Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Från Västerbotten till Klippiga bergen

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Stina Jacksons nya bok ”Förinta världen i kväll” och konstaterar att det är en spännande country noir-roman, på varje sida. Deckarhyllan bjuder också på sex spänningstips.

Det är ingen spänningsroman. Det är ingen spänningsroman. Det är ingen spänningsroman. Ibland med tillägget: ju. Minns inte hur många gånger jag hörde att Stina Jacksons nya roman ”Förinta världen ikväll” (Albert Bonniers) presenterades så på årets bokmässa i Göteborg. Och jag hade läst och hört det också före mässan.

Men svara mig: Varför? Denna gräns mellan spänningsroman och roman, varför måste den dras? Enbart av försäljningsskäl – eller? Är läsarna så dumma, tror förlagsbranschen det? Ja, kanske stämmer det – att om man använder benämningen spänningsroman så avskräcks läsare av litterära romaner, som de börjat kallas också i Sverige? Och ifall en deckarläsare får tag på en så kallad spänningsroman och upptäcker att det var ju ingen deckare, då blir läsaren sur och skriver något elakt om romanen och författaren på en strömningstjänst och/eller Facebook?

Jag är kanske naiv men jag vill tro mer än så om svenska bokläsare. Och du ser, själv har jag placerat Stina Jacksons nya roman under vinjetten ”Deckarhyllan”. Nej, det är ingen deckare, inte på deckarviset. Men vinjettens förklarande underrubrik lyder: ”Deckare och annan krimi”. Och vid den kanten, där passar ”Förinta världen ikväll”. Det är en spännande roman som absolut kan kallas spänningsroman.

Om en amerikan hade skrivit Jacksons roman, vilket nästan varit möjligt, hade den benämnts noir och placerats om inte på crime-hyllan så strax bredvid den hyllan i amerikanska bokhandlar. Stina Jackson har ett sätt att skriva och berätta som ligger nära många amerikanska noir-författare.

När jag läste ”Förinta världen ikväll” associerade jag till både country noir-genrens skapare Daniel Woodrell och deckarförfattaren James Crumley men också författare som i likhet med Jackson skriver på gränsen mellan noir/crime, till exempel Willy Vlautin eller faktiskt Cormac McCarthy.

Ja, vilken jämförelse. Den kom bara för mig men jag låter den stå trots att Stina Jackson kanske inte nått ända dit upp ännu – men vänta bara… Med tre romaner hittills är hon ju blott i början av sitt författarskap.

Hennes romaner: ”Silvervägen” (2018), ”Ödesmark” (2020) och nu ”Förinta världen ikväll” (2023). Den första är en Norrlands- eller Norrbotten-deckare, den andra en country noir om och från Norrland/Norrbotten, den nya en kombinerad American och Norrland/Västerbotten country noir.

Den här gången har Stina Jackson författat en road novel som alltså är både amerikansk och västerbottnisk, USA och Sverige förenas.

Inte en trilogi men ändå en trilogi. Helt fristående men faktiskt ihophörande. Inte samma kvinnliga huvudperson, höll jag på att skriva. Men vete den om det inte är – eller kunde vara – samma unga kvinna. I tur och ordning: den försvunna Lina, flickan och den unga mamman Liv respektive den flyende Matilda i USA.

Åtminstone samma sorts unga kvinnor med samma sorts längtan (till vad? från vad?).

Matildas mamma Ewa i Skellefteå hör nog förresten också till samma kvinno- och människor (för denna längtan bort och till kan ju också drabba unga män). Drömma och längta så att man gör sig själv illa. Den lilla procenten bra väger på något sätt, ändå, upp allt det stora dåliga…

Den här gången har Stina Jackson författat en road novel som alltså är både amerikansk och västerbottnisk, USA och Sverige förenas. Det är mer än skickligt, det är genialt åstadkommet. För nej, det kan inte ha varit så litterärt lätt att förena amerikansk och svensk country noir utan att de drar isär; riktigt samma genre är de ju inte, riktigt samma liv levs inte i Sverige som i USA.

Bara nästan. Men Jackson lyckas förena dem genom dessa känslor, dessa tankar, denna längtan, denna flykt som finns både här och där, som är gemensam.

Hon skriver två sorters noir i varann: parallellt och jämsides, för att ibland förenas. Dessa snarlika mörka färger, två nyanser av samma noir, blandas av Stina Jackson. 

Huvudpersonerna är dottern Matilda, på väg genom Amerika, och hennes mamma Ewa, kvar i Skellefteå.

Men det är som om de befinner sig på vägen, bägge två. Det känns så när jag läser, som att mamman hade kunnat vara dottern. Den där oron i kroppen, det där att vara på väg även om man inte är det.

”Äventyr” står det i baksidestexten. Men handlar det verkligen om ett äventyr? Om äventyrslust. Det låter så lättvindigt, något nästan lite skojigt. Jag tror snarare att det ska beskriva en dröm om något annat, något mer. Som jag skrev, om oron i kroppen. De strular med karlar bägge två också, Matilda på väg genom USA och Ewa i Skellefteå och faktiskt Hjoggböle. (Då tänker jag både geografiskt och litterärt…)

För att klara sig, för att leva och överleva. Musiken är också gemensam, Mamma Ewas piano och violinspelaren nere i källaren. Dottern Matilda som sjunger och spelar gitarr, är på väg till Los Angeles för att gripa drömmen eller snarare försöka fånga chansen. Som så många men också så få, som lyckas.

Ewa ringer till dotterns mobil. Matilda svarar inte när hon ser att det är mamma som ringer. Dottern hör sällan och sporadiskt av sig till mamman och mamman blir allt mer orolig för dottern. Ewa i Skellefteå kollar sociala medier men där finns inga nya inlägg från Matilda i USA.

Första gången läsaren stiftar bekantskap med Matilda stiger hon in med en resväska på ett nedgånget motell i ingenstans Klippiga bergen.

När Tyler, som sedan tjugo år finns i motellets reception, får syn på henne, så ung och så smutsig, rödbränd av för många timmar i solen, vill han svara nej, nej det finns inget ledigt rum, ”inte åt dig, inte här”.

Men han svarar: ”Vi har några enkelrum lediga.” Och hon säger: ”Jag ska bara hämta min pojkvän.” Ständigt en pojkvän, en äldre pojkvän, till och med äldre än han ser ut, visar hans legitimation. Pojkvännen kommer att behandla henne illa. Tyler ska höra det och se det.

En bil på väg i en svensk-amerikansk road novel.

Tyler är också äldre, väl äldre ändå. Matilda ska fly undan sin ”pojkvän”, som blir skitförbannad och skraj blir han, för han lämnade fru och döttrar för Matildas skull. Tillsammans ska Tyler och Matilda ge sig av och i väg från motellet med passande namnet Old West Inn, i väg och på väg någonstans, ständigt på väg och aldrig framme, för var är framme?

En bil på väg i en svensk-amerikansk road novel. Flickan, som Tyler kallar henne. De upptäcks av en polis som kollar bilen. De kommer fram till sunkbaren The Rattlesnake Riot. Nu ska Matilda snart bli kallad Birdie. Hon sjunger till gitarr och gör succé i det lilla. Hon dricker och dricker allt mer. Både röker på och dricker. Ska hon bli en stor och känd sångerska, få riktig framgång, måste hon dra ner på drickandet. Det tar på rösten.

Men hon röker och dricker och dricker och röker och försvinner, för att sen återkomma till Tyler. Det här är en berättelse som berättats många gånger och kommer att berättas många fler. Men den behöver och kan berättas återigen, om den berättas så bra, personligt och ja, verkligt som Stina Jackson skriver och berättar, både i traditionen och i sig själv. Genom sig själv.

Parallellt med skildringen av dottern Matilda i USA skildras det likaså struliga livet för mamma Ewa: staden Skellefteås nattliv, taxichauffören i Hjoggböle, violinisten i källaren och Matildas pappa (och hans familj). Också hon använder alkohol som medicin mot livet. Vad tar Ewa sig till när hon aldrig får kontakt med dottern? Kommer Matilda någonsin fram till Los Angeles? Vad gör Tyler när Matilda försvinner?

Överlever hon ens? Också en fråga som kan och bör ställas. Jag tänker inte avslöja hur romanen slutar, men jag undrar om romanens slut är berättelsens slut. Om inte livet ändå fortsätter att strula för såväl Matilda som Ewa. Inte heller kan jag låta bli att undra, fast det ibland sägs att så ska man inte tänka, hur nära det kan vara mellan romanen och författaren.

Också Stina Jackson kommer från Skellefteå och bor i Denver, Colorado. Hennes förra ”Ödesmark” dedikerades: ”Till mamma och pappa”. Nej, jag ska inte spekulera i eller fundera mer på det. ”Förinta världen i kväll” är en spännande roman, på varje sida. Alltså en spänningsroman och en mörk roman, en country noir som kunde ha blivit en krimi. Om den inte redan är det?

Sex spänningstips 

Den nordsamiska huvudstaden Kautokeino är belägen så långt, långt norrut. Resan dit från Sverige passerar Finland och slutar i Norge. Eller omvänt, när Anna Magnusson, renägande same och jurist, i Lars Petterssons Kautokeino-deckare ”Urminnes hävd” (Ordfront) tar bilen plus 70 mil till Umeå för att bistå en avlägsen släkting som anklagas för mord.

Petterssons deckarserie om Kautokeino, Sameland och samer kan vara den mest intressanta och spännande som skrivits i Sverige. Han skriver på nära individnivå – man lär känna varje person. Han skriver också geografiskt nära – man är där i Kautokeino, känner vädret, vinden och kylan.

I ”Urminnes hävd” gräver den samiska juristen Anna sig bakåt till 1920-talet och dess syn på samer (med ett sammanfattade ord: rasism). Boken blir också ett skarpt, hårt och träffsäkert inlägg mot de texter som Hanne Kjöller nu publicerar i Dagens Nyheter.

Jag älskar namn som ”Polcirkeln” och ”Kallmyren” och så hette Liza Marklunds första respektive andra deckare om och i den lilla långt upp i Norrbotten-byn Stenträsk. Trilogin avslutas nu med ”Stormberget” (alla Piratförlaget).

Det har sagts att mycket i serien – historier, personer, miljöer – hämtats ur Marklunds barndomsminnen. Det är nog därför som Stenträsk-deckarna kan vara det bästa hon skrivit. Faktiskt bättre faktiskt än ”Sprängaren”, hennes storsäljande succédebutdeckare (från 1998).   

Polischefen Wiking Stormberg är huvudperson också i ”Stormberget”. Midsommarafton 2021 flyter en kropp upp i Kallmyren. Det måste vara Wikings försvunna hustru, tror folk (men inte vi som läst tidigare böcker). Ett annat spår är Wikings döda mamma Karin, som för berättelsen bakåt i tiden till de tidiga nybyggarna kring Luleälven.

”Mördarnas mördare” (Southside Stories) av Hans Carstensen och Hans-Olov Öberg är en galen deckare, Både galet galen och galet = oroande verklig. 

Nyckelscen: Numera artisten Fideli-Lo återbesöker McDonalds i Stockholm, där hon brukade hänga med tjejerna, då ett gäng tonåringar kommer in och skjuter omkring sig. Fideli-Lo är en av dem som dör.  

Händelser som denna får några inom politik och rättsväsende, samlade i sällskapet Saltsjöbadsinstitutet (en så kallad uppdatering), att tröttna på att det inte tas i på allvar mot kriminalitet och våld. Så de anlitar två yrkesmördare, i Stockholm och Göteborg, för att plocka gängens bossar.

Som det låter på X/Twitter? Jo, men Carstensen/Öberg skriver tvärtemot. ”Mördarnas mördare” blir en plädering mot att våld skulle kunna lösas med våld, medan sociala klyftor och rasism ökar.  

Med ”Alla syndare ska blöda” (Modernista; övers: Ylva Spångberg) skriver S A Cosby sig över gränsen till den lagliga sidan, efter att tidigare ha skrivit flera afro-amerikanska gangsterromaner. Huvudpersonen Titus Crown, som arbetat inom FBI, blir vald till sheriff i Charon County, någonstans i USA:s sydstater. Han är poliskårens första svarta sheriff.

Berättelsen sätter fart när en skolskjutning inträffar och en av vicesherifferna avlossar ett – dödligt – skott. Utredningen kommer att visa sheriffen Crown hur det är att vara svart polis i den amerikanska södern (och över huvudtaget att vara svart – eller för den delen vit).

Cosby skriver som vanligt: tufft och rufft, långt från universitetet och nära gatan. En thriller på varje sida som hålls på plats av polisromanens mer fasta form.

Kort beskrivning av David Nessles tredje ”Herr Nyman-deckare” med titeln ”Döden i finnskogarna” (Kartago).

Året har blivit 1910. Journalisten Einar Nyman med hustrun Nora börjar nysta i vad som egentligen hände tolv år tidigare när apotekaren i Molkom giftmördades och fröken Augusta, inneboende i familjen, pekades ut som skyldig.

Obs! bokens finurliga titel. Så fortsätter Nessle att skriva – med lika delar humor och historisk äkthet. Kanske till och med är ännu lite språkfyndigare den här gången? Kan vara fröken Augusta som smittat av sig.

Äventyrerskan Augusta tar direkt över handlingen som utspelar sig i både Värmland och Ångermanland. Hur det går? ”Allt vi behöver är en Edisonfonograf, självlysande smink och en stor portion bondtur”, säger Augusta.

Los Angeles i en hårdkokt mixer. Jordan Harpers ”Alla vet” (Southside Stories; övers: Cecilia Falk) innehåller extra allt. Såväl av fiktion som realism. Som att Raymond Chandler, James Ellroy och Michael Connelly samskrivit – lika hårt som smart – med, säg, Paris Hilton som redaktör.

Motsatsernas änglastad: brandbomber mot hemlösas tältläger kontra shabby chic-slottet till hotell Chateau Marmont där skådespelerskan Hannah ligger utslagen i sin bungalow med en rejäl blåtira efter en natt med nån riking på en yacht. Men det fixar Mae Pruett, som nu anländer till hotellet, sådana kriser brukar hon ordna upp åt sina VIP-klienter.

Just to start with… Snart ska dessutom Maes chef bli mördad rätt upp och ner på gatan och, och, och. Både superrealism och supersurrealism genom amerikansk deckarhistoria. Noir och crazy realism med #metoo-prefix.