FILM. Snart kommer Avatar 2 och dess enligt James Cameron ”visuella 3D-fest”. Karolina Bergström är dock skeptisk till en framtid för 3D-filmen eftersom det är en teknik som tenderar att ge oss huvudvärk och inte heller har visat sig förstärka den känslomässiga filmupplevelsen.
En av 2010-talets finaste kortfilmer är Johan Palmgrens 3D-dokumentär Flogstavrålet från 2013. Allt från olycklig korridorskärlek till kvarboende överliggare ryms i den tredimensionella skildringen av studentkvarteret Flogsta i Uppsala, där till och med lagens långa arm kopplas in i jakten på korridorens notoriska mattjuv. Filmad i så kallad positiv 3D, som skapar en slags djupkänsla i bilden istället för att låta objekt ”poppa ut” från bioduken vilket sker med negativ 3D, tog Flogstavrålet ett modigt och innovativt grepp om den redan då lätt avdankade specialeffekten.
Men, Flogstavrålet till trots är det idag svårt att föreställa sig att ett biobesök för tio år sedan ofta var förknippat med ett par plastiga engångsglasögon. Lika svