PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden publicerar vi en högst originell novell av Simon O. Pettersson. Den heter ”Statstjänstemannens längtan efter vatten”.
Simon O. Pettersson är frilansskribent och fil mag med tyska som huvudämne. Han har ett stort intresse för både tysk och svensk litteratur från olika epoker. 2015 kom han ut med diktsamlingen Athens ruiner på Aguéli förlag. I Opulens har Pettersson tidigare bidragit med flera texter, bland annat med en novell.
I sitt skrivande har han ofta dragits till det satiriska och autofiktiva. Nu kan vi ännu en gång presentera en novell av Pettersson. En tragikomisk sådan med ett högst originellt tema.
CAROLINA THELIN
Statstjänstemannens längtan efter vatten
Konrad Frank var en oförvitlig tjänsteman i statens tjänst. Han skötte sina uppgifter vid Kronofogdemyndigheten otadligt. Minutiöst, men effektivt, utförde han sina åligganden; mekaniskt gick han igenom varje ärende och fattade sedan sina beslut, utan att slarva och utan att blanda in personliga bedömningar eller känslor. Många andra medarbetare hade svårt att skilja på sina egna uppfattningar och rollen som statstjänsteman. De såg till människorna bakom ärendena, de levde sig in i deras vedermödor, svårigheter och misslyckanden. De funderade på vilka följder deras beslut skulle få; de tänkte på familjer som inte kunde ge julklappar till sina barn, på personer som tvingades uppge sina käraste ägodelar. Eller, omvänt, ville de ibland vara särskilt hårda mot skurkaktiga personer som de ansåg vara i behov av ett straff.
Annars skedde många misstag helt enkelt av slarv och mänsklig svaghet. Många medarbetare saknade förmågan att uppbåda tillräcklig energi eller allvar för att utföra sina uppgifter på Franks nitiska sätt. Få uppfattade Kronofogdemyndigheten som något drömjobb, utan ansåg att andra saker var viktigare i deras liv. Vissa gick så långt att de försökte muntra upp tillvaron med practical jokes och lustiga upptåg – sådana ansatser såg Frank på med förakt, men han höll det för sig själv och lät det inte störa arbetet. Varje ny blankett fyllde han i med samma iver och samvetsgrannhet, utan att låta sig beröras eller avledas.
Frank hade alltid varit något av en kugge i hjulet, en som gör allt som förväntas, men sällan tar något eget initiativ. I skolan hade han förvisso mycket goda betyg, gjorde alltid läxan i tid, men hans klasskamrater insåg ändå att han knappast skulle bli något stort. Det saknades varje form av vision, varje form av vilja till att göra något mer än det som förväntades, det saknades drömmar om att verkligen gestalta tillvaron. Han hade hamnat där han förväntat sig att han skulle hamna och där alla andra förväntade sig att han skulle hamna.
Han gifte sig strax efter att han fått en fast anställning och ett bostadskontrakt, efter att målmedvetet ha gått igenom några potentiella kandidater. Han svärmade knappast för denna kvinna, men uppfattade henne som tillräckligt attraktiv och enkel att ha att göra med, för att det skulle fungera. Äktenskapet hade han lyckats hålla ihop i många år och han hade begåvats med flera ättlingar, utan att han för den skull upplevde någon särskild kärlek från sin familj, utan han såg det mer som ett praktiskt arrangemang – en naturlig del av tillvaron.
Han kunde knappast heller kallas för en uppskattad medarbetare, om man med detta menar en medarbetare som man minns med värme. De andra medarbetarna kände ungefär samma uppskattning för Frank som de kände för en välfungerande kopiator. Det var förvisso bra att han skötte sitt arbete, men de hade ingen glädje av att samtala med honom på fikarasten. Allt han sade, om han sade något, kändes som inövade fraser, som sagda bara för att uppfylla en vag föreställning om normal socialitet, vilket tvärtom gjorde det sociala spelet meningslöst. All verklig socialitet lever av något slags friktion, ett mått av överraskning, något genuint och sant, och inte bara tom ritual.
