JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Anteckningar om Vilhelm Ekelund
Ingång
”Nu blåser ljumma vindar,
i långa blida dagar
i ljus sig rymden klär.
Det gror i strandens hagar,
där redan bok och lindar
fått rodnad fin och skär.”
De första raderna i dikten Ringsjövår
Att söka sig upp till en höjd, ett krön eller en kulle, ger utsikt och frihet, ingenting står i vägen och skymmer. Den sökande blicken får rum och luftens genomskinlighet känns. Efter solens nedgång går det att se eldarna från utmarkerna, de ligger nära intill plåt- skjulen, som nu är halvt gömda, obebodda och omgivna av gråvatten.
Det går att upptäcka spår, tecken och riktpunkter för stigar och leder.
På strövtåg och vandringsleder går det att finna de sköna blommorna och dela sina erfarenheter med vännen Bengt Lidforss. Från en höjd i ensamhet, går det att uthärda allt från människors brackighet och slippa tillkrånglade typer; på de eviga vandringarna infinner sig ro och stillhet.
Det finns mycket att både upptäcka och uppleva; det fattiga, det enkla och det som andra går förbi. Särskilt efter ett reningsbad med slagregn och rivande stormar. Kortlivade virvelvindar drar med sig bråte, som för några är guldkorn.
Det är som när barnen vaknar ur drömmar om sommarängar och talar med gester av tveksamhet. Klara ögon hos stehagspojken ser både ljusets effekter och skuggornas spel. Till detta kommer hembygdens musik. Allt växer till en organisk enhet, det skånska landskapet blir en symbol av friskhet, klarhet och skönhet.
Det går alltid på håll att ana Ringsjöns vatten, ”stickande skarpt och vitt som snöstoft på frusen skare.”
Vilhelm Ekelund levde under flera år i stora städer, kalla och hårda, han talar om ett sumplandsliv; alltid står det tydligt för honom, att ”själens klara höglandsskälla” rinner upp i Ringsjöbygden.
Och där föds den vackraste dikten.
”Då voro bokarna ljusa, då var ån av simmande vit ranunkels öar sållad, ljus sin krona häggen gungad här där gosse jag vandra
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på glesa kronor. En vissling tåget sätteråter igång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.”
Dikten handlar om de två polerna, barndomens trygga landskap vid Rönneåns utlopp ur Ringsjön och en ångestfylld resa mot Lund. Fjorton år gammal flyttar Vilhelm Ekelund till Lund, möter där staden och förlorar sitt fäste, uppbrottet präglar hela hans liv.
Att märka
Texterna bjuder inga säkra ståndpunkter, inte heller färdigtänkta svar. Det är mera en serie betraktelser eller reflektioner, försök till av- gränsningar och formuleringar i skilda frågor. Det som i ett skede förefaller vara ett tom- rum återkommer en vacker dag på nytt som en melodislinga, det kräver ofta ensamhet och ingenting, som stör.
I ett kapitel är orden borta och glömda, både de nödvändiga och de onödiga ifyllnaderna. I nästa avsnitt är de tillbaka, orden är på nytt levande, efter att ha varit som bortvända an- sikten. De kommer fram till skrivaren, de går fram och de menar något, har en avsikt.
Han hörde ofta mors röst, då fick han vända tillbaka, längs stigen med hassel och slån, förbi ån, mossen, skogen, hem till tofskuddar och antimakasser, genom smidesgrinden till doften av regn. Ett regn som dröjer sig kvar. Det finns alltid anledning att stanna till en stund, begrunda det man ser och det som sker – begrunda, lyssna, dofta och se.
Att iaktta det ratade och sakta bortglömda; att undersöka en färggles flasketikett, att hålla några ögonblick i en ärtbalja från kråkvicker eller att bära hem resterna av en plogbill.
Det kan grunda sig i ett medvetet sökande och undersökande, som leder till att man samlar på sig, år efter år.
Att plocka upp, bära hem, sortera och bevara och vänta på tillfällen, då det ena efter det andra kommer till användning, ett halvdant hönsnät eller en mutter utan skruvhuvud.
