Vad tiden gör med oss människor

“Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu”, skriver Clemens Altgård. 

Jag känner mig ofta ambivalent när sedan länge nedlagda rockband väcks till liv. Likaså känner jag sällan entusiasm när det görs nya versioner av filmklassiker. Nyheter om uppföljare till kultförklarade tv-serier väcker liknande känslor. Därför var jag också något skeptisk när jag fick höra att Twin Peaks skulle få en uppföljare 25 år senare. Och nu är den här. Säsong 3 med titeln The Return består av 18 timslånga avsnitt som visas på HBO Nordic (producent är amerikanska Showtime). Nej, jag tänker inte recensera den, utan bara delge några tankar.

Visserligen slutade tv-serien på ett lika frustrerande som underbart mystiskt vis, men det kändes bara som det yttersta beviset på hur konstnärligt unik den var i en annars förutsägbar genre. Egentligen var det aldrig meningen att den skulle sluta så abrupt. När serien kom 1990 var den först en formidabel succé. Efter två säsonger hade emellertid den breda publikens intresse svalnat och därför lades Twin Peaks ner på grund av för dåliga tittarsiffror.

Själv hade jag under en lång tid alla avsnitten inspelade på vhs-band och såg åtskilliga gånger om det där sista avsnittet som utgjorde en gåta i sig. Sedan kom tv-repriser och dvd-utgåvor. Varje gång jag sett om serien i sin helhet har jag kunnat konstatera att den tålt att ses om. Jag gillade även den på sin tid av både publik och kritiker underskattade prequel-långfilmen Fire Walk with Me som kom 1992 och som fördjupade en del av motiven i tv-serien. Nu framstår den som en nyckel till The Return.

David Lynch lyckades både genom sitt manusskrivande med Mark Frost och inledande regiarbete att skapa en helt ny form för berättande i tv-mediet. Det var en ny estetik med postmoderna förtecken där stilar blandades och genregränser överskreds. På ett plan är Twin Peaks en kriminalhistoria, men på ett annat plan underminerar den alla invanda föreställningar om hur tv-berättande bör gå till. Genom att leka med övernaturliga inslag och antyda science fiction-motiv lyckas Lynch sammanfoga det löjliga med det sublima på ett sätt som det varit nästan omöjligt för efterföljarna, till exempel Arkiv X, att efterlikna.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Twin Peaks innebar ett genombrott för den postmoderna ironin i tv-seriesammanhang, men det var också ett genombrott för användandet av musik och ljud på ett sätt som publiken tidigare bara fått uppleva i biosalongerna.

Den slovenske sociologen och psykoanalytikern Slavoj Zizek har ägnat åtskillig möda åt att försöka analysera David Lynchs sätt att manipulera ljud och röster. Enligt Zizek lyckas Lynch ge rösten en ogenomtränglig, ”traumatisk dimension” som rubbar jämvikten. Det är bland annat denna rubbning som åstadkommer den för Twin Peaks karakteristiskt skeva stämningen.

När jag nu har sett de första fyra avsnitten i The Return kan jag konstatera att det var länge sedan jag suttit så fascinerad och fastnaglad vid en film eller tv-serie. Det är så här långt mästerligt men också totalt kompromisslöst på auteurvis. Vissa scener är prövande långa som i en film av Tarkovskij eller Roy Andersson, medan andra scener är ren komedi eller precis på gränsen till det parodiska. Vissa inslag skulle jag vilja karaktärisera som ren absurdism och ibland rent av surrealism. Det finns många minnesvärda enskildheter. Lynch lyckas till exempel verkligen göra något både oväntat och intressant av det dubbelgångarmotiv som antyddes i sista avsnittet av Twin Peaks i det tidiga 90-talet. Men stilmedlen är lite annorlunda den här gången. Som det måste bli med tanke på att 25 år har gått. Lynch har gått vidare och utvecklats med kompromisslösa filmer som Lost Highway och Mulholland Drive (som först också var tänkt att bli en tv-serie).

The Return innebär inte alls så mycket nostalgi som jag först befarade, utan skildrar snarare vad tiden gör med oss människor. Vi får möta flera skådespelare som var med de första säsongerna men nu åldrade i takt med sina rollfigurer. Våldet och äckeleffekterna är starkare än tidigare, men så har också tv-publiken vant sig vid mer explicit våld i rutan. Musikinslagen är lika skimrande vackra som alltid, medan ljudeffekterna raffinerats än mer och jag tror Zizek kan le belåtet när han tar del av dessa nya avsnitt. Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu. Frågan är förstås om det här kommer att hålla i 18 avsnitt, det vill säga 18 timmar. Efter vad jag hittills fått se är jag benägen att tro att det kanske ändå kommer att göra det.