Sommarnovellen: Nedstigning

Prosa & poesi/Kultur.
Montage, digital målning: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

ANDRA PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På andra plats kommer Jonas Asp med novellen Nedstigning. Juryns motivering: Den här texten tyckte samtliga i juryn om väldigt mycket redan efter första genomläsningen. Den känns egensinnig i en alltigenom positiv bemärkelse. Vi gillar föreställningen om ett slags existentiellt slukhål. Det är även lyckat med de detaljerade trädgårdsreferenserna i novellen. Det var lätt för oss att enas om kvaliteterna här. Det är en synnerligen stark novell. Finstämd och sorglig, med ett suveränt flyt. Likaså är vi imponerade av författarens utmärkta stilkonst.

Jonas Asp är född 1986 och uppvuxen i Dalarna. Han arbetar som bibliotekarie och har studerat skrivande på Biskops Arnös författarskola. Till hösten påbörjar han skolans fördjupningskurs. Återkommande teman i Jonas texter är familj, relationer, klass, landsbygd. Han har tidigare publicerats i de norska tidskrifterna Boygen och Riss.

 

Det finns ett slukhål i varje hem, i varje lägenhet och villa, i parketten i vardagsrummet, under byrån, precis där nånstans, gömt under en duk. Tingen graviterar dit och sugs ljudlöst ner, sen ett ras ner i mörkret, till kartonglavinen, ner till hyllor, skeva, fyllda, bågnande, slarvigt eller varsamt osorterat. Stratifierade lager: fotografier, brev och dagböckerna i täta block av cellulosa och små föremål och klenoder, plast och ädelsten, osorterat. Något som tittar fram, något krossat, från botten av ett källarvalv. Klumpar som hängt i magtrakten där uppe, i stora klasar längs revbenen, hur de obemärkt vandrar ner i slukhålet och vindlar genom våningarna, ner, långsamt, trögflytande där under wellpapp. Allt det som inte platsar hos representanten, som gracilt håller hov där uppe. Reptilsömnen. Kartongsömnen. Ett flugöga som väller ut och stirrar åt alla håll i ditt liv. Någonstans där, den gräns som markerade att det inte längre går att vända om.

Jag skickade mailet till trädgårdsföreningen: Kära trädgårdsvänner. Jag kommer inte delta i trädgårdsmässan i år. Jag lämnar uppdraget från och med i dag. Lycka till med allt! Det tog några timmar och sen började telefonen ringa och mailen rasa in. Jag svarade inte, jag öppnade inte ett enda, gick bara ner för trappan, ner i källaren. Ner till värmen och ljuset.

Efter det var det lätt. Jag ringde och sa upp gymkortet, jag avbokade gymnastiken, jag meddelade de väninnor jag brukade spela badminton med att jag inte kunde vara med under sommaren, jag sa till och med upp prenumerationerna på trädgårdstidningarna. Vänner hörde av sig och ville komma på besök, de ville ta med mig på olika tillställningar, utflykter, de ville bjuda mig på middag. Jag sa nej till allt och alla. Efter ett tag så slutade jag att svara i telefonen. Jag lät signalerna ringa ut och tystna. Det var så enkelt. Vilsamt. Tillslut drog jag ur telefonjacket, log åt det melodramatiska i handlingen, som att stänga av en livsuppehållande apparat. Husets redan svaga puls saktade ner, allt stannade av. Känslan i mig var omvänd; det att låta något dö med syftet att något annat ska få leva.

Villan var vit på utsidan och på insidan. Trädgården utgjorde två kvadrater uppdelade till höger och vänster om en stenlagd trädgårdsgång: skyddsavstånd ut till muren och grinden ut mot gatan. Växterna började sloka där i rabatterna, solhatten och fjärilslavendeln såg torr och spröd ut och det smärtade mig att se hortensian i det skicket, den som jag tampats så mycket med. Från köksfönstret såg jag kirskålen sprida sig, från gräsmattan upp i pallkragen där den ansatte de smäckra blommorna; japansk lykta, trädgårdsiris och daglilja. Men, jag tyckte kirskålen var vacker. Vitskimrande och löftesrik. Den var det nya som vällde fram. Jag ville gå ut och titta närmre på den, lägga handen över de små vita kronbladen, men höll mig kvar inne. Hela rymden mellan huset och gatan var avstängd, och gatan såklart, avstängd. Som middagarna, gymmet och trädgårdarna.

Ljuset, det som alltid tillhört de fem rummen där uppe, vardagsrummet med de stora fönstren som vette ut mot floden, köket där måltiderna alltid var i någon fas av tillredning. Där uppe var det släckt nu, på dagen som på natten. Vitt, grått, tyst. Inget låg framme. Ytorna var tomma och raka. Ingen lämnade någon jacka på golvet i hallen. Ingen lät duschen dåna om morgonen och imma ner spegeln i badrummet. Ingen skyndade ned för trappan. Inga nakna barnfötter trummade mot trägolvet i hallen på övervåningen. Inga dörrar öppnades och stängdes. Ingen musik, ingen tv-apparat eller radio beblandade sig med tystnaden. Ingen gäspade, nynnade, snarkade, ropade, sa hej sa hej då, sa skicka smöret, sa när kommer du hem?, sa varför kommer du inte och lägger dig?, sa varför är du så tyst?, sa vad är det för fel? Ingen tvättmaskin roterade i det stora badrummet på nedervåningen, ingen diskmaskin mumlade och skvalade i köket, ingen stekpanna fräste på spisen, ingen gråt hördes från barnens rum, ingen dammsugare som tjöt när mattan fastnade i munstycket, inget glas som råkade stötas till och splittras mot parketten, ingen brasa som knäppte och sög i sig syret inne i eldstaden, inga ömma ord om kvällen, inga irriterade stavelser intill ett oskyldigt öra, inga tomma ord för att fylla tystnaden, inga gallskrik för minsta lilla, inga sagor i barnens rum om kvällen, inga sånger, inga tal, inga plattityder, inga prasslande presenter och tissel i köket då det var födelsedag, inga plåster som blev smutsiga och lossnade och låg vid golvbrunnen i duschen, inga bråk över småsaker, inga förtvivlade bråk över det stora. Det var tomt på borden, stolarna var inskjutna. Ljuset, det hade följt med mig, ner under golvet.

Jag letade länge utan att riktigt veta vad det var jag sökte. Det var först när jag hittat rätt kartong som jag förstod, längst in på hyllorna intill varmvattenberedaren. Det låg i en grön påse med ett snöre som man kunde dra åt och fästa med en knapp. Jag hade haft det när jag var ung och vandrat i fjällen, studerat trädgränsens flora och samlat på lavar och fjällsyra i anteckningsboken. Jag mindes polarullen; sommarens mjuka snötäcke runt tältet. Jag tvivlade på att det använts sedan dess. Jag njöt när jag plockade isär det och radade upp delarna framför mig på heltäckningsmattan; behållaren för spriten som skulle vara i mitten, den skålformade ställningen, kastruller i två storlekar, locket och tången som man använde som handtag till kokkärlen. Det fungerade bäst att koka saker på men locket kunde vändas och förvandlas till en stekpanna. Redan samma eftermiddag tog jag mig ut och skaffade t-sprit och mat; torrvaror, konserver, pulversoppa och den sortens rotfrukter och grönsaker som skulle stå sig länge. Jag fyllde hela ryggsäcken. På kvällen åt jag den första måltiden i källaren. Jag hade placerat spritköket ovanpå den gamla vedeldade pannan som inte hade använts sedan vi dragit in fjärrvärme. Där stod det säkert ovanpå vedluckan av metall. När jag kokade pastan blev det immigt på källarfönstren som var insatt precis ovanför husgrunden, och vattenångan gjorde att hela källaren kändes varm och bebodd. Jag värmde en konservburk med frikadeller. Enkelt. Gott. Jag satt i den kasserade fåtöljen, så skön och anpassad efter min kropp, men för ful för salongen en trappa upp. Källardörren vid toppen av trappan, stängd. Inget av det där uppifrån nådde mig.

Dammet, på ytorna där uppe gjorde det vita vitare och jag kastade bort de arrangerade fotografierna och närstuderade istället negativen. Allt var inverterat där; det ljusa var mörkt och det mörka var ljust. Jag hade släckt ner uppvisningsmontern och sparkat undan fasadbelysningen. Ett enda fönster lyste i det svarta precis ovanför husgrunden, ett ensamt öga som återspeglades i floden som återspeglades i månen på oktoberhimlen. Ett levande källaröga, med åtta döda ovanför, svarta irisar som svällt ut och svalt sin egen synnerv. Det som tidigare varit stängt var öppet och tvärt om. Huset, det som levt upp och rullat igenom sin epok, reste sig nu ovanför mig som ett mausoleum, alla de tomma rummen. Jag var där nere, intill det som sorterats bort. Ljuset var där och materialen var mjuka, linjerna oregelbundna och kartongerna bågnade. De antog runda vänliga former. Och där fanns odlingslådan. Den svarta jorden som som täckte fröna från de bortglömda fröpåsarna som jag hittat bland krukor och kasserade trädgårdsverktyg där nere. Det var en lustig blandning; broccoli, höstaster, tagetes, pysslingkragar och den ihärdiga lobelian, som jag verkligen gladde mig åt. Än så länge, blott förhoppningar en centimeter ner i det svarta. Jag lät den avlånga lådan följa solens kvadrat genom källaren, dagsljusets cykliska vandring över golvet. En gång i timmen sköt jag fram den. Dagarna blev kortare och lådans båge blev snävare framför fönstret. Så en dag sköt skotten fram ur jorden.

På gatan utanför huset rullade dyra bilar fram och åter. De åkte till stora kontorsbyggnader i staden och utanför staden, de packades vid veckoslutet och åkte, gnistrande i sensommarsolen, till lantställen vid havsbandet och andra vatten, sommarhus som var nästan lika stora som villorna längst gatan. I veckorna kom bilarna hem vid dagens slut, parkerades på uppfarter eller rullades in i garagen vars portar öppnade och slöt sig som valmunnar i skymningen. Människorna gick på promenader i trädallén och de få som hade hundar möttes morgon och kväll och höll sina djur kort, passerade varandra på säkert avstånd. Allt var avstängt, överspelat och förbi därute, vid trottoaren och uppfarten. Jag ställde en pall vid det södra källarfönstret som vätte ut mot husets baksida och floden nedanför. Jag lät det avlånga fönstret svänga upp. Det var besvärligt att ta sig ut men det gick bättre för varje gång. Jag hade hittat en teknik som fungerade, men jag inbillade mig också att min kropp blivit starkare, smidigare. Under åren innan nedstigningen hade min kropp stelnat, kamouflerat sig i inredningen där uppe, fallit in i det minimalistiska. Men i röran nere vid heltäckningsmattan fann den sin forna vitalitet, blev vig och stark. När jag väl var ute, ovan i den krispiga luften, klättrade jag snabbt igenom häcken på baksidan och tog mig osedd ner för branten som ledde till flodbanken. Längs floden gick en stig som bara traktens barn och rådjur kände till; en snårig liten passage i buskarna längs vattnet. Den löpte parallellt med gatan där uppe i allén. Men den var nedsänkt precis intill floden, precis som källaren, öppen och tillgänglig för mig. Jag följde den en kilometer fram till bron, över vilken både dyra och billiga bilar rullade. Där klättrade jag upp och följde den södergående trafiken vidare in mot staden.

Jag fyllde korgen med det jag behövde, ungefär samma som varje gång; havregryn, pasta, konservburkar. Vid grönsaksdisken studsade verkligheten fram och åter i speglarna och sträckte ut sig i oändlighet, myriader röda paprikor rakt in i horisonten. Där skymtade hon som var jag förbi, ovanför kålrabbin och isbergssalladen; det vita håret som ett moln runt huvudet, ansiktet i grunden förändrat. Jag ville inte att andra skulle se det som jag såg då, det som såg ut som något som blivit utknuffat. Blickarna som fortplantade sig i spegelvärlden och som ville se en som tippats av kanten. Jag skyndade vidare, tänkte att berättelserna och lögnerna surrade långt ovanför mig, ett betydelselöst sorl som aldrig fick nå dit där jag befann mig. Framme vid nuet. Efter allt, precis innan resten. Och det står Medges ej på kortmodulen. Jag tittar snabbt på kassörskan, hon är ung och redan trött. Jag tar ut kortet och stoppar in det igen. Slår koden. Kassörskan säger vänta medan hon knappar in något på sin skärm, nu säger hon sen och jag slår koden igen. Väntar. Något snurrar på den lilla gröna skärmen. Det snurrar runt mig. Kön bakom vindlar sig, vrider sig, väger från ena foten till den andra. Medges ej. Jag tittar på kassörskan och väntar på vidare instruktioner. Kön stampar. Jag tittar på varorna i slutet av bandet: kålrabbi, vitkål, frikadeller på burk, kidneybönor på burk, makaroner, tortellini i en stor påse, potatis i en brun påse, havregryn. Jag tar ut kortet och gnuggar chipet mot tröjärmen. Stoppar in det igen. Väntar. Kassörskan säger nu. Jag slår in medges koden ej. Jag lämnar varorna medges och går ej mot dörren, den öppnar sig ljudlöst och kassörskan plockar bort mina medges varor från bandet bakom mig och det är ej kallt i ansiktet ute på parkeringen, jag vet först inte vart jag ska medges gå, det snurrar runt på den gröna skärmen men jag förstår ej att jag ska gå hem. Jag måste medges tillbaka till källaren, ingen ej annanstans att ta vägen.

Byggställningen står kvar, orörd. Väldig avtecknar den sig mot himmeln. Men byggnaden där innanför, den som ställningen syftade till att uppbringa och vårda, den som ställningen formade sig kring, som ställningen omfamnade; försvunnen. Jag blottlägger ställningen som är min kropp. Kroppen som finns kvar och vilar i den gamla fåtöljen, som darrar när jag plockar runt med allt det jag funnit på hyllorna. Kroppen är betingad av det den uppbringat, det den omfamnat och som nu försvunnit. Den, kroppen, beter sig märkligt i det nya. Hungern försvann till slut men jag känner att näringsbristen får blicken att klippa. Händerna darrar och jag sover på heltäckningsmattan intill odlingslådan som dignar av blommornas källarfärger; astrarnas violetta och pysslingskragens gula vargögon.

Halvsluten där på golvet, källartaket, källarfönstret. Ljuset utifrån tonar bort och glödlampan tar över och jag avbryts av dörrklockan där uppifrån; ett ljud från andra sidan. Som ett spöke genom rummen, skrider det fram i det tomma och hittar ner till mig i källaren. Jag ligger stilla, spänd, lyssnar, hör min egen puls, men inget annat. Jag reser mig snabbt och är halvvägs upp för källartrappan när jag hejdar mig. Svarta fläckar i synfältet. Jag står där med en fot i det varma och ljusa och en fot påväg upp mot det vita dammet. Minuter. Jag retirerar och återvänder ner, släcker glödlampan i taket och låter mörkret komma på tillfälligt besök. Jag vill inte att personen vid dörren ska se att det lyser i källaren. Jag sätter mig i fåtöljen och sitter där länge. Somnar och vaknar långt senare av att solen återigen strålar igenom källargluggen, in i mina ögon och vidare in.

Dörrklockan återkommer dagen därpå. Jag släcker genast lampan och lägger mig på heltäckningsmattan och väntar. Den är där en blåsig morgon när jag kokar gröt av de få deciliter havregryn jag har kvar. Den kommer på kvällen när jag halvsover i fåtöljen och en eftermiddag när jag letar i kartongerna. Jag vill att det ska sluta. Jag vill inte tvingas släcka. Den femte gången är jag precis påväg ut för att leta efter mat, står påklädd framför källarfönstret. Jag släcker och lägger mig ner. Väntar. Min dotters ansikte dyker upp i källarfönstret. Det dröjer där länge. Våra blickar möts. Hon ropar något. Bankar på rutan. Stort ansikte, täcker hela gluggen, annorlunda. Jag går fram och öppnar fönstret. Hon är andfådd och upprörd. Jag backar tillbaka in i källaren och tänder lampan. Hon är påväg in genom fönstret. Det ser märkligt ut, hon fastnar med byxbenet i haspen och skrapar axeln mot den övre fönsterkarmen och skriker till i frustration. Det är som ett hammarslag. Hennes händer, hennes ben och hennes huvud och det svarta håret. Hjälp mig kvider hon där hon hänger halvt inne, en vild blick på mig och jag kommer till henne, skyndar fram och stöttar upp och gör så att hon kan landa mjukt mot golvet. Jag tittar så att hon är ok. Kramar sen, länge.

