att vi klagar på arbetsmiljön.”

 

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

 

NOTERAT. Korparna.

Thomas Bannerheds roman Korparna, som utspelas på ett småländskt småbruk, hyllades av kritikerna och renderade författaren Augustpriset. Nu har Jens Assur bearbetat verket och gjort en film, med biopremiär i oktober.

Med stålaktigt klingande monoton musik och med panoreringar där jord och himmel möts i långa tagningar har resultatet blivit en primitivistisk brygd om basal överlevnad och om sammanbiten kamp; ett landsbygdsdokument med dystopisk grundton. Man påminns om van Goghs Potatisätarna och om Jan Troells utvandrarsvit om det tuffa livet i Korpamoen: samma tunga stenar att baxa undan, mörk, mager och fårad jord, utbredda tystnader mellan människorna, ändlöst slit…

Berättelsen om en far som under tyngden av plikter drivs in i psykisk sjukdom och med en son som hellre leker ornitolog än ser en framtid i pappans fotspår (han vill inte, likt korparna, fastna i fågelnäten) vevas fram i tunga, långa sekvenser. Dialogerna är fåtaliga, dramaturgin emellanåt obefintlig. Reine Brynolfsson och Maria Heiskanen är fantastiska som föräldraparet, och känslan av 1978 väl levandegjord, men interiörerna påminner snarast om Sune Jonsons småbrukarbilder från 50-talet.

Björn Gustavsson

***

 

NOTERAT. Helheten och delheten. 

 

”Alla dessa nymodigheter inom arbetslivet: Lean Production och spaghettidiagram. Vikten av att kunna se helheten snarare än delheten. Vad är det? Är det att kunna se hela problemet snarare än bara en del av det? Är det att se hela vansinnet eller bara hur halvtokigt det är? Jag tycker att det är helt vansinnigt, men vi får ofta höra: ’Så ser världen ut.’ Så har världen bestämts att se ut av en mycket liten del av befolkningen.”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Mosaikskärvan.

Nog är gångarten en långt viktigare karaktärsegenskap än ansiktsuttrycket. Därför att den inte kan förfalskas. Och den ger ju så många fler indikationer än blotta utseendet. Den är ärlig, varken yta eller sken. Den involverar hela kroppen. Den syns på långt håll. Den har inte bara med humöret att göra utan också med väderleken. Du småspringer, du stannar till, stödjer dig på en käpp. Alla dessa rörelser är individuella, så gott som aldrig föreskrivna eller inövade. Den som ramlar ramlar på sitt sätt. Man förstår om en människa är munter eller dyster. Tavelseende!

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Företagshatten.

”Företagshatten! Jag har ofta funderat på hur den ser ut. En blå badbollsformad plastmössa med ventilen i pannan så att det blir lätt att släppa ut luften. Eller en triangelformad keps gjord av flätade buntband. En svart trollkarlshatt med hål i toppen som rymmer allehanda uppfinningar och verktyg. Det är bara fantasin som sätter gränser. Vid ett hastigt omslag i körplanerna eller vid en oförutsedd uppgift som plötsligt blivit bråttom eller viktig börjar vi att prata om företagshatten. ‘Vi får ta på oss företagshatten’. Denna symbol för att lägga manken till. ‘Bara för denna gången. Vi får ta på oss företagshatten och springa det där extra varvet’.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

 

NOTERAT. Om Loffe.

Att skriva kort är en konst. Att skriva kort om Janne ”Loffe” Carlsson är närmast omöjligt. Få stämmer in på etiketten mångsysslare som han, och låt oss nu vid hans frånfälle vara generösa och se det som något positivt.

Att spela torrt är också en konst, och det var vad han gjorde som jazzbatterist, hans kanske mest bortglömda sträng på lyran. Under proggens glansperiod, när musiker ägnade sig åt ekvilibristik instrumentonani, spelade han stram återhållen artrock med Bo Hansson på Hammondorgel.

Han spelade också torrt i filmen ”Vem älskar Yngve Frej”, och visade här igen sin förmåga att vara återhållsam. Det är synd att han mest kommer minnas för Göta Kanal och andra spexiga lättviktare, när det fanns ett sådant djup i honom. Jag minns jag såg honom ta en hamburgare i förköpet på en factory outlet i Göinge, och att han bodde här sina sista decennier kan man dra en del växlar på. Det (skånska) gemytet parat med granskogsvemod ringar in personligheten hos en av våra stora seriösa clowner.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Geniet.

”Jag är lösningsorienterad, snabbagerande, möjlighetsorienterad och känner stort ägandeskap. Skriver risker och störningar och lämnar in förslag på ständiga förbättringar. Jag har ett starkt egendriv, är flexibel och anpassningsbar.Ser jag nåt så gör jag nåt. Lagspelare, tävlingsinriktad och service-minded. Jag har en eldig ’Passion to Win’ och ser helheten snarare än delheten. Kort sagt: jag är komplett galen.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Att tolka.

Någon sa att någon visste. Någon tolkade tecknen på att något inte stod rätt till. Någon tolkade och förvrängde så någon delade att någons syster förts bort till Mars. Många ”Någon” tillhörde ett Folk som inte läste för många böcker utan hade sunda, friska, insikter liksom i själva inälvorna om hur det verkligen förhöll sig. Någon av dessa någon visste att dessa enkla sunda människor dagligen drogades av gas från flygplan för att inte se kopplingen mellan satanism och Obamas leende…

De mjuka humanvetenskapernas tolkningskaraktär och öppenhet för perspektiv har börjat blandas ihop med naturvetenskapernas absoluta krav på bevisbarhet. Känslan och åsikten om att vaccin skapar autism tas på allvar och skördar liv. Från naturvetenskaplig von-oben-arrogans till postmodernt dravel på internet, denna kunskapskollapsens teknologiska inkarnation.

Putins lögnfabriker och Gwyneth Paltrows humbug. Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barnen ändå får sitt vaccin.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Arter.

Och alla våra invasiva arter! Rosenspireahäck, kirskål, hallonen, både de äkta och prydnadshallonbusken som blommar nu. De är motsatsen till vänner som försvinner och lämnar blott frågetecken efter sig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Läsning.

Radioföljetongen: Torgny Lindgren läser enkelt, okonstlat. Men pauserar där det inte ska vara pauser. Man sitter och väntar på när nästa kommer. Han styckar sönder. Också viktigt: binda samman (även där skiljetecken står).

Anders Björnsson

 

***

NOTERAT. Förorten och byn.

Den moderna förortens släktskap med byn. Ja, som trädgårdsstaden Kista, med ett centralt torg/centrum som bygatans förlängning. Mixen ruralt-urbant. Också vissa samhällen på landsbygden gavs stadskaraktär. Där jag bodde i Skåne: till exempel Harlösa, Löberöd, Lövestad, Vollsjö. Samtidigt miljonprogrammets släktskap med 1920-talets arbetarborgar i Wien – ett slags konkurrenter till de aristokratiska palatsen. De senare hade inte heller småkommers i gatuplanet.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Då och nu.

För två generationer sedan sade man att värdet på en ny flygel var beständigt, medan värdet på en nytillverkad bil sjönk till hälften redan andra dagen efter försäljningen. Idag har flyglar inget andrahandsvärde alls. Och en lackering med sju strykningar kostar dig 50 000 kronor, minst.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Gallerian.

 

”Ingenstans går vi fria från industrisamhällets påverkan. Effektiviseringsmodellerna och det hårda klimatet genomsyrar snart allt vardagsliv. Igår var jag på Väla. I tidsspannet mellan larmbågarnas pipande glitterljud när ett klädesplagg – bricklarmat eller etikettlarmat – dras i en påse genom spärren och en kvinnas skamsna röst: ”Oj, var det jag som pep? Ursäkta!” blottas en hård och slipad värld. Under den korta stunden utkristalliseras köpkraftens obarmhärtiga dom. Hon småspringer fram till disken, upp med påsen till butiksbiträdet, larma av, och så tack och adjö.”

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

 

***

NOTERAT. Om tröghet. 

Efter den stora branden i höghuset i London så har man fortfarande inte lyckats fastställa ett exakt dödsantal.  Det man däremot vet är att många nya byggnader rests utan att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtagits. I Sverige vill politiker och byggherrar lätta på de regler som har omgett byggandet. Det får inte vara så krångligt att uppföra bostäder. Behoven är skriande i stora städer. Planbyråkratin och möjligheter att överklaga utgör hämskor. Och fastighetsexploatörer drar sig för de dryga kostnader som är förbundna därmed. Men man bygger väl för människor: bostäder, arbetsplatser, skolor? Det borde vara säkra och vackra lokaler, där vi vistas under så stor del av vårt liv. Vi skulle inte behöva känna ängslan för detta yttre, när människokroppen i sig rymmer så många fallgropar, så mycken skröplighet. Höghusbranden illustrerar behovet av goda institutioner, offentliga kontroller, medborgarmedverkan, en sorts tröghet i ord och handling.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Man får vad man förtjänar. 

När Trump blev president för ett drygt halvår sedan gick det nog ett förskräckt sus genom världen. Men är det så förvånande egentligen? Det sägs i cyniska sammanhang att varje land får de ledare de förtjänar. USA lider knappast brist på handlingsmän med dubiös moral. Både i verkligheten och i fiktionen. Nationalpoeten Walt Whitmans essäer om demokrati rymmer tämligen osmakliga passager med hyllande av handling och förakt för svaghet.

Hollywood har en uppsjö av myter om män som ger sig ut i natten eller på prärien för att ”rensa upp”. Repliken ”Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets” i Taxidriver har en slående likhet med Trumps avsikt att rensa upp i träsket. Trump är det första ”twitterpresidenten”, och Twitter är det värsta av det värsta i en mediakultur där allt över 4000 tecken är såååå booring. Hans arena har med andra ord grundlagts under lång tid. Trump är framburen av en anti-intellektuell brölkultur, så är hans presidentskap så förvånande egentligen?

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Plan med planer. 

1853 tvingar USA Japan att öppna upp sitt land. Hamnar får besökas av västerländska handelsfartyg och ett starkt feodalt auktoritärt samhälle börjar ge vika för meritokrati och liberalism. Men snart växer motstånd mot den ”västerländska dekadensen” och på 1930-talet blir Japans politik snarlik den tyska: en reaktionär revanschistisk högerdiktatur. Som en blixt från klar himmel attackerar ett flygplan Pearl Harbor.

Efter 1945 bedriver USA ett geopolitiskt schackspel och kör sitt fagra tal om demokrati och västerländska värderingar, och ser gärna att mellanöstern förblir instabilt och eftersatt, för gud förbjude att någon stat blir kaxig nog att ta mer betalt för olja. Som en blixt från klar himmel flyger ett Boeingplan in i World Trade Center 2001.

Man frågar sig när Amerika ska börja se ett mönster och börja med självrannsakan…

Jesper Nordström 

***

NOTERAT. Hundraprocentaren.

 

”Min arbetskamrat Nenad är tillbaka på hundra procent efter en lång tids sjukskrivning. Fredag idag, och som alltid om fredagar på vårt Daily Management-möte ska vi lyfta fram en ‘Success of the Week’. Vi står knäpptysta. Det är krystat. Men chefen har förberett: Nenad är ju tillbaka på hundra procent. Det tycker jag är veckans framgång. Men det är ju för fan bara för att Försäkringskassan krånglar, utbrister Nenad. Min läkare vill att jag ska vara hemma. Det blir stort jubel. Nenad är med oss till hundra procent hela dagen och går hem med ett leende på läpparna.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Adolf hade namnsdag, och SVT2 visade Diktatorn.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazistfilm The Great Dictator visas nu på Svt Play. Där  spelar Chaplin en dubbelroll, dels som den judiska barberaren Harü Tondadoz men även som diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler. Den premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde.

Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Nazistemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Vladimir Oravsky

***

Noterat med 1000 tecken.

I Donald Sindens läsvärda bok A Touch Of The Memoirs kan man bland annat  läsa att när John Ford filmade Mogambo med Clark Gable, Grace Kelly och Ava Gardner, så klagade filmens producent Sam Zimbalist över att Fords inspelning var försenad med tre dagar. Ford grabbade då tre på måfå valda manussidor, rev ut dem, och med lugn röst konstaterade att “We’re on schedule”.

Jag drog mig till minnes denna underhållande berättelse om en av filmens absolut största filmregissörer när jag fick ett mejl från Opulens redaktör apropå min födelsedagshyllning till Hans Alfredson igår. ”Är väl inte helt förtjust i födelsedagshyllningar (är liksom Hans Alfredson anarkist) men mina antiauktoritära fobier ska kanske inte helt styra vår publicistisk 🙂 Och den här födelsedagsgrisen är väl en, om inte den, kanske största just nu levande svenska kulturpersonligheten. Hm, kan du få ned den till en not? Alltså 1 000 tecken.”

Jag redigerade omgående texten och svarade redaktören: ”Var så god: Nedkortad från 5 323 till 1 860 tecken. Vill du ha det ännu kortare, deleta samtliga vokaler. Texten kommer att fungera ändå, skall du se. På återhörande \/ladimir”.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen vid samma tid i Västeuropa.

Men bakom Mathnavis liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder ”romaren” eftersom han verkade i trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Levinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem emot Levinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger dock ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting.

Carsten Schale Palmer

***

NOTERAT. Den röda bollen.

 

”I personalmatsalen har företagsledningen ställt en stor genomskinlig plastkub. I den finns bollar i olika färger. Varje avdelning har en färg och för varje förbättring vi lämnar in som en ‘ständig förbättring’ till förslagslådan får vi en boll i vår färg. Vi kunde inte komma överens på skiftet om vilken färg vi skulle ha. Nu lyser den röda plastbollen i havet som en påminnelse om hur oense vi är. Det blev inte så bra.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Filmregissören och producenten John G. Avildsen, som bland annat  gjort Rocky och Karate Kid, dog igår, den 16 juni, 82 år ung.

Avildsen höll på att förbereda sin trettionde film, Nate & Al med Richard Dreyfuss och Martin Landau i huvudrollerna. Avildsen, som ofta skrev, fotograferade, klippte och till och med producerade sina filmer själv, blev mest känd för sina allegoriska filmer om USA,  exempelvis Rocky (Rocky, 1976), Joe (Joe – Skjut varenda jävla hippie!, 1970), Save the Tiger (Save the Tiger, 1973) och W. W and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975) och The Karate Kid (Karate Kid – Sanningens ögonblick, 1984).

“You see, fear is a fighter’s best friend. You know, but it ain’t nothing to be ashamed of. See, fear keeps you sharp, it keeps you awake, you know, it makes you want to survive. You know what I mean? But the thing is, you gotta learn how to control it. All right? ‘Cause fear is like this fire, all right? And it’s burning deep inside. Now, if you control it, Tommy, it’s gonna make you hot. But, you see, if this thing here, it controls you, it’s gonna burn you and everything else around you up. That’s right, you know?”, lär Rocky ut i Rocky V. Det är ingen kortlivad lärdom.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT.  Carsten Palmer Schale eftersöker mångdimensionella mediaanalyser.

Media föddes som organ för de bildade, förvandlades till folkbildande institutioner, transformerades till massmedia för att slutligen övergå i ytmedia. I ytmedias programmerade strategi ingår att allt skall vara enkelt, kortfattat och ytligt. Ytmedia är dagens form för gladiatorspelen i Rom.

Dagens svenska ytmedia är fast förankrad inom stockholmsfamiljens trygga urval och kombinationer av från högre ort proklamerade sanningar om världen, Sverige och den enskilda människan. Ytmedias journalister, när de inte enbart är kändisar eller tyckar-krönikörer, är ofta måttligt bildade barn och äkta hälfter till andra av samma sort. Inaveln är legio. Tanken är inavlad. Texten är inavlad. Budskapet är egentligen internt: vi ger ”dem” vad ”de” tror att ”de” vill ha. Men det är inte detta som jag vill ha. Jag vill ha djupa och mångdimensionella analyser av allt från svensk segregation till situationen i Sudan.

Utöver detta håller Sverige på att utvecklas till en representantokrati, där representanterna har mer gemensamt med varandra än med dem de påstår sig representera. Tyvärr tycks ytmedia och representantokraterna också vara invecklade i varandra. Ibland vet innefolket därför inte riktigt på vilket av sina ben de skall stå. Brorsan är ju dessutom hög direktör.

Carsten Palmer Schale

***

NOTERAT. Idag är det 16 år sedan det som gått till historien som Göteborgskravallerna inleddes.

Den 14 maj 1931 förlorade den 19 år unge Sture Larsson, den 22 år unge Evert Nygren, den 31 år unge Erik Bergström och den 35 år unge Viktor Eriksson livet. De sköts till döds av militärer, som ansåg sig ha rätt att skjuta skarpt på demonstranter under tidningsmannen och den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekmans era. Även den 20-åriga Eira Söderberg miste livet vid detta tillfälle, fast hon inte ens demonstrerade, utan var åskådare och träffades av en rikoschett.

Under det som kallas Göteborgskravallerna 14-16 juni 2001, då socialdemokraten Göran Persson styrde konungariket, EU höll toppmöte i Göteborg och USA:s president George W. Bush kom på ett kort besök, blev ”bara” en enda person skjuten, den stenkastande 19-åringen Hannes Westberg. Han förlorade visserligen ena njuren och mjälten samt en massa upproriskt blod, men han överlevde. Och dömdes till fängelse för våldsamt upplopp. Både ljudet och händelseutvecklingen i myndigheternas filmbevismaterial mot honom var kraftigt manipulerade skulle det visa sig.

Förundersökningen beträffande bevisningsförfalskningen lades dock ner, eftersom man menade att det inte var görligt att komma fram till vem hos polis eller åklagare som förvanskat bevismaterialet. Hannes Westberg avstod då att överklaga domen till högre instans. Vi glömmer varken Ådalen 31 eller Göteborg 2001.

Vladimir Oravsky

***

NOTERAT. Glad eller inte-knappen

”Happy or not? Två såna tryckknappar skulle man haft på bröstkorgen. Vill företagsledningen att jag ska gå runt och se glad ut på jobbet trycker dom på den gröna knappen. Är dom inte intresserade av att höra vad jag har att säga trycker dom på den röda. Tänk att det sista man ska få se om dagarna innan man går ut genom grinden är ett kösystem. Istället för nummerlappar är det två tryckknappar. En grön och en röd. Glad eller inte? Det är en rimlig fråga. Jag är en glad prick, men inte går jag runt och trycker på knappar för det. Vill dom veta hur jag haft det idag får dom minsann fråga.”

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Skopan om alltings värde.

 

”Idag i uppvägningen fick vi höra att det inte är värdeskapande att köra truck. Vi ska bara väga upp råvaror. På Atlet i Mölnlycke får dom höra att det är värdeskapande att tillverka truckar. Produktionssamhället!”

 

 

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Illustration: Tony Bergvall)

***

NOTERAT. Om Heidenstam och distans.

”Jag längtar marken där barn jag lekt”. En rad ur den svenska diktskatten som slitit sig loss ur helheten och står ensam stark. Det är ett exempel på hur ett grammatiskt brott ger en djupare och större innebörd. Det går på tvärsren mot den dualistiska tanken att medvetandet står på distans och längtar till.

Heidenstams längtan konstruerar marken och ger en vinkning till den tidens kunskapsteori; att medvetandet inte registrerar likt en Daguerreotyp utan medskapar.

Det finns en parallell i den samiska kulturen. Man jojkar inte om någon, man bara jojkar henne.

I vårt helt digitalt uppkopplade samhälle där vi närmast är transcendent förbundna med molnet måste vi lära oss lägga till ett till som nerkylande distans och igen förstärka vår förmåga att lida Tantali bitterljuva kval.

Här sitter jag utan Spotify och längtar till skivbacken där ungdom jag lyssnat. Den som är helt uppkopplad med världen kommer att ätas av den

Prepositionen till bär både värdighet, distans och riktning inom sig.

Jesper Nordström

***

 

NOTERAT. En bedrövlig dag i Björns liv.

Björn orkade inte mer.
Han var trött på allt.
Hela morgonen hade han legat
och funderat över sitt liv,
som inte blivit riktigt som han hade tänkt sig.
Saken blev inte heller bättre av
att han tyckte att han blivit gammal och utsliten.
Nä, idag kände han sig riktigt vissen.

Och inte kunde han få ordning på alla sina tankar
som snurrade runt i huvudet.
I ett försök att sluta tänka bestämde han sig för att ligga helt stilla
och bara stirra i taket.
Han lyckades delvis,
för han låg verkligen helt orörlig med blicken stadigt fäst i taket.
Däremot kunde han inte hindra tankarna
från att fara omkring i sitt huvud.
Ja, idag var det verkligen en bedrövlig dag i Björns liv.

Melker Garay

***

NOTERAT. Ett resebrev från Peloponnesos.

Taxichauffören som tar oss från Mykene är mycket talför. Jag har prutat på hans fasta taxa till Korinth, men det gör mig ont när jag förstår att han måste betala vägtullar för beloppet, fram och åter. Ett lätt eftermiddagsregn faller under färden; det behövs för olivträdens skull. Från motorvägen pekar chauffören ut berget där man högg sten till fästningen för närmare tvåtusen femhundra år sedan.

Men var år fåren? En stor del av stammen såldes av till utlandet i början av seklet, säger han. Nu måste fyrtio procent av mjölken som behövs för fetaosten importeras, främst från Holland och Tyskland. Chauffören blir skrapig på rösten. Järnvägsstationerna är nedlagda på sträckan Korinth–Aten, och nu ska ett italienskt bolag köpa upp järnvägsnätet för en struntsumma. Människor förargas, romarna är på bettet igen.

På krogen i Mykene satt en vacker grekinna och försökte tilltala oss på franska. Hennes ansikte var en berättelse från sagatiden. I utställningspaviljongen i Korinths antika centrum, med de fortfarande pågående utgrävningarna runt om, fanns ett ”porträttlikt” huvud av Julius Caesar. Jag gick in till slaktaren och frågade om han hade lamm. Han styckade ett, med yxa och krok i taket som enda redskap. Två fulla kotlettrader kostade 30 euro.

Vår villa ligger vid vad som först tycktes vara en bygata. Det var huvudleden mellan Korinth och Aten fram till 2004, Olympiska spelens år. ”Överallt hittar man saker i marken”, säger vår taxichaufför. ”Om jag ska plantera ett nytt olivträd, måste jag ha godkännande från den arkeologiska myndigheten.” Det fläktar från Medelhavsviken. Snart börjar klockringningen.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Anders Björnsson om skönhetsvärden. 

Jag måste skaffa en glasburk med bläck härute. Det japanska mörkbruna bläcket, så att jag kan fylla på reservoarpennan vid behov, också när vi är på uppländska landsbygden. För mina handskrivna dagboksanteckningar använder jag numer bara den pennan. Det har inget egenvärde men ett skönhetsvärde.

I Sundsvall gick jag strax före min avresa in på en italiensk restaurang, som just hade öppnat sina dörrar och ännu inte hade fått några gäster, för att be om att få låna en telefon (jag hade glömt min i Giresta föregående helg) och beställa något att dricka som tack för besväret. Det var en mycket vacker lokal, sinnrikt inredd. Där såldes också charkuterier, ostar, olivolja med mera över disk. I en nisch exponerades otaliga sorters grappa, ljusa som mörka. Möbler och väggar befann sig i en oavbruten dialog med varandra. Jag bestämde mig omedelbart för att snarast återvända till staden och inta en måltid där.

På tågresan läser jag ur Heinrich Manns roman Die grosse Sache (1930) – i den kommer det filmiska i hans berättarstil så tydligt fram. Det är den ”nya saklighetens” kulminationsfas. Om hörnet väntar den nationalfascistiska reaktionen som gör HM till en huvudmåltavla. Hans säregna novell från 1897, Das Wunderbare, ser jag också framför mig som filmatiserad. Brodern Thomas tycks mig ha kalkerat den när han femton år senare skrev sin kortroman Der Tod in Venedig. Även här kan man tala om skönhetsvärden. Det italienska är direkt närvarande, liksom i HM:s Die kleine Stadt (1909) och TM:s Königliche Hoheit (1909).

