Dela:

Bläddra per

Det manliga våldet

Elfriede Jelinek. (Bild: youtube.com).

ESSÄ. ”Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet”, skriver Anna Remmets.

Att våld och sex är en röd tråd i en stor del av den litterära produktionen ända sedan människan började skriva är knappast någon överdrift, men den österrikiska nobelpristagaren i litteratur, Elfriede Jelinek, (född 1946), går i sina satirer längre än många andra.

Nästan samtliga av hennes böcker skildrar extremt (eller blott alltför vanligt?) manligt våld mot kvinnor. Kärnfamiljen porträtteras som en skräckkabinett. I Lust från 1989 kan direktören Herrmann till sin stora förtret inte längre gå till prostituerade efter aids-epidemiens utbrott. Han är därför hänvisad till att leva ut alla sina sadistiska impulser på sin hustru. Dessa dokumenteras ingående med den på samma gång obarmhärtiga och distanserade blick som är så karaktäristisk för Jelinek. I Glupsk från 2000 utnyttjar den gifta polisen Kurt sin maktposition för att få obegränsad tillgång till sex, och uppstår komplikationer är han inte främmande för att begå mord. Den på Modernista nyutgivna De utestängda, ursprungligen från 1980, handlar om några utstötta men osympatiskt elitistiska ungdomar med syskonen Anna och Rainer (efter Rilke, givetvis) i spetsen. Hemma hos dem härskar fadern, en före detta SS-soldat med bara ett ben som pryglar såväl fru som barn och som hobby tar pornografiska foton av frun.

Det manliga våldet, representerat av före detta SS-soldater och poliser, är som synes ofta tydligt kopplat till den nazism och fascism som alltjämt spökar i det österrikiska kollektiva minnet och även i samtiden. Men det kan också framträda i skepnaden av hänsynslösa kapitalister som direktören Hermann.

Elfriede Jelineks humoristiska och burdusa blick uppehåller sig ofta vid diskrepansen mellan å ena sidan vad hon tycks se som en förljugen bild av ett idylliskt alpland och å ena sidan bortarbetade historiska trauman och provinsiell inskränkthet. Detta illustreras medvetet övertydligt i en scen i Lust där direktörens plågade hustru söker upp sin älskare men blir utsatt för en gruppvåldtäkt på en idyllisk skidort mitt bland semestrande familjer.

Det är mot denna bakgrund nästan givet att Jelinek i sin senaste bok Vinterresa (2011), som också nyligen getts ut på Modernista, ägnar sig åt ett av landets nutida kollektiva trauman: kidnappningen av Natascha Kampusch som hölls fången i åratal hos en man. I Vinterresa, som består av olika historier i form av lösryckta monologer, gestaltas en kollektivets dömande blick på Kampusch, som hade den dåliga smaken att inte bara försvinna och låta ”oss” glömma, utan framträder i media och påminner ”oss”. Kampusch framstår i Jelineks berättelse med andra ord som en symbol för alla de brott och trauman som det kollektiva, inskränkta vi:et helst vill sopa under mattan men som envisas med att komma tillbaka.

Det patriarkala våldet hos Jelinek beskrivs genomgående med en nästan mikroskopisk detaljrikedom. Varenda lukt från kroppsvätskor, vartenda ljud från ett knäckt näsben körs upp i läsarens ansikte. Det ska inte vara möjligt att vända bort blicken. Samtidigt framkallar den extrema detaljrikedomen, tillsammans med Jelineks lekfulla användning av liknelser och metaforer, att det som skulle kunna blivit diskbänksrealism snarare slår över i absurdism.

Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet. Pianoeleven Klemmer i Pianolärarinnan (1983) deklarerar i sexakten att han snart ska ”urladda sig vulkaniskt”, medan berättaren beskriver hur han ”uppfordrande håller sin lilla kulspruta”.

Ett annat motiv hos Elfriede Jelinek, som är intimt sammankopplat med våldet och med nazismens spöke, är de missanpassade existenser som ser sig själva som ”övermänniskor”. Ungdomarna Rainer och Anna i De utestängda är typexempel. De går så långt som till ”praktisera” sin inbillade överlägsenhet genom att misshandla slumpvis utvalda människor på gatan. Erika Kohut i klassikern Pianolärarinnan är ett annat exempel. Denna misslyckade konsertpianist understöds ivrigt i sin på en gång grandiosa och självföraktande självbild av sin mor med vilken hon har ett destruktivt, pseudoincestuöst förhållande.

Men det är tydligt att det finns komplikationer för kvinnor, som liksom Erika och Anna, ser sig som övermänniskor och skapande konstnärer. Det våldsamma, aldrig vilande patriarkatet, sätter dem snabbt på plats genom sexuell förnedring. Pianolärarinnan som både reproducerar och parodierar bilden på den sexuellt frustrerade ungmön slutar med att Erika blir svårt misshandlad av den elev hon inlett en sexuell relation med. I De utestängda blir Anna, som även hon är en aspirerande utövare av klassisk musik, mördad av sin bror Rainer.

Det finns knappast något upplyftande emancipatoriskt i Jelineks mörka och barocka litterära universum. Istället får vi en skrattspegel (där skrattet visserligen ofta fastnar i halsen) som hålls upp mot patriarkatet och mot alla former av uppblåsta nationalistiska självbilder.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS