LOVSÅNG. “Drömskt vackra flygbilder över en stad ofrivilligt delad i två – alla komponenter som bidrog till att föreviga ett Berlin lika vackert som fjärran från dagens annekterande marknadskrafter”, skriver Karolina Bergström om Wim Wenders Himmel över Berlin.
Min mamma somnade till då hon såg den på bio (enda gången det någonsin hänt enligt henne själv). För egen del var filmen ett av de verk som för alltid öppnade dörren till en annan värld, som grep tag och som visade en tonåring att rörlig bild kan vara så mycket mer än bara underhållning för stunden. Tanken på att Wim Wenders klassiska stadshyllning Himmel över Berlin från 1987, där en Berlinbaserad ängel väljer att anta fysisk form för att kunna uppleva det sinnesfyllda liv han så länge bara betraktat, nu fyller trettio år är i sig smått svindlande.
Wenders kunde förmodligen inte ha valt en bättre tidpunkt för att göra sin film i en historisk knutpunkt till stad som, utan att veta om det, stod på tröskeln till en helt ny era. Efter en längre tid i USA, där han bland annat spelat in den Guldpalmbelönade road movie-filmen Paris, Texas, återvände Wenders i mitten av åttiotalet till hemlandet Västtyskland. När förproduktionen av scifi-filmen Until the End of the World kom att dra ut på tiden kom så idén att göra något baserat på de tankar om änglar han haft under en tid, delvis inspirerad av Rainer Maria Rilkes poesi.
Hade Wenders valt att göra filmen bara några år senare hade den inte blivit densamma. Nu ringade filmfotografen Henri Alekan, som själv inte var tidigare bekant med Berlin, istället i tidlösa svartvita bilder in det sena åttiotalets ruffiga gator, tomma icke-platser och nötta gatstenar där stadens historia för alltid stod inristad.
En gammal mans tröstlösa sökande efter det under andra världskriget ödelagda Potsdamer Platz, på åttiotalet en tom ödeplats men i dag åter restaurerat till ett modernt torg, en konsert med det då Berlinbaserade Nick Cave and the Bad Seeds i en vackert ruffig sekelskifteslokal långt innan den berlinska gentrifieringens tidevarv, och drömskt vackra flygbilder över en stad ofrivilligt delad i två – alla komponenter som bidrog till att föreviga ett Berlin lika vackert som fjärran från dagens annekterande marknadskrafter. Den före detta borgmästaren Klaus Wowereits beskrivning i början av 2000-talet av den tyska huvudstaden som ”fattig men sexig” kunde för övrigt knappast kännas längre från dagens Berlin, där hyrorna i stadsdelar som Friedrichshain och Kreuzberg ökat med mer än åttio procent under det senaste decenniet.
På fler än ett sätt är Himmel över Berlin en film som utforskar gränser, både våra egna mänskliga och de som delar städer och länder från varandra. Att ängeln Damiel återföds som människa precis bredvid den dåvarande muren (återskapad i en studio då det inte på några villkor hade gått att filma bredvid den riktiga) är ingen slump. På samma sätt väver Columbo-skådespelaren Peter Falks cameo-medverkan, där han ska spela en amerikansk detektiv i en tysk filmproduktion om andra världskriget, samman det förflutna med nutid med filminspelningens alla uniformklädda statister, och filmens arkivbilder från ett krigshärjat och uppdelat Berlin gör dess onämnbara förflutna än mer närvarande.
Men inte minst är Himmel över Berlin en enkel lovsång till livet självt, komprimerad i Damiels brinnande önskan att få känna allt det vi vanliga dödliga sällan reflekterar särskilt över: ”Fläckarna efter de första regndropparna. Solen. Bladens nerver. Vinden i gräset. Stenarnas färger.” När han så äntligen får känna sin egen vikt istället för att sväva i evighet, får ana istället för att veta allt, landar vi mjukt där bredvid honom och förundras precis lika mycket.
karolina.bergstroem@opulens.se