En gång har det haft betydlighet och värde, de ögonblicken kan komma tillbaka, då tillhör inte längre föremålen det förbrukade och det bortslängda, då får de tillbaka sina gamla värden. Den tiden kan komma.
Ringsjövår – kring en dikt eller en berättelse
Ringsjövår är en av dikterna i en klunga tidiga dikter från 1899 till 1903 av Vilhelm Ekelund (1880 – 1949), poet, essäist och översättare. Det är ingen uppvisning i lyrisk frihet och självständighet, snarare är det en viss ängslighet och en portion försiktighet, som vilar över versernas enkla metrik. Det saknas en egentilltro, det är som de tidiga fotografierna av Vilhelm Ekelund, de talar om både skygghet och slutenhet. Över allt vilar stråk av något gammaldags och trevande.
Dikterna är beskrivande, det handlar sällan om det upplevda.
Det mesta andas som sagt ofrihet och geografisk snävsyn, inte trångsyn. Det är en märklig bundenhet vid de enskilda ordens klang, rytmer, färger och liv. Men i en tradition, som präglade hembygdspoesin som skrevs runt 1900, jag tänker genast på Emil Kléens landskapsdikter, det finns en tydlig släktskap när det gäller motivval och stämningar, men även då det gäller rörelserna i stroferna med måttfulla omväxlingar och variationer. Det är sant, Vilhelm Ekelund beundrade Emil Kléens naturimpressioner, han ser dem som lysande.
Ekan på Ringsjön
”Ekan glider
på stillsamt vatten,
långsamt skrider
den ljumma natten,
natt i juni, ljus och lång
med doft ur skog och
trastens djupa sång”
Emil Kléen
Men det finns även hos Vilhelm Ekelund välfunna och sensitiva metaforer; som när det första vårregnet kommer, gråter himlen, stilla och den lena doften av spirande gräs bejakar livsljuset eller som när pilträdens färger skiftar och videknopparna öppnar sin lenhet. Vilhelm Ekelund avläser med känsla och säkerhet det omväxlande landskapet, mellan slätt och skog, mjuka höjder, sänkor och sluttningar. Det finns både en tydlighet i tilltalet och en precision i detaljerna. Hembygden är och förblir under hela livet en kraftkälla i Vilhelm Ekelunds skapande. För- hållandet till det förflutna är ständigt aktivt. De tidiga vandringarna är ständigt närvarande – från Stehag, förbi Stockamöllan, bortom skolan i Gunnaröd fram till Söderåsen. Ljuset från barndomen, landskapets friskhet och skönhet återvänder han ständigt till. Och
de långa fotvandringarna, den obeskrivbara känslan att bara en kort stund få gå barfota i gräset, en varm sommardag. Det blir som en solid grund, en plattform att återvända till, en mur att vila mot. I sina senare dikter visar han upp en mera påtaglig styrka och en in- sikt om sin egen plats i förhållande till skilda landskap. Han besöker nya platser, han söker nya boställen, men kvar längst inne finns hembygden, det är något som plötsligt kan komma över honom, bringa ljus och klarhet i all vilsenhet och vantrivsel.
Dofter, färger, ljus och årstidsstämningar.
Under vintern har folk suttit i stugorna, betraktat den krokiga alen vid vattnet, som inte rätat på sig, de har stirrat in i broderade bonader, glott på snörester och frusna åkrar och väntat på att livsljuset ska tändas på nytt. Det är det våren handlar, pånyttfödelse och nytändning; om sådd, växande och i sinom tid skörd och omhändertagande av jordens gåvor. Om ljus och värme.
Boken och linden förvandlas, livssaften stiger och strandängarna får en ny karaktär; vindarna blir ljumma, inte så hårda, utan smekande. Vindarna sopar bort det gamla, vissna och förbrukade och drar in med friskhet och ger ny luft i lungorna och in i hjärtats innersta skrymslen. Vinden och ljuset får markerna att öppna sig och andas, tjälen ger efter, ryker och drar bort. Det bildas ett land- skap av renhet och väldoft. Och så kommer vårens hastiga skiftningar och brutala förändringar, som just nu i år, när åskan ofta går och elektriciteten sviktar.
Och sjön ändrar skepnad, det kommer till en glittrande lek, silverfärg i vågorna, en smekande bris går över vattnet och de ljusa vågorna sjunger mot land; bäckarna sväller och vattenlägger alarnas stammar och stänker upp på hasselns första hängen.
Vilhelm Ekelund arbetar mycket med dofter, färger och förändringar, med små medel och något enstaka ord vänder han en stämning och byter den till något helt annat, eller så lägger han till några enstaka ord för att förstärka och fördjupa en känsla eller ett tillstånd. Han lägger omåttlig energi på de enskilda orden.
När Vilhelm Ekelund ska bestämma april månad, så gör han det med precision och tre ord – gässling, hästhov och anemon.
Ingen poet har som Vilhelm Ekelund haft så klara inspirationskällor som Ringsjöbygden, Söderåsen och Rönneå. I resorna, under vandringarna söker han ständigt glädje och ro i ett sökande, han söker i landskapet, i flykten till naturen, sällan mänskliga spår och avtryck, jag kan inte heller minnas att det flyger så många fåglar förbi. Det handlar mer om vägen, bäckslingan och träden och växterna i landskapet – flödet och ljuset. Skiftningarna och brytningarna.
Något om Stehag. Vilhelm Ekelund är född i Hassle, strax utanför Stehag. Hassle är nu en husklunga längs med vägen mellan Stehag och Stockamöllan. Skolan är sällsynt vackert bevarad, men Vilhelm Ekelunds barndoms- hem, finns inte kvar. Söderåsen går att skymta. Han bodde här i Hassle till hösten 1894, då flyttade familjen till Stora Södergatan i Lund. Det sägs 1691 att Hassle by så kallas av en stor hasselskog, som där skulle ha varit, men nu är ödelagd. På Vilhelm Ekelunds tid fanns både Hassle mölla och Hassle bruk.
Den andra delen av namnet Stehag, betyder självklart hage, den första delen står för hästflock. Alltså handlar det om en hästhage. En djärvare namntolkning tar fram namnet stöthav, det som stöter, gränsar, till havet, i detta fall Ringsjön.
Det är nu ett modernt jordbrukslandskap med stora, feta arealer och få stora gårdqr, med flera längor, utströdda finns enstaka, äldre och renoverade hus, moderniserade med en viss finess, men även hus som är en blandning av skilda stilar och missprydande färger. Ett och annat ruckel ligger dolt i en träddunge. Nya villaområden tyder på en po- sitiv befolkningsutveckling, detta hänger nära samman med järnvägen, som har frekventa förbindelser med Eslöv, Lund, Malmö och Kristianstad.
Det är ett mjukt, böljande slättlandskap, med omväxling och variation, det finns överallt trädridåer och dungar med lövträd, det går inte att tala om skog.
För en aktiv fotboll svarar Stehags AIF och loppisladan mittemot bygghandel och blom- steraffär sköts av Frisksportarna FK Tor.
Det finns annat att uppmärksamma som Sunes Rör och Stehags Byakrog och självklart en pizzeria, lika frekvent i de minsta byarna, som skruvdragaren i varje välutrustat hem.
Vilhelm Ekelund skulle inte känna igen mycket i detta landskap, det finns andra färger, andra växtligheter, han skulle känna igen vissa träd eller annan växtlighet, liksom vattendrag och vägars sträckningar och kyrkan med rötter i 1100 – talet liksom den gamla prästgården.
Den äldsta delen av kyrkan är byggd av stenmästaren Johannes, i mitten av 1300-talet omnämns kyrkan som Stodhaugas kyrka.
Det känns som vi är i ett norskt fylke!
Nu finns det även en annan ljudbild och människor går inte längs med vägarna, utan i undantagsfall.
Hur såg folk på Vilhelm Ekelunds tid på detta onyttiga rännandet längs med vägarna, vångarna och vattenvägarna och bland träden?
Där gick alla andra i ärenden och för att utföra arbeten. Vilhelm Ekelund gick där för att samla stenar till ett textbygge, för att samla ljud, dofter och ord i sin vandringsbok, snarare på små papperslappar med noteringar med en blyertsstump. Att ta fram allt när han kom hem, bearbeta, förfina, revidera och utvidga alla utkast och noteringar. Han trängde djupt in bland träd och växter, samtidigt sökte han fria utsiktspunkter, där blickarna kunde löpa fritt och tankarna, flyga och söka fästen. Det hade ingenting med lättsinnighet och roande förströelse att göra, på största allvar skapade Vilhelm Ekelund i sina ensamma vandringar, allt fullbordades vid pauser, övernattningar och när han kom hem. Han levde i ett landskap, han återskapade det i sitt huvud, som ett livstillstånd. Det var som ett arbete, på största allvar. Allt handlade om naturupplevelser, inte familjeliv och andra sociala sammanhang. Det förs inte på tal, Vilhelm Ekelund är distanserad i förhållande till sin familj, även sin två år äldre bror Axel.
Han var poet, en märklig varelse! En skildrare, som iscensatte möten, som han ordsatte, som gav honom ro och tröst och tillfredsställelse. På samma sätt sökte han ensamheten, avskildheten och ödsligheten. Vandringarna blev hans hem.
Han går för att se blåsippornas första knoppar och se när tjälen smälter undan från blommande hasselbuskar och spana efter en uppstickare, tidigt på våren, vit pestskråp (petasitus albus). Alla andra väntar med otålighet på att få sådden i hamn, när frosten släpper taget.
Nu läser jag i en dikt av Vilhelm Ekelund från början av 1900–talet om tre fåglar, en plågad bofink, en döende stare och en glupsk kråka.
Ingenting om vårens mångfald. Ingen konsert av grönfinkar, inga klingande knipvingar och inga fiskmåsar, som gallskriker.
Vilhelm Ekelund är en resande människa, en rastlös nomad, än finns han i Berlin, än i Köpenhamn, inom honom finns samma hemlöshets– och rotlöshetskänsla som i Ola Hanssons ungdomsdikter.
Trots att han är i storstäder, söker han upp platser för tystnad och i ensamhet, minns han sluttningar av Rönneådalen, Söderåsens magiska krafter och den alltid närvarande Ringsjön. Och minns det vita ljusspelet i bokarnas kronor och skymningsdunklet i svårmodiga vårkvällar.
Färgerna, dofterna och hela tiden ansträng- ningen att se den enskilda människan, se bortom småaktigheter och olyckor.
Allt sammanfattas i dessa rader:
”Mot mörkret lyfter sig
min barndoms vita bild.”
Eller raden i dikten Ringsjön: ”Ringsjön, dess underbara betydelse för
min barndom.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
snarare på små papperslappar med noteringar med en blyertsstump. Att ta fram allt när han kom hem, bearbeta, förfina, revidera och utvidga alla utkast och noteringar. Han trängde djupt in bland träd och växter, samtidigt sökte han fria utsiktspunkter, där blickarna kunde löpa fritt och tankarna, flyga och söka fästen. Det hade ingenting med lättsinnighet och roande förströelse att göra, på största allvar skapade Vilhelm Ekelund i sina ensamma vandringar, allt fullbordades vid pauser, övernattningar och när han kom hem. Han levde i ett land- skap, han återskapade det i sitt huvud, som ett livstillstånd. Det var som ett arbete, på största allvar. Allt handlade om naturupp- levelser, inte familjeliv och andra sociala sammanhang. Det förs inte på tal, Vilhelm Ekelund är distanserad i förhållande till sin familj, även sin två år äldre bror Axel.