Varför är då denne Konrad Frank över huvud taget intressant? Varför kan han inte reduceras till bara ytterligare en bisats i den själlösa byråkratins långa historia? Ja, det fanns faktiskt, om man studerade honom mycket noga, vissa krafter som doldes under ytan, sådant som gjorde honom verkligt speciell. Detta gick tillbaka till tidig barndom. Han kunde minnas tidiga minnen av hur han förväntansfullt hörde till regnets droppande på taket. Detta födde hos honom inte den naturliga impulsen, att stanna inne och glädja sig åt att han undsluppit vätan. Detta slags fascination som för varje barn vore helt naturlig, att man i skydd av taket med spänning lyssnar till regnets smattrande mot taket, vore honom främmande. Hos den lille Konrad väckte det i stället en längtan till att gå ut, att möta regnet, ja, att få närkontakt med regnet. Hans föräldrar förvånades över detta och försökte hålla honom inne. Snart nog fick de emellertid kapitulera för hans tårar och tröstade sig med tanken att de flesta föräldrar snarare har svårigheter att få sina barn att gå ut över huvud taget.
De hade också problem med att få sin son att inse att han var tvungen att ta på sig ordentligt med kläder. Han ville känna vattnet med sin kropp och han vände också munnen mot himlen, i en fåfäng förhoppning att fånga några vattendroppar. Det kunde uppfattas som naturdyrkan, som en för vissa barn naturlig fascination för naturen, ett slags upptäckarglädje som i alla fall före datorernas intåg inte var helt ovanlig. Men Konrads intresse drogs inte till skogsstigar, det drogs heller inte vida ängar, om det inte fanns några vattendrag i närheten. Konrads intresse begränsade sig, om det inte regnade, till åar, sjöar och våtmarker. Han kunde utåt sett spela rollen av naturbarn, levande i samklang med naturen, promenerande i skog och mark, men detta var egentligen dimridåer syftande till att dölja hans verkliga intresse – vattnet. Det fanns inget som han älskade så mycket som då de första sommardagarna gjorde det socialt acceptabelt att helt hänge sig åt Östersjöns fröjder. Så snart den första vårsolen visat sig tjatade han på sina föräldrar att bege sig till stranden. Föräldrarna kunde förstå hans iver, men hade svårt att förstå att han alltid skulle ligga så länge i vattnet att han, tunn som han var, höll på att förfrysa.
För att kunna bada på samma sätt året om sökte Konrad medlemskap i en simklubb. Han tyckte till en början att det var underbart, men efter hand kom han att anse att allt var inriktat på att simma så fort som möjligt och att utveckla sin simteknik; ingen verkade vilja uppleva något mer. Ja, mediet verkade helt irrelevant för de flesta och skulle rentav kunna bytas ut till exempel en löparbana. För Konrad var vattnet allt och han ville uppleva det i sin fullhet, han ville känna det genom sina fingrar, han ville långsamt låta sig omfamnas av det, han ville långsamt betrakta ljusets dans på vattenytan. Efter ett tag utträde han därför till allas förvåning ur simklubben; till sina föräldrar sade han att läxorna tog för mycket tid och att han därför inte kunde fortsätta. Han gick i stället till simhallen ensam efter skolan, så att han njuta av vattnet i fulla drag, långsamt utforskande alla dess dimensioner – färg, volym, tröghet, lukt, t.o.m., i små doser, också smak. Han föredrog att gå på tider, då få personer rörde sig i badhuset. På så vis kunde han uppleva vattnet i sin renhet, utan några distraktioner eller störningsmoment.
Under dessa timmar kände han sig verkligt levande. Han lät sig uppslukas av elementen och helt leva i ögonblicket. Ja, han kände sig fullt ut som människa, en känsla som han annars sällan upplevde. Annars kände han ofta en brist på autenticitet, att han bara gjorde vad som förväntades. Hans omgivnings bild av honom som en anpassling utan verklig egenvilja förstod han helt och fullt; bakom hans präktiga fasad dolde sig självföraktet. Under den yta av självsäkerhet med vilken han mötte omgivningen befann sig i själva verket en svag och osäker människa, som just därför att han inte bildat sig någon egen uppfattning om hur saker borde fungera, helt enkelt följde det etablerade receptet.
Men här i vattnet kunde han leva ut. Här var han helt och hållet sig själv. Här förverkligade han sina egna fantasier, utformade sin egen värld – vattenvärlden. I vattenvärlden var till skillnad från i den torra världen allting flytande, inget kunde fasthållas. De vattendroppar som man precis känt mot sig kunde plötsligt vara någon helt annanstans (var visste man inte). Ingenting gick att hålla kvar, då allt som redan från början var icke-fast direkt förflyktigades. Det skapade ett slags frihet, en vetskap om att inget kunde sparas för framtiden, utan det enda som betydde något var den omedelbara upplevelsen. Detta skapade en möjlighet att leva i nuet och inte bekymra sig om morgondagens vådor. Det skilde sig också från den andra världen, den torra pliktvärlden, där allt kunde protokolleras och sparas. Här fanns inga plikter, utan bara ren hängivelse.
Konrad stannade dock inte vid denna, av småborgerligheten någotsånär accepterade formen för självförverkligande. Redan som liten hade han dragits till vattenkranarna hemmavid. Detta är förvisso inget ovanligt att i späd- och småbarnsåldern fascineras av vattenkranar, precis som barn intresserar sig för allting som händer omkring dem. Här står framförallt aktivets- och upptäckarperspektivet i förgrunden. ”Det händer något, vad kan det vara?” Konrad fortsatte dock långt efter de tidiga småbarnsåren att intressera sig för vattenkranarna. Han kunde, när han blivit tillräckligt gammal för att ha fått ett eget rum, gå upp sent på natten, för att spola en stund i kranen. Han försökte att inte göra det för länge och att kombinera det med falska toalettbesök, där han också spolade i toaletten, för att göra det mer trovärdigt. Samtidigt hade han svårt att inte dröja sig kvar vid vattenkranen, för att lyssna till vattnets strilande ljud och känna det gentemot sina fingrar. Hans föräldrar anade oråd och lät, efter övertalning, en läkare undersöka sonens blåsa, men han fann inget anmärkningsvärt.
Konrad intresserade sig också för alla hushållsapparater som innehöll vatten. Han funderade över vattnets väg genom till exempel diskmaskinen eller tvättmaskinen och försökte, när han blivit tillräckligt gammal, att utifrån att läsa manualer och liknande att förstå hur vattnet vandrade. Han kunde rent av känna ett mått av avund på hushållsmaskinerna som ständigt var förenade med vattnet, även om han förnuftsmässigt förstod att det var irrationell animism, och att de inte hade någon egen vilja. Å andra sidan, vad var hans vattendyrkan, om inte animism? Om ett element kunde vara besjälat, kunde kanske en maskin också vara det? Vad var skillnaden? Att Gud skapat vattnet och människan maskinen kanske, men skapare som skapare …
I skolan lyssnade han med särskilt uppmärksamhet på naturkunskapslektionerna, när det nämndes något om vatten. Kemin bakom, att förklara vatten med något så simpelt som en kemisk förening av väte och syre, uppfattade han dock som en förolämpning. Att detta stora som omsluter hela världen, som är större än kontinenterna, skulle förklaras med en bokstavskombination? Vilket hån. Därför bestämde han sig tidigt för att han inte ville ägna sig teoretiskt åt vatten på något sätt, till exempel som kemist eller väg- och vatteningenjör. Han fann Thales filosofi, om vattnet som ett urämne, mer tilltalande och förenligt med hans egna konkreta erfarenheter.
En särskild kärlek hade han också för de civilisationer som den egyptiska och sumeriska, som förstått vattnets verkliga betydelse. Han lärde sig vartefter alla vattengudars namn och störst kärlek hade han till den egyptiska vattenguden Nun, vilken omsluter allt och varifrån allt har uppstått. Denne hade också makten att till sist förstöra allt, vilket stämde väl överens med hans uppfattning, där kärlek och vördnad också blandades med fruktan. Där andra kände Gudsfruktan kände han vattenfruktan. Vattnet var för honom det fundamentala, det ursprungliga, varifrån allt annat skulle förklaras. Det var alfa och omega.
Han lärde sig också därför gärna om vattnets kretslopp och dess olika uppenbarelseformer, så länge denna undervisning respekterade vattnets integritet och inte ville förklara det utifrån något annat än sig själv, till exempel utifrån dess kemiska beståndsdelar. Han lärde sig också gärna om världens oceaner, de stora och vördnadsbjudande, men också om de små vattendragen, de hemlighetsfulla och mystiska. Hallands fyra floder var inte tillräckligt för honom, utan han gav sig den på att han skulle lära sig namnet på vartenda vatten i Sverige och i hela världen. Han uttalade långsamt och med stor vördnad namn som Bäste träsk eller Sambre.
Detta kunde verka som en eftergift åt namnvärlden, det vetenskapliga betraktelsesättet, och bort från hans eljest så metafysiska vattenspekulation. Han såg det inte så, utan han tyckte han behövde namnen som ett ordnande element, något som skapade en ordning i en värld som annars kunde te sig helt flytande. Namnen blev för honom tillvarons parmenidiska punkt. Namnen bar också på en mystik. Deras ofta gåtfulla historia och det faktum att de nyttjas av så många före honom skapade ett hemlighetsfullt band mellan Konrad och de som gått före honom. Han lärde sig sanskrits ord för vatten, údan, och försökte tänka sig in i hur det vore, när människor för tre tusen år sedan i Indien uttalade detta namn och vilken föreställning de kunde ha om vatten. Han förstod snart att människans relation till vatten var lika gammal som människan själv – vattnet kunde inte tänkas utan människan och människan kunde inte tänkas utan vattnet.
Med tanke på dessa tankar kunde man kanske tro att Konrad Frank var en spekulativ natur, men förutom dessa vattenspekulationer, som han inte delgav någon, och sitt vattenfantasteri, som han också gjorde allt för att dölja, var han som tidigare beskrivits torrheten själv. I stort sett det enda yrke som stämde med hans egen självbild och andras bild av honom var rollen som byråkrat i statsförvaltningen. Ett praktiskt yrke där han kunde komma i kontakt med vattnet, till exempel såsom rörmokare eller dammanläggare, var inte att tänka på. Han kunde i fantasin föreställa sig, hur han med bravur utförde sådana uppgifter, i harmoni med sitt älskade vatten. Men han visste innerst inne att han aldrig skulle våga förverkliga några sådana drömmar.
Han var förutbestämd att bli en statstjänsteman och han arbetade, bortsett från en del vattenupplevelser, helt utan distraktioner samman en jur.kand. Trots goda betyg och fläckfritt uppträdande vann han ingen respekt hos sina studiekamrater. De uppfattade honom, helt riktigt, som en själlös streber som var renons på varje verkligt engagemang. Att han var förutbestämd för Kronofogden var på något sätt också självklart. Det passade hans persona att se till att människor betalar skatten i tid, att se till att alla sköter sig. Visst fanns det de studie- och arbetskamrater som funderat på om det under ytan fanns något oväntat, en eld som brann, men ingen klarade av att utveckla något mera omfattande engagemang för saken. Hade de gjort detta hade funnit endast en sak och det var vattnet.
I och med att han inte hade några andra intressen och skrev sina tentamina i tid hade han tid att utforska detta intresse på fritiden. När han skrivit en tentamen försvann han alltid bort till en sjö eller ett annat vattendrag. För vardagsbruk fanns långa bad – alltför långt duschande insåg han snart belastade vattenräkningen – eller för den delen bara att avnjuta ett kallt glas vatten. När studietiden var avslutad och han hade mer pengar, reste han till världens stora hav. Han såg medelhavet, Atlanten, indiska oceanen!
Gjorde det någon skillnad vilket vatten Frank såg eller var det vatten som vatten? Även om naturupplevelser i vanlig mening var främmande för honom så gjorde det faktiskt en stor skillnad. Han intresserade sig särskilt för vattnets egenskaper, om det var varmt eller kallt, om det var klart eller grumligt, men också till exempel vilken sälta det hade. Han erinrade sig en sommardag vid Adriatiska havet, då han tvingades kaskadspy på grund av att han svalt alltför mycket saltvatten, i ett försök att undersöka vattnets sälta och övriga egenskaper.
Men det var inte bara så att själva vattnet i sig intresserade honom, även om det var grunden för allt annat, utan han brydde sig också om vattnets omgivning, strandens och havsbottnens beskaffenhet, om där fanns djur eller växter. Hur skall detta förstås? Ja, på samma sätt som en gourmet som framförallt intresserar sig för maten, på ett naturligt sätt också intresserar sig för matens uppläggning, med vilka bestick den inmundigas och i vilken miljö den serveras, utan att någon på grund av detta skulle ifrågasätta deras matintresse. Konrad Frank förde noga dagbok över alla vatten han besökte. Han införde där noteringar om dessa vattens namn och belägenhet, på deras objektiva egenskaper, men han försökte också föra in ett subjektivt element, något om vattnets själva känsla.
Hade han förstått mer om litteratur hade han kanske kunnat skriva en märklig, encyklopedisk bok om vatten, något i stil med Robert Burtons ”Melankolins anatomi”. Men att ge offentlighet åt sina tankar var det sista Frank ville. Han dolde omsorgsfullt sina anteckningsblock i en låst byrålåda, som inte heller hans familj fick tillgång till. Hans intresse var inte bara av strikt privat natur, utan han såg det rent av som en skamlig böjelse, vilken hans omgivning inte under några omständigheter skulle få vetskap om. Samtidigt fanns det en viss ambivalens i detta – det var också detta intresse som skapade mening i hans liv, som fick honom att känna sig fullt levande. Utan detta var han inte mycket alls. Därför höll han också sina anteckningsböcker som dokumenterade detta intresse i en pedantisk ordning och återvände ofta till dem. Han övervägde också mått och steg, för att de skulle bevaras i händelse av brand eller annan olycka. Han bestämde sig slutligen för att scanna in samtliga böcker och spara dem i en molntjänst. Detta skapade ett slags sinnesro, en visshet om att inget kunde vederfaras hans mest älskade ägodelar.
Märkte ingen vad Frank ägnade sig åt? Kunde detta ske utan att någon upptäckte hans bisarra läggning? Familjen visste självklart, men höll tyst och upprätthöll illusionen av att de många resorna var vanliga solsemestrar eller naturupplevelser – på detta sätt fick de också se en hel del av Sverige och världen. Detta var för dem inom ramen för vad de kunde hantera. På arbetet fanns det dock en del som funderade, men utan att egentligen bli kloka på Frank. De noterade att han mycket ofta gick på toaletten och han ständigt hade ett vattenglas framför sig, som han dessutom ofta doppade fingret i och strök mot huden. Alla som varit anställda där drog efter hand slutsatsen att han måste ha något hälsoproblem, men med sin distanserade stil var han inte personen man frågade om sådana saker. Så länge han fläckfritt skötte sitt arbete, fann inte heller någon överordnad anledning att klaga; vissa idiosynkrasier får man tåla på en arbetsplats.
Något hade dock förändrats de senaste veckorna. En ny medarbetare hade börjat arbeta på avdelningen, en nyutexaminerad dam med mycket fördelaktigt yttre. Frank kände en instinktiv motvilja mot henne. Inte för att han var okänslig för yttre fägring, utan för att han helt enkelt fann det oseriöst att ägna alltför mycket uppmärksamhet åt sitt yttre och dessutom med stolthet visa upp det för sin omgivning. Han kunde förvisso inte klaga på hennes arbetsinsatser. Hon var flitig och duktig och följde alla instruktioner till punkt och pricka. Men han hade en känsla av att hon nedvärderade arbetet, att hon tog morgonmanikyren på större allvar än sina ärenden. Detta var förstås inget han kunde belägga, då han egentligen hade få anmärkningar mot hennes arbete, ja, färre än mot många andra arbetskamrater. Det irriterade honom också att hon talade allt för mycket med honom, ställde impertinenta frågor om hur han mådde och hur han skulle tillbringa helgen. Han visste inte om hon visade någon särskild omsorg för honom eller om det helt enkelt skulle uppfattas som en del av hennes väsen. Hur som helst kände han sig iakttagen.
Han såg hur hon tittade på honom, där han satt och arbetade. Så fort han tog en klunk vatten eller gick på toaletten noterades det av henne. Det störde honom något oerhört. Han började få svårt att koncentrera sig. Hans berömda effektivitet hämmades; han var ibland tvungen att läsa om ett dokument flera gånger, då hans tankar flög hit och dit. Han utvecklade svettningar och tics-artade beteenden, till exempel ryckningar i armen. Han fann det svårt att över huvud taget utföra sina arbetsuppgifter och han började känna sig som något av ett vrak.
Även om en ny trötthet och passivitet kommit över honom, kände han att han på något sätt måste agera för att lösa situationen. Såhär kunde det inte fortsätta på längre sikt. Han började fundera på om han på något sätt skulle konfrontera den kvinnliga kollegan, om han kunde göra något för att få arbetsro och själslig vila. Efter ytterligare en dag i purgatorium bestämde han sig för att tilltala henne. Han sade: ”Varför iakttar du mig hela tiden?” Hon sade: ”Du döljer något.” Han svarade ”Vad skulle det vara?”, varpå hon med menade stämma sade ”Du vet det bäst själv.” Konrad Frank lämnade kontoret med en uttryckslös min.
Dagen därpå skedde något oväntat. Frank var första gången försenad till sitt arbete; medarbetarna förvånades storligen, men förmodade något oväntat problem med exempelvis bilen. De ringde till hans telefon, men fick inget svar. De gick efter posten och hittade något häpnadsväckande – ett vykort med en målning av Sankt Sebastian på framsidan. På baksidan stod det med prydlig stil: ”Jag har avslöjats. Jag ser ingen annan möjlighet än att resignera och plocka ned skylten. Tack för den här tiden. /Konrad Frank”. Den yngre kvinnan kastade sig gråtande till golvet: ”Han var den bäste man jag någonsin träffat. Och nu har jag tagit kål på honom!” Franks fru ringde senare samma dag och bekräftade att maken tagit livet av sig under natten.
