LYRIK. ”Detta är nog den mest helgjutna debut jag läst på mycket länge. Som poet äger Christoffer Thunbo Pedersen en stor musikalitet och det märks att dikterna slipats,” skriver Erik Bovin.
Genom dagar av fläder och hagtorn
av Christoffer Thunbo Pedersen
Översättning: Jonas Rasmussen
Palaver Press
När den danska poeten Christoffer Thunbo Pedersen debuterade 2020 blev han såväl kritikerrosad som prisnominerad (Den smalle litteraturpris).
I Sverige fick vi poesinördar en försmak på hans diktning i Lyrikvännen (6/2020), i översättning av Jonas Rasmussen. Tack vare Rasmussens försorg har debutboken äntligen förlänats en svensk språkdräkt. En kvalitetsstämpel i sig. Rasmussen är inte bara en eminent översättare, hans meritlista vittnar därtill om god smak!
Genom dagar av fläder och hagtorn är en till omfånget tunn bok. De dikter som pryder boksidorna är i regel i det kortare formatet. Ett omfång som onekligen ställer krav på sin skapare. Det räcker med fem eller sex bristfälliga dikter för att bygget ska falla ihop som ett korthus. Ni förstår alltså varför förlagen i vårt ängsliga land drar sig för att ge ut en diktsamling på under 60 sidor, i synnerhet om poeten är ett oprövat kort. Danskarna är som alltid kaxigare! Håller gör Genom dagar av fläder och hagtorn definitivt.
Helgjuten diktsamling
Detta är nog den mest helgjutna debut jag läst på mycket länge. Som poet äger Christoffer Thunbo Pedersen en stor musikalitet och det märks att dikterna slipats.
Hans poesi kan ses som ett nutida exempel på modern poesi (märk väl: inte postmodern). Det är centrallyriskt, sångbart och i första sviten återkommer ett gåtfullt du-tilltal.
Enligt Roland Barthes utgör Arthur Rimbauds diktning startskottet för den moderna poesin. I Litteraturens nollpunkt (1953) återfinns ett kapitel där Barthes ger sin syn på vad som utmärker modern poesi: ”I det klassiska språket är det sammanhanget som dirigerar ordet och omedelbart för det vidare mot en alltid förutbestämd betydelse; i den moderna poesien är sammanhanget bara en utvidgning av ordet, ordet självt är ‘den fasta punkten’”, och menar vidare att i den moderna poesin ”är varje poetiskt ord en oväntad uppenbarelse, en Pandoras ask ur vilken språkets alla möjligheter flyger ut”. En tes som onekligen väcker tankar om den moderna poesins styrkor, men likaså, tänker jag, om varför det är så svårt att formulera sig om poesi och likaså varför kritikerkåren inte direkt kastar sig över en nyutkommen diktsamling.
Religiös tematik
Kan man läsa Jon Fosse med behållning även om man inte är religiös? – undrade en och annan i samband med att denne norrman tilldelades 2023 års nobelpris i litteratur. Och ”experterna” svarade med ett rungande jaaa!
Även Genom dagar av fläder och hagtorn präglas av en religiös närmare bestämt kristen tematik, full av bibliska referenser. Så apropå nämnda fråga: hur är det med Christoffer Thunbo Pedersen? Ni vet svaret.
I tre avdelningar återfinns ett flertal dikter om vilsenhet och längtan, en del av poesins allmängods; igenkännligt för såväl troende, agnostiker och ateister.
Även den djupt troende har stunder när denne famlar i mörkret. Med säker hand gestaltar Thunbo Pedersen den religiöses existentiella kamp genom att alludera på en välbekant bön i en dikt som mynnar ut i en förtvivlad undran:
”fader i himlen
din tystnad står öppen som ett sår
är den här kroppen min eller din
den här själen
är du som en port som jag måste bryta igenom
är det livet du gömmer bakom ryggen
eller mörkrets stinkande inälvor
mina händers gråt i ditt blod”
Glödhett bildspråk
Samlingens glödheta bildspråk tar sig under huden på läsaren. Dikterna är laddade med en sådan närvaro att jag kommer på mig själv med att vidta en ovanlig varsamhet i läsakten. Efter att ha läst bara ett fåtal dikter måste jag lägga ifrån mig samlingen som om ett alltför intensivt umgänge med den skulle få sidorna att ja, vadå… fatta eld?
Jag ser poeten Signe Gjessing som en möjlig bundsförvant till Christoffer Thunbo Pedersen, även hon ett ungt löfte. Båda har gått på den ansedda författarskolan i Köpenhamn och som poeter är de båda särlingar; helt otidsenliga samtidigt som deras poesi är en del av vad som börjar likna en esoterisk underström i samtidskonsten. Deras poesi är inte främmande för vare sig religiös mystik eller extas.
I en dikt uppenbarar sig ett strålande kors ovanför ett kyrkotak: ”man hinner inte se det / innan det åter dragit sig tillbaka.”
Stark närvaro
Dikter med stark närvaro, som sagt. Pedersen lyckas emellanåt övertyga mig om att det verkligen finns stunder när guds rike ”borrar sig genom världen / som ett flikbladigt ljus och försvinner”.
Att recensera en debutbok är inte helt enkelt. Enligt min mening bör kritikern i detta fall hushålla med redovisningen av sin bedömning. Det tar tid att lära känna ett författarskap. Förstlingsverk som inte är representativa för författarskapet finns det dessutom gott om. Att författaren och akademiledamoten Steve Sem-Sandberg debuterade som sf-författare med Sländornas värld (1976) nämns exempelvis sällan i dag.
Men – ingen regel utan undantag. Jag kan inte hålla mig. Denna debut är i sanning ett litet mästerverk!
info@opulens.se