Han var poet, en märklig varelse! En skildrare, som iscensatte möten, som han ordsatte,
som gav honom ro och tröst och tillfreds- ställelse. På samma sätt sökte han ensamheten, avskildheten och ödsligheten. Vandringarna blev hans hem.
Han går för att se blåsippornas första knoppar och se när tjälen smälter undan från blommande hasselbuskar och spana efter en uppstickare, tidigt på våren, vit pestskråp (petasitus albus). Alla andra väntar med otålighet på att få sådden i hamn, när frosten släpper taget.
Nu läser jag i en dikt av Vilhelm Ekelund från början av 1900 – talet om tre fåglar, en plågad bofink, en döende stare och en glupsk kråka.
Ingenting om vårens mångfald. Ingen konsert av grönfinkar, inga klingande knipvingar och inga fiskmåsar, som gallskriker.
Vilhelm Ekelund är en resande människa, en rastlös nomad, än finns han i Berlin, än i Köpenhamn, inom honom finns
samma hemlöshets – och rotlöshetskänsla
som i Ola Hanssons ungdomsdikter.
Trots att han är i storstäder, söker han upp platser för tystnad och i ensamhet, minns han sluttningar av Rönneådalen, Söderåsens magiska krafter och den alltid närvarande Ringsjön. Och minns det vita ljusspelet i bokarnas kronor och skymningsdunklet i svårmodiga vårkvällar.
Färgerna, dofterna och hela tiden ansträng- ningen att se den enskilda människan, se bortom småaktigheter och olyckor.
Allt sammanfattas i denna rad:
”Mot mörkret lyfter sig
min barndoms vita bild.”
Eller raden i dikten Ringsjön: ”Ringsjön, dess underbara betydelse för
min barndom.”
Vilhelm Ekelund arbetar mycket med dofter, färger och förändringar, med små medel och något enstaka ord vänder han en stämning och byter den till något helt annat, eller
så lägger han till några enstaka ord för att förstärka och fördjupa en känsla eller ett tillstånd. Han lägger omåttlig energi på de enskilda orden.
När Vilhelm Ekelund ska bestämma april månad, så gör han det med precision och tre ord – gässling, hästhov och anemon.
Ingen poet har som Vilhelm Ekelund haft så klara inspirationskällor som Ringsjöbygden, Söderåsen och Rönneå. I resorna, under vandringarna söker han ständigt glädje och ro i ett sökande, han söker i landskapet, i flykten till naturen, sällan mänskliga spår och avtryck, jag kan inte heller minnas att det flyger så många fåglar förbi. Det handlar mer om vägen, bäckslingan och träden och växterna i landskapet – flödet och ljuset. Skiftningarna och brytningarna.
Något om Stehag. Vilhelm Ekelund är född i Hassle, strax utanför Stehag. Hassle är nu
en husklunga längs med vägen mellan Stehag och Stockamöllan. Skolan är sällsynt vackert bevarad, men Vilhelm Ekelunds barndoms- hem, finns inte kvar. Söderåsen går att skymta. Han bodde här i Hassle till hösten 1894, då flyttade familjen till Stora Södergatan i Lund. Det sägs 1691 att Hassle by så kallas av en stor hasselskog, som där skulle ha varit,
men nu är ödelagd. På Vilhelm Ekelunds tid fanns både Hassle mölla och Hassle bruk.
Den andra delen av namnet Stehag, betyder självklart hage, den första delen står för hästflock. Alltså handlar det om en hästhage. En djärvare namntolkning tar fram namnet stöthav, det som stöter, gränsar, till havet, i detta fall Ringsjön.
Det är nu ett modernt jordbrukslandskap med stora, feta arealer och få stora gårdar
med flera längor, utströdda finns enstaka, äldre och renoverade hus, moderniserade med en viss finess, men även hus som är en blandning av skilda stilar och missprydande färger. Ett och annat ruckel ligger dolt i en träddunge. Nya villaområden tyder på en po- sitiv befolkningsutveckling, detta hänger nära samman med järnvägen, som har frekventa förbindelser med Eslöv, Lund, Malmö och Kristianstad.
Det är ett mjukt, böljande slättlandskap, med omväxling och variation, det finns överallt trädridåer och dungar med lövträd, det går inte att tala om skog.
För en aktiv fotboll svarar Stehags AIF och loppisladan mittemot bygghandel och blom- steraffär sköts av Frisksportarna FK Tor.
Det finns annat att uppmärksamma som Sunes Rör och Stehags Byakrog och självklart en pizzeria, lika frekvent i de minsta byarna, som skruvdragaren i varje välutrustat hem.
Vilhelm Ekelund skulle inte känna igen mycket i detta landskap, det finns andra färger, andra växtligheter, han skulle känna igen vissa träd eller annan växtlighet, liksom vattendrag och vägars sträckningar och kyrkan med rötter i 1100 – talet liksom den gamla prästgården.
Den äldsta delen av kyrkan är byggd av sten- mästaren Johannes, i mitten av 1300 – talet omnämns kyrkan som Stodhaugas kyrka.
Det känns som vi är i ett norskt fylke!
Nu finns det även en annan ljudbild och människor går inte längs med vägarna, utan i undantagsfall.
Hur såg folk på Vilhelm Ekelunds tid på detta onyttiga rännandet längs med vägarna, vång- arna och vattenvägarna och bland träden?
Där gick alla andra i ärenden och för att utföra arbeten. Vilhelm Ekelund gick där för att samla stenar till ett textbygge, för att samla ljud, dofter och ord i sin vandringsbok,
snarare på små papperslappar med noteringar med en blyertsstump. Att ta fram allt när han kom hem, bearbeta, förfina, revidera och utvidga alla utkast och noteringar. Han trängde djupt in bland träd och växter, samtidigt sökte han fria utsiktspunkter, där blickarna kunde löpa fritt och tankarna, flyga och söka fästen. Det hade ingenting med lättsinnighet och roande förströelse att göra, på största allvar skapade Vilhelm Ekelund i sina ensamma vandringar, allt fullbordades vid pauser, övernattningar och när han kom hem. Han levde i ett land- skap, han återskapade det i sitt huvud, som ett livstillstånd. Det var som ett arbete, på största allvar. Allt handlade om naturupp- levelser, inte familjeliv och andra sociala sammanhang. Det förs inte på tal, Vilhelm Ekelund är distanserad i förhållande till sin familj, även sin två år äldre bror Axel.
Han var poet, en märklig varelse! En skildrare, som iscensatte möten, som han ordsatte,
som gav honom ro och tröst och tillfreds- ställelse. På samma sätt sökte han ensamheten, avskildheten och ödsligheten. Vandringarna blev hans hem.
Han går för att se blåsippornas första knoppar och se när tjälen smälter undan från blommande hasselbuskar och spana efter en uppstickare, tidigt på våren, vit pestskråp (petasitus albus). Alla andra väntar med otålighet på att få sådden i hamn, när frosten släpper taget.
Nu läser jag i en dikt av Vilhelm Ekelund från början av 1900–talet om tre fåglar, en plågad bofink, en döende stare och en glupsk kråka.
Ingenting om vårens mångfald. Ingen konsert av grönfinkar, inga klingande knipvingar och inga fiskmåsar, som gallskriker.
Vilhelm Ekelund är en resande människa, en rastlös nomad, än finns han i Berlin, än i Köpenhamn, inom honom finns hemlöshets – och rotlöshetskänsla som i Ola Hanssons ungdomsdikter.
Trots att han är i storstäder, söker han upp platser för tystnad och i ensamhet, minns han sluttningar av Rönneådalen, Söderåsens magiska krafter och den alltid närvarande Ringsjön. Och minns det vita ljusspelet i bokarnas kronor och skymningsdunklet i svårmodiga vårkvällar.
Färgerna, dofterna och hela tiden ansträng- ningen att se den enskilda människan, se bortom småaktigheter och olyckor.
Allt sammanfattas i denna rad:
”Mot mörkret lyfter sig
min barndoms vita bild.”
Eller raden i dikten Ringsjön: ”Ringsjön, dess underbara betydelse för
min barndom.”
Ft
Vilhelm Ekelunds brev
Det sägs om Vilhelm Ekelund att han inte är en folklig poet, snarare exklusiv, för ett fåtal läsare, i sin poesi är han avvisande och inåtvänd.
Det som han skriver, framför allt hans dikter, är en angelägenhet för några få. Det finns väl en viss sanningshalt i detta, även om hans vandringsdikter är öppna och där han väg- leder oss läsare, som en forskningsresande, som tar oss med på expedition.
Nu är Vilhelm Ekelund en sammansatt karaktär, han lever under svåra levnadsom- ständigheter under sina många resor, period- vis saknar han bostad och tvingas sova under bar himmel, sub divo. Han visar stora skift- ningar i sinnesstämningar som pendlar mellan spontan hjärtlighet och rent svinaktiga, obe- härskade beteenden mot människor. Han är oberäknelig och lynnig, inte sällan i sina
expressiva utryck, visar han både energi och oro. Med andra ord är han retlig, misstänksam och snarstucken, särskilt under långa tider, i mörker. Så är det, så ska det vara.
I Vilhelm Ekelunds dikter, såväl som i hans essäer och aforismer går det att följa utveck- lingslinjer i hans liv, följa hans tankar och idéer. Det går att skönja linjer, som är vaga och antydande, och konturer i ett brett för- fattarskap, liksom att se hans kvaliteter som kulturskribent och översättare.
I Vilhelm Ekelunds brev kommer vi närmare honom, intill det personliga och det vardags- mässiga. Breven har en uppenbar tillgänglighet. Det finns två volymer, en från åren 1896 till 1916 och en från 1917 till 1949. Båda för- tjänstfullt redigerade av Nils Gösta Valdén och Algot Werin, med initierade förord av den sistnämnde.
Dessa samlingar omfattar brev till många – förläggare, tidningsfolk, familj, vänner och bekanta. Och framför allt vanliga människor, som läst, det som han har skrivit.
I breven går det att utläsa det mesta, från takt, hänsynsfullhet, uppriktighet till riskabla svängningar i humöret och ett eldfängt tem- perament.
När det gäller kontakten med förläggare visar Vilhelm Ekelund ingen utvecklad känsla och inget sinne för kompromissvilja.
Det finns en brevväxling med ett fåtal kvinnor som Eva Hultman, Kerstin Hamilton och framför allt Amelie Posse, gift Bjerre.
Detta är sammansatta brev där Vilhelm Ekelunds svaga gren märks tydligt, att ut- trycka och kommunicera känslor; här visar sig en rädsla, en oförmåga och en stolthet. En resning av en hög integritet och ett stort oberoende. Ibland sänker han garden och brister ut i ett naket kärleksbrev med stor intensitet, till Amelie Posse.
De starkaste breven kommer från vanligt folk, han besvarar brev från sina läsare, från många, där hans ord har betytt mycket.
Han ger sig tid, han skriver i lugn, stillhet och ro, stundtals kort oh nyktert det är rörande att läsa. När han tar sig an brev från människor med stor livserfarenhet och många reflektioner bakom harven och plogen. Från det mänskliga, från det nära i växande och grönska.
Så kommer det tillbaka, hans storhet – att se
den enskilda, lilla människan.
Och han kan vara öppen och spontan, som i
breven till vännen Bengt Lidforss.
Plötsligt, när jag sorterar mina tankar, minnen och anteckningar från en sommarresa i Värmland, upptäcker jag något slående.
Ljuset, det skimrande ögonblicket, som glimmar mot mörkret är det som skapar och föder livet i Göran Tunströms författarskap. Solen och bäcken.
värld.
Fadern Johannes var en gladlynt och trevlig människa, modern Johanna var allvarligare till sin karaktär.
Johanna Ekelund hade som ung varit i tjänst hos Victoria Benedictsson i Hörby, en för- fattare, som hörde hemma i Ringsjöbyg
