OKÄNDA DJUR. Opulens har köpt rättigheterna till en rad artiklar av Max Melgar ur den högt aktade populärvetenskapliga skriften Djur i kosmos. Den här gången har turen kommit till Horrendum Musicis Animalus.
På Jorden är samtliga djur omusikaliska, åtminstone jämfört med den enarmade och trebenta varelse som professor Birgitta H. Swedborg har upptäckt på planeten X-191. Professorn och varelsen har, till rymdskeppsbesättningens förvåning, utvecklat något som kan betraktas som en vänskaplig relation. Vi talar om Horrendum Musicis Animalus som besitter förmågan – förutom den att hålla i en pinne och rytmiskt slå på ett trumlikande föremål – att med dess förföriska läten locka till sig animalisk föda. Naturligtvis för denna varelse tankarna till Odysseus skönsjungande sirener men i detta fall behöver inte professor Swedborg stoppa vax i sina öron för att studera Horrendum Musicis Animalus.
Tvärtom verkar det som om professorn – som med sina flinka fingrar gärna spelar flöjt – är orädd för varelsens suggestivt dödsbringande lockljud, och mycket talar för att de tycks förstå varandra trots att de rent kommunikativt inte överlappar varandras språkområden. Och möjligen handlar det inte om att de omfamnar gemensamma lingvistiska fält utan snarare om en universell musikalisk – och möjligen av Gud instiftad – kärlekshandling där det rör sig om att försöka förstå den andre och till och med förlåta denne vid oförutsedda interpersonella klavertramp.
Detta – att handla kärleksfullt – kan tyckas paradoxalt då Horrendum Musicis Animalus livnär sig på att brutalt döda och förtära andra varelser, men i detta sammanhang får man inte glömma bort att de varelser som dräps och förtärs saknar ett utvecklat medvetande och än mindre besitter förmågan att kommunicera på ett avancerat sätt. Det råder inga tvivel om att Horrendum Musicis Animalus har förmågan att mentalt stå i förbindelse med sin omvärld. Och förutom dess, enligt professor Swedborg, sofistikerade talang att göra sig förstådd så besitter den en sällsynt förmåga att vara humoristisk.
Aldrig har någon på rymdskeppet sett professorn skratta så hjärtligt under sina – för många obegripliga – samtal med ett utomjordiskt djur. Inte heller har någon tidigare sett henne så hängivet – ja rent av extatiskt – spela flöjt till Horrendum Musicis Animalus bedårande läten samtidigt som varelsen glupskt tuggat sönder melodiöst neddrogade offer. Det är professor Birgitta H. Swedborgs övertygelse att varelsen är planeten X-191:s Mozart, och hon har i sin loggbok skrivet, och det får bli denna artikels sista ord: Horrendum Musicis Animalus charm är gränslös och om den hade haft fler armar än en så skulle den med all säkerhet behärska alla instrument som någonsin skapats i vårt makalösa kosmos.
info@opulens.se
