Del 2: Allas maktlöshet eller gemensam nytta?

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden.

Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

Arkitekturen skulle stå ovanför/utanför alla konkreta maktanspråk, och då helst inte ha några drag av sådant som kan tolkas som privata eller ens personligt och mänskligt. Öppenhet och allmänt tillgängligt blev ledord framför allt i offentlig arkitektur. Detta har blivit alldeles orimligt när de privata företagen i samma anda antagit denna distanserande estetik. Det rationella och det öppna har blivit en chimär sett ur mitt perspektiv av gemensam nytta och förvaltning.

Formspråket ska då vara abstrakt och rationellt, samtidigt som materialens behandling präglas av ny teknik och nya tekniska möjligheter. Ingenjörerna blir tidens hjältar. Det samhälleliga förvandlas alltmer till något opåtagligt och därmed osynligt präglat av den så kallade ”ekonomin” eller av ”utvecklingen”. Modernisternas liksom hela kulturradikalismens samhällskritik riktas istället mot ”småborgarna” och mot all form av nostalgi och mysighet. Inte alls mot industrikapitalet, fossilkapitalet och dess enormt maktfullkomliga storägare.

När postmodernismen slog igenom på sjuttiotalet beskrevs den som en tankevärld som radikalt bröt med modernismen. Så enkelt var det absolut inte. På ett positivt sätt gav den en förståelse av staden och dess kvaliteter, som sedan kom att bestå i nymodernismen; åtminstone i deras retorik för att få möjlighet att bygga högt och tätt.

Samtidigt så återupplivades en av modernismens svagaste tankebyggnader. “Det upplösta rummet” var ett ideal som flertalet postmodernister tog över. Skissen här bredvid väljer fenomenologen Norberg-Schulz för att illustrera det upplösta som ideal. Detta ideal verkar fortfarande i nymodernismens epok vara en ännu knappast ifrågasatt teoretisk grund för byggandet. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om nittonhundratalets arkitekturteorier hade utvärderats kritiskt, och samtidigt nyanserat och respektfullt.

Arkitekturhistorikern Kenneth Framton försökte på 1980-talet sig på att hitta en linje som på flera sätt sökte sig vidare. Han och hans efterföljare benämnde sådana ambitioner ’kritisk regionalism’. Detta begrepp stod för en ambitiös insikt att samspelet mellan det universella i modernismen och det lokala behöver hanteras övertänkt och sansat. Men en brist var att de med fenomenologin som grund var alltför fokuserade på den enskildes upplevelser. Detta fick till följd att arkitekturens samspel med det samhälleliga och med ägarnas makt inte heller här fick någon uppmärksamhet. Den fick ett mycket marginellt genomslag i byggandet.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status.

En gammalmodig nymodernism kom istället att få ett genomslag i samhället och i stadsbilden. Även om de rätlinjiga nymodernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag se något annat än just en nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar. Det mänskliga och det av människor präglade ser nymodernisterna som nostalgiskt bakåtsträvande, medan den industriella karaktären tillskrivs det moderna, rationella och vetenskapliga.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status. De blir då en ersättning för det humanistiska perspektivet, fast de just i sin individualism inte kan bygga sig någon egentlig grund i modern humaniora eller samhällsvetenskap. Att de dessutom saknar förankring i både folkliga rörelser och värderingar ses snarast som ett bevis för deras moderna och experimentella tänkande av de styrande i staden.

Nymodernismens arkitektur har sedan 2000-talets början ofta proklamerat stadsmässighet, men har i praktiken bara blivit mer och mer stadslivs- och folkfientlig. Den har snarast blivit ett uttryck för den nu så dominerande, internationaliserade genikulten inom arkitekturen. Samtidigt fungerar denna individualism som ett förtäckt ideologiskt stöd för nyliberalismens lössläppta kapitalism med dess nedtonande av det komplexa, i gemenskap byggda och gestaltade.

Dessa nyliberalismens arkitekturideal är i än högre grad skapad av en prisbelönad arkitekturelit med uppdrag från de dominerande fastighetsägarna, byggföretagen och deras företrädare inom politiken. Genom det privata ägandets extrema dominans i dagens byggande har en estetik vuxit fram som präglas av både individualism och en mycket oreflekterad syn på det offentliga, på det gemensamma, på det samhälleliga.

Det ”arkitekturuppror” som under senare tid vuxit sig starkt på sociala medier står för en kraftfull reaktion mot nymodernismens brutalt ”fula lådor”, men har inget annat att erbjuda än en tillbakablickande ”klassisk arkitektur” med en uddlös, rakt igenom konservativ estetik. Våra kulturarv är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara i detta och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? Hur dessa ska komma till uttryck i en modern arkitektur är både en konkret och visionär utmaning.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Varken modernismen, postmodernismen och nymodernismens ideal har formats helt och fullt i folkets gemensamma intresse. De presenteras ofta som en vetenskapens och rationalitetens uppgörelse med det förlegade, med det traditionella, det småborgerliga. Men arkitektur gestaltas till skillnad från exempelvis musiken på uppdrag av olika intressenter på en relativt toppstyrd arkitekturmarknad.

Affischen för en internationell ”arkitekturens dag” 2019 här nedan utformad för UIA, den internationella arkitektunionen, speglar väl den syn på husen och dess medborgare/medarbetare som dominerar dagens storskaliga byggande. På bilden reduceras människorna till anonyma siluetter i ett grafiskt mönster. Sådan grafisk estetik återfinns genomgående i den nymodernistiska arkitekturen. Det återspeglar en syn på människans relation till både det offentliga och till det universella, som saknar anknytning både till plats och historia. En sådan estetik står i stark kontrast till all den vardagliga mänsklighet som både bär och när kulturer i samspel med våra livsvillkor.

Med hjälp av en både/och-dialektik skulle vi däremot kunna förstå arkitekturen bättre som uttryck för en både konkret och komplex universell samhällelighet. Med ett sådant både/och-perspektiv behöver vi inte heller fastna i vare sig nationalistisk inskränkthet eller i kulturradikalistiskt översitteri.

Vi kan inte låta oss nöja med den abstrakta och vaga allmänhet/universalism som konstruerats som motpol till privategendomen eller till det säregna, relativa som olika kulturella erfarenheter runt om i världen erbjuder. Den gemensamma, lokala aspekten av de universella rättighetskamperna får inte förloras. Om det händer så tappar vi snart all levande medansvarighet och den framtidstro som hänger samman med delaktighet och tillit. Vi bör istället relatera allt det särskilda som den konkreta kampen för rimliga mänskliga rättigheter tillför våra lokala kulturer.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen, dvs de kulturellt unika värderingar som har lokal betydelse. I föreställda avgränsade kulturella sfärer ofta i form av nationer och folk skapas ett vi och ett dom utifrån mycket förenklade självbilder. Kenneth Framton närmade sig detta problem när ännu postmodernismen var aktuell med kritisk regionalism som motto, men sätter individen i centrum, inte samhället och de levande kulturarven. Den skulle få en mer samhällelig karaktär om den också knöts till filosofen Seyla Benhabibs tankar.

I Jürgen Habermas efterföljd är Benhabib uttalad universalist, men hon gör det möjligt och givande att från det hållet erkänna och tillämpa en historiskt, politiskt och kulturellt situerad universalism. Med det framhåller hon att alla universella ambitioner finns och utformas på en viss plats och i ett visst historiskt och politiskt sammanhang. Det blir då viktigt att hänsyn de många olika ”situationer” kultur- och maktförhållanden där kampen för lika rätt och värde utspelar sig. Då kommer på så sätt samhällelighetens, maktens och ägandets perspektiv med i ekvationen. Det gör stor skillnad. Kritisk regionalism och situerad universalism bör närma sig varandra och tydligt utvecklas vidare i samspel.

Benhabib som är feminist påpekar också att vi idag faktiskt uppfattar våld mot kvinnor och barn i hemmet som en samhällelig fråga, inte alls som en privatsak. Alltfler statsmakter tvingas ingripa mot alla former av övergrepp, även i hemmen. Vi kan således inte behandla det privata generellt som en strikt hemlig sfär. (Seyla Benhabib, s87, s108 ff) Lika lite kan vi betrakta det offentliga som något stående över det mänskliga, det traditionella eller det som formats i demokratisk kamp.