Minns du den här? säger jag och håller upp ett av källarfynden som jag plockat ur högen bredvid fåtöljen. Den är i trä, trettio centimeter hög och lite av färgen ha skavts bort. Jag ställde alltid fram den på köksbordet när någon fyllde år.
Födelsdagsflaggan? säger hon. Ja, den minns jag såklart.
Hon sitter i fåtöljen. Jag sitter på golvet, lutad mot en av hyllorna.
Jag hittade den i en kartong. Jag ställde fram den här tredje november, säger jag och pekar på pallen som jag både använder som bord och som trappsteg när jag ska klättra ut genom fönstret. Hon ler sorgset. Tredje november är hennes födelsedag. Hon säger:
Jag väntade att du skulle ringa då. När du inte gjorde det så ringde jag hit dagen efter, men signalen gick inte fram. Sen åkte jag hit. Flera gånger. Var du här nere då?
Hon har jackan på sig och den formar sig som ett tält runt henne där hon sitter nedsjunken.
Ville du att jag skulle ringa på din födelsedag?
Orden, kränger sig ut ur det som är stor och tungt, som är jag. Jag tittar på henne och det svider i mina ögon då. Vi sitter tysta. Vi är lugna, tänker jag och det svider mer. Det här får ta sin tid.
Hon sätter sig bredvid mig på golvet, säger:
Titta på dig. Du är ju tunn som ett skelett.

Han vill sälja huset. Sådana saker säger hon. Och andra saker. Jag säger att jag har samlat det jag vill spara och pekar på sakerna bredvid fåtöljen. Vi samlar ihop det som får plats i min ryggsäck och resten i några papperskassar.

Sen sitter hon där hos mig, berättar mer om det som händer nu, uppe vid ytan, bortanför avspärrningarna, om det som kommer att hända, som hon vill ska hända. Då natten kommer så löses hon upp, min dotter, försvinner, som om hon aldrig varit där, förångas, blir kondens på källargluggens glas. Ensam igen.

Sen är hon tillbaka och leder mig upp för källartrappan. Jag har ryggsäcken på mig, och hon bär papperskassarna. Min fot över tröskeln. Jag ser de tomma rummen. Ett tryck mot min kropp, mot de muskler som källaren skänkt mig. Men så faller det av mig. Min flicka ruskar det ur mig, leder mig bort från det. Hon håller mig under armen och vi träder ut genom ytterdörren. Kirskålen täcker hela trädgården, hela gräsmattan, som ett snötäcke under stjärnorna; kronblad och iskristaller. Alla andra blommor är begravda under det vita. Vi passerar genom grinden, min flicka och jag.

Det finns ett slukhål i varje människa, tingen graviterar dit. Ett ras ner, en malström som rotera, säger medges ej. Jag sitter i bilen, min dotters bil och vi åker igenom allén, och sen bort från allén. Natten runt om, roterar utanför bilen. Jag i baksätet och hon vid ratten, och jag tittar på hennes nacke. Hon är vägen, tänker jag. Nacken rak, lång, stark. Jag böjer mig fram och rör henne där precis nedanför hårfästet. Hon rycker till. Min flicka. Och jag hennes mor. Och så löses hon återigen upp, blir till damm över nackstödet, ett tunt puder på min hand, vitt stoft som skingras av bilens väsande fläktöppningar. Bilen driver fritt, förarlöst, med mig i. Ut mot kanten och tillbaka in mot mittlinjen, och ut igen.

JONAS ASP
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr