JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Vilhelm Ekelunds brev
Det sägs om Vilhelm Ekelund att han inte är en folklig poet, snarare exklusiv, för ett fåtal läsare, i sin poesi är han avvisande och inåtvänd.
Det som han skriver, framför allt hans dikter, är en angelägenhet för några få. Det finns väl en viss sanningshalt i detta, även om hans vandringsdikter är öppna och där han vägleder oss läsare, som en forskningsresande, som tar oss med på expedition.
Nu är Vilhelm Ekelund en sammansatt karaktär, han lever under svåra levnadsom- ständigheter under sina många resor, periodvis saknar han bostad och tvingas sova under bar himmel, sub divo. Han visar stora skift- ningar i sinnesstämningar som pendlar mellan spontan hjärtlighet och rent svinaktiga, obehärskade beteenden mot människor. Han är oberäknelig och lynnig, inte sällan i sina expressiva uttryck, visar han både energi och oro. Med andra ord är han retlig, misstänksam och snarstucken, särskilt under långa tider, i mörker. Så är det, så ska det vara.
I Vilhelm Ekelunds dikter, såväl som i hans essäer och aforismer går det att följa utvecklingslinjer i hans liv, följa hans tankar och idéer. Det går att skönja linjer, som är vaga och antydande, och konturer i ett brett för- fattarskap, liksom att se hans kvaliteter som kulturskribent och översättare.
I Vilhelm Ekelunds brev kommer vi närmare honom, intill det personliga och det vardagsmässiga. Breven har en uppenbar tillgänglighet. Det finns två volymer, en från åren 1896 till 1916 och en från 1917 till 1949. Båda förtjänstfullt redigerade av Nils Gösta Valdén och Algot Werin, med initierade förord av den sistnämnde.
Dessa samlingar omfattar brev till många – förläggare, tidningsfolk, familj, vänner och bekanta. Och framför allt vanliga människor, som läst, det som han har skrivit.
I breven går det att utläsa det mesta, från takt, hänsynsfullhet, uppriktighet till riskabla svängningar i humöret och ett eldfängt temperament.
När det gäller kontakten med förläggare visar Vilhelm Ekelund ingen utvecklad känsla och inget sinne för kompromissvilja.
Det finns en brevväxling med ett fåtal kvinnor som Eva Hultman, Kerstin Hamilton och framför allt Amelie Posse, gift Bjerre.
Detta är sammansatta brev där Vilhelm Ekelunds svaga gren märks tydligt, att uttrycka och kommunicera känslor; här visar sig en rädsla, en oförmåga och en stolthet. En resning av en hög integritet och ett stort oberoende. Ibland sänker han garden och brister ut i ett naket kärleksbrev med stor intensitet, till Amelie Posse.
De starkaste breven kommer från vanligt folk, han besvarar brev från sina läsare, från många, där hans ord har betytt mycket.
Han ger sig tid, han skriver i lugn, stillhet och ro, stundtals kort oh nyktert det är rörande att läsa. När han tar sig an brev från människor med stor livserfarenhet och många reflektioner bakom harven och plogen. Från det mänskliga, från det nära i växande och grönska.
Så kommer det tillbaka, hans storhet – att se den enskilda, lilla människan.
Och han kan vara öppen och spontan, som i breven till vännen Bengt Lidforss.
Plötsligt, när jag sorterar mina tankar, minnen och anteckningar från en sommarresa i Värmland, upptäcker jag något slående.
Ljuset, det skimrande ögonblicket, som glimmar mot mörkret är det som skapar och föder livet i Göran Tunströms författarskap.
Solen och bäcken.
Om Vilhelm Ekelund
Algot Werin (1892-1975), bibliotekarie, förlagsman, litteraturforskare och professor i litteraturhistoria, skriver inkännande och nära om Vilhelm Ekelunds barndomsvärld, en barn- dom som var lycklig, inte mörk och sönderslitande som hos Maxim Gorkij.
Vilhelm Ekelund växte upp i en skyddad och lycklig värld.
Fadern Johannes var en gladlynt och trevlig människa, modern Johanna var allvarligare till sin karaktär.
Johanna Ekelund hade som ung varit i tjänst hos Victoria Benedictsson i Hörby, en författare, som hörde hemma i Ringsjöbygden, som Vilhelm Ekelund själv.
I författarskapet finns ständiga påminnelser om barndomens fina förhållande till naturen, Vilhelm Ekelund talar själv om Ringsjön, dess underbara betydelse för hans barndom, den går som en källåder i hans lyrik.
Det finns i landskapet fyra beståndsdelar, som ger det karaktär – Rönneån, Ringsjön, Ageröds mosse och Söderåsen.
Det blir naturliga och återkommande vandringsleder för Vilhelm Ekelund, och han tar långa promenader, han gör det ofta, med varierande färdkost, som några grahamsskorpor i fickan bredvid en bok, som Treasure Island. Rönneholmsmossen blir Vilhelm Ekelunds Skattö.
I skolan skötte sig Vilhelm Ekelund särdeles väl, han fick goda omdömen och vitsord och här väcktes hans stora intresse för litteratur. Hans uppsatser väckte förundran hos många, de hade ett grundläggande fel, de höll sig inte till ämnet.
Vilhelm Ekelunds känsliga natur visar sig när han skriver om en plågoande till lärare, liksom när han närmast i extas skriver om blommor som skogsstjärna och svärdslilja. Orden extas och exstatisk är Vilhelm Ekelund särskilt förtjust i när han talar om sin hembygd.
Tanken och idéerna kring hembygden lever kvar hos honom i hela Vilhelm Ekelunds liv. Algot Werin återger några ord som han sade fram till sin hustru, en morgon kort före sin död: ”I natt har jag haft det bra – jag har drömt om min barndoms skogar och bäckar och har druckit deras vatten.”
Ernst Norlind (1877 – 1952), konstnär och författare, återger några minnen från en gemensam skoltid i Lunds Katedralskola.
Vilhelm Ekelund skilde sig från andra – överkänslig, ömtålig. ”Ofta stod han fördrömd och ensam och betraktade de andras lekar.”
Familjen verkade ha det knappt, Vilhelm Ekelunds kläder var ofta urvuxna och slitna. Ernst Norlind har även minnen av Vilhelm Ekelund som vuxen, från gemensamma vandringar.
Ernst Norlind talar om hans beläsenhet, liksom om exklusiviteten i hans lyrik, det krävs stora förkunskaper för att förstå.
”Han var säkerligen en av de ensammaste människor som levat.”
De arbetade i gemensamma projekt, så skriver Ernst Norlind:
”Han var inte lätt att handskas med och den minska motighet kunde utlösa våldsamheter i brev, så att man baxnade.”
Walter Klein (1882-1966) advokat och under flera decennier, en av Vilhelm Ekelunds närmaste umgängesvänner ger i minnesbilder en gestaltning av en mäktig och i mycket en gåtfull personlighet, så skriver han.
Walter Klein sammanfattar Vilhelm Ekelunds credo:
”Den röda tråden i hans verk och liv synes mig ha varit ett djupt och lidelsefullt sökande av den innersta sanningen om sig själv och om berättigandet av sitt eget liv, av sin genius.”
På den resan avvisar Vilhelm Ekelund det triviala och det platta, men även det glatta eller anspråksfullt spirituella.
Vilhelm Ekelunds karaktär är mer än kärv, han kunde mot omgivningen visa drag av fientlighet, misstänksamhet och aggressivitet, inte mot familj och vänner, men i umgänget måste man vara försiktig, och undvika det bekymmersamma och belastande.
I umgänget med Vilhelm Ekelund var det inget tal om konversation, han var lakonisk och full av underfundiga antydningar, kort och enkelt var hans tal, hans tal var saktfärdigt och skånskt folkligt.
Det gällde inte möten på tu man hand på lokal som hotell Mollberg i Hälsingborg eller på hotell Reisen i Stockholm.
Walter Klein skriver även om Emil Kléens rekommendation av Vilhelm Ekelund till den nystartade Malmötidningen, liksom om deras tankeutbyte om Vilhelm Ekelunds antisemitiska anstrykningar. Det blev en fråga, som bröt vänskapen mellan Walter Klein och Vilhelm Ekelund, i samband med detta pekar Walter Klein på författarens perioder av mörksyn, tvivel och depressiva tillstånd.
Tage Aurell (1895 – 1976) författare, journalist och översättare. Han var född i Oslo och avled 1976 på Arvika lasarett. Tage Aurell redovisar minnen, nedtecknade vid några besök under fyra marsdagar 1949.
Han skriver om Vilhelm Ekelunds tal om de stränga skånevintrarna i slutet av 1880-talet, om de förstörda byvägarna i landskapet, något om Jeremias i Tröstlösa och så ett betydande stycke om katten Tusse, persisk, blågrå och långhårig. Den tar inte småfåglar och älskar friska blommor. Tusse är vid tillfället tio år gammal och älskar barn.
Så kommer Gustaf Fröding på tal, hans goda vistelser i Lillehammer, elakheterna mot honom och inspärrningen.
Vilhelm Ekelund har bara goda ord att säga om honom som journalist – han skrev både genomtänkt och utmärkt.
Vilhelm Ekelund berättar så att han vintertid är en ivrig sparkstöttingsåkare, när isen har lagt sig gör han dagligen långa färder. Det finns en underbar bild, där Vilhelm Ekelund sitter i långrock och stilig hög hatt på sparkstöttingen med Tusse i knät.
Det är som brukligt med Vilhelm Ekelund svårt med konversationen, den kommer aldrig till, trots brännvin, delikata sillinläggningar och utsökt renkött.
Vid Tage Aurells sista besök, vankar Vilhelm Ekelund av och an, som han ofta gör, de talar om vädret och vårvintern, mellan vinter och vår, det är Vilhelm Ekelunds bästa tid, efter lång tystnad säger han, sommaren blir nog svår.
Anne-Marie Hedlund(1914-1988) berättar om några smådrag ur sin fars liv, hon skriver om besöken i traktens diversehandel och hans ouppmärksamhet när det gällde pengar. En märkbar sak är hennes fars nöje i att plocka upp alla möjliga saker i naturen, under sina vandringar, småsaker:
”Muttrar, snäckor, mer och mindre egendomliga träbitar och allt sådant. Han hade en stor ask full med knappar av alla sorter och storlekar, som han hade samlat samman från sina promenader.”
Han ville gärna att de i familjen, skulle komma till honom, när de behövde knappar. Dottern talar även om hur förtjust Vilhelm Ekelund var att vara med barn, särskilt road var han att ta med barn på isturer.
Vilhelm Ekelund gick aldrig till läkare, under sin sista tid blev han tvungen, han led mycket under de sista åren, han steg ofta upp om nätterna och vandrade fram och tillbaka i rummen. Men det fanns ljusa stunder.
”Far hade vid denna tid, innan krafterna voro alldeles slut, ofta lyckliga tillstånd och underbara drömmar, drömmar om sin barndom och hemtraktens bäckar, åar och ängar.”
Karl Vennberg (1910-1995), författare, översättare och kritiker är med en klar septemberdag 1949 på Skogsö kyrkogård vid Vilhelm Ekelunds begravning. Det är en dag då ljusglans och färger ger en höstlig arom av mognad och fulländning.
Kistan har enkla vita blommor och på något sätt återvände livet, men ”så stillsamt och ohörbart som Ekelund själv har uttryckt: dagen därute i tystnaden lyss: som en moder lyssnar vid barnets bädd, när det halfvaket rör sig i slummern.”
Utgång
Vilhelm Ekelund är på resa, från ett hotellrum i en stad, står han vid fönstret och lyssnar på allt larm och brus, då växer en annan bild fram.
”Då plötsligt hörde jag –
hur bortom larm och brus
en källa klang och spelade
inunder månbelysta löv
nedför en svart och träskig däld
i Stehags bokeskogar.”
Från dikten På resa, från samlingen Ur hjärtats vaggvisor,
efterlämnade dikter, 1970
Det är ingen klar september det här året, det är dagar av smärta och mörker, dagar av regn, kvinnornas gråt är nära, gråten bredvid
dimman, diset, molnen som urvridna trasor.
Det är snart oktober, där kommer fram i dimman Vilhelms föräldrar och hans bror, de är inte helt lätta att se i duggregn.
Det vet om varandra, fulländningen är nära och förbundet. En håglös dimrök drar bort, det hörs smatter mot plåttaket.
För en kort stund verkar alla utsikter hänförande, vattnet blänker och glittrar.
Klungor av hasselsnår och blåsippsknoppar, röda blommor dalar och slocknar i vattnet, allt var som en dröm.
Vilhelm Ekelund blev inte sjuttio år, det slog på 11 dagar.
(Texten bygger på resor i Vilhelm Ekelunds landskap, läsning av det han själv har skrivit, särskilt om hans resor och strövtåg. Dessutom läsning av vad andra har skrivit, som Algot Werins Vandring kring en sjö från 1967, En bok om Vilhelm Ekelund, red av Axel Forsström och K. A. Svensson från 1950, Britta Berggrens bok Medsols, anteckningar om Vilhelm Ekelunds liv från 1994 och Jonas Ellerströms skildring av Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke från 2017. Främsta källan har varit de två brevsamlingarna, den ena från 1896 till 1916 och den andra från 1917 till 1949.)
bo.bjelvehammar@opulens.se