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Bob Dylans minst sagt experimentella roman Tarantula från 1965 föreligger nu i en utmärkt nyutgåva av Bakhåll förlag, med engelska originaltexten på vänstersidan och översättningen till höger (Görgen Antonsson har gjort ett styvt jobb!).

Romanen ter sig som ett kaosartat, absurdistiskt-surrealistiskt flöde, lite i samma stil som Blaise Cendrars. Jag associerar också till Noréns så kallade schizzo-lyrik på 60-talet: samma strida ström av intryck; osorterat som ett slags inre monolog i speedat tempo. Peter Glas menar i sitt efterord att Dylans text emellanåt ter sig “som rena LSD-rusbeskrivningar” men också att den allmänna kaosbeskrivningen starkt påminner om Dylans låttexter från samma period.

I Tarantula möter surrealistiskt-dadistiskt fantasteri ett ocensurerat fyrverkeri av infall. Här bara några smakprov: “den gästvänliga graven utannonseras & skänks bort”; “advokatens gris har blivit god vän med senatorn”; “du kommer att rita en mun på glödlampan så att den får lättare att skratta”; “du e för smart å tro du vet nåt”; “din melankolis konungadöme”; ”den f.d. polisen som skriver lyrik & betraktar sej själv som en salami”.

Björn Gustavsson
***

 

NOTERAT.  Anders Björnsson om författarskap och bilder som aldrig lämnat honom. 

I Trieste drack vi torrt vitt vin till alla måltider. Vi for i Rilkes och James Joyces fotspår. Det föll mig aldrig in att det äventyret skulle kunna intressera någon annan. Besöket på Café San Marco där Claudio Magris brukar sitta – strax innan jag bytte artigheter med honom i dörren till en bokhandel. Jag fick skrivkramp där.

Annat kom – nya tider, sällsamheter, också lågheter, av ett slag som de där övervintrade österrikarna inte kunnat drömma om. Jag undrar om Joseph Roth var här. Troligen inte. Men Magris gav mig nycklar till hans författarskap. Hur många författarskap dör varje dag? Den vackra övergivna stationen som förde oss österut var också död, pinad dessförinnan.

I byarna utanför staden stod skyltarna på två språk, italienska och slovenska, men inte på tyska. Vi läste Italo Svevo då, men först senare kom jag att stifta bekantskap med den korta romanen om den ensamme herrn och den kvinnliga spårvagnskonduktören. Jag minns dimmorna, de branta bergväggarna. Vi tänjde på begreppen. Och så slocknade jag.

Anders Björnsson

***

NOTERAT.  Anders Björnsson skriver om förflyttningar.

Jag förflyttar mig nästan aldrig utan min svarta olinjerade mollskinnsbok. I den antecknar jag närhelst det faller sig, med samma skrivstil som jag lärde mig i skolans första klasser, snirklar och allt. Fort går det inte, och det är uträkningen. (Konservatism, för bövelen!) Nästan alla mina mosaikskärvor har tillkommit så – mellan två anhalter, på ett kafé, uppe i luften. Före min operation gjorde jag mig av med allt detta tidigare material. Under uppvaknandet, efteråt, sade jag: ”Låt mig vara litet till. Jag vill gräla färdigt med Carl Bildt först.” Tyvärr hade jag glömt att ta med mig anteckningsboken då.

Man står på busstationen, på väg till Arlanda flygplats, en av dessa tråkiga lokaler som vi aldrig kommer att känna förlusten av. Bussen tar bara fem minuter längre tid än taxin ditut, till terminal fem. De ledade åkdonen kryper fram som myror. På motorvägen är trafiken tidigt strid. Vi reser för mycket; det har blivit överkomligt att vara överallt. Detta är inte emancipation, det är illusionism. Demokrati kräver rotfasthet. Men man vårdar numera inte det nära, det allmänna. (Vem är man – jag?) Så har våra städer blivit skräptunnor. Skräp, bestående skräp, inte sopor. Skönhetsvärden som elimineras. Skönhet kan vara nog så grym (tänk på barockkonsten i Nikolaikyrkan i Prag!) och samtidigt systemneutral. Jag menar märkvärdigt nog också: hälsobringande. När du uppsöker en hamam, mosaikerna där, ljusreflexerna, klappret av trätofflor, slamret av drickspengar.

Anders Björnsson

***

 

NOTERAT. Om musik och vänskap. 

Min pianostämmare Lennart Norrman kommer endera dagen. Han tycker om en god kopp kaffe. Vi pratar om allt annat än musik. Hans rörelser över flygeln är väl inövade, han liksom svävar. Jag borde nu skaffa något nytt att öva in, kanske Nielsen. Musiken, den finns också i talet, i själva andningen. Lilla hunden Sissis skäll är musik, i mina öron. Lennart har hund. Jag behövde bli nästan sextiofem år innan vi skaffade hund. Vi talar om hundar, han och jag. Lennart har en väsande röst, men också en röst som ler. Haydn ler. Jag lyssnar gärna till hans pianotrios, rondosatserna är genomgående förnämliga, de preussiska, de ungerska! Också fönstren måste putsas. Lennart och jag talar om vår pensionärstillvaro. Den är inte sällan hektisk.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om privat och offentligt i en föränderlig tid.

Inom sociologin talar man om begreppsparet On Stage – Off stage för att ringa in den psykologiska skillnaden mellan privat och offentligt. Det visade sig fruktbart för att ringa in mycket av 1800-talslitteraturens problematik. Han tar på strama kostymen, Hon stannar kvar hemma som docka.

Rummet vi lever i idag har utsatts för en rockad. I det offentliga rummet är vi privata, ängsliga och reserverade bakom RayBan, Urban Ears och blicken i telefonen. Väl hemma hinner vi knappt sparka av oss mellangröna stadsvandringsskorna innan vi ska fläka ut våra maträtter, vintagekoppar och skryta med vår fiffiga tvättsortering på Instagram.

Det är signifikativt att en smartphone döljer allt bakom glas. Som en teknologisk inkarnation av beröringsskräck glimrar den melankoliskt blått på våra nattduksbord och visar likt MacDonalds menyskyltar en färdigtuggad värld helt fri från spännande friktion.

Det är såklart ingen slump att Sverige är världens mest uppkopplade land och samtidigt har Europas största andel singelhushåll. Var och en i sin bostadsbubbla. Var och en i sin elektroniska tankebubbla. En perfekt tystnad för fördomar att gro i.

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Anders Björnsson om Folke Nibelius död.

Han arbetade inte längre som lärare när vi träffades första gången. Då passade han på att doktorera, och sedan skrev han en tjock bok om Montesquieu (den första på svenska), som kom ut ett par månader innan han avled. Hans röst var spröd, han tog tid på sig – omständlig är väl ett bra, icke-förklenande ord. FN sökte gärna råd, inte strid. Jag fann honom blyg – men hellre blyg än framfusig. Korrekt klädd. En gång gjorde vi oplanerat sällskap till Berlin, han skulle gå på museer. (Det underbara Neue Gemäldegalerie, vid Tiergarten!) Det slår mig att han ofta hade någonting att säga om individer – då var han generös – sällan om idéer. Det kan ha handlat om respekt för den som tyckte annorlunda. Icke-snorkig.

Anders Björnsson

***

NOTERAT. Om framtidens vara eller icke vara vad gäller reklamavbrott i televisionen. Här en spekulation om hur vår litterära kanon framöver kommer te sig i framtiden.

Så går beslutsamhetens friska hy (med hjälp av L´oreal)
I eftertankens kranka blekhet över (vi rekommenderar Max Factors concealer)
Och företag av märg och eftertryck (I Stael Von Holsteins inkubator)
Vid denna tanke slinta ur sin bana (Missa ej Svenskt Sportvagnsmeeting på Ring Knutstorp)
Och mista namnet handling (So stay sharp and alert with Pro Active Turbo Vitamin)

Jesper Nordström

***

NOTERAT. Gud bevare oss för fundamentalister

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Erik J Rudvall

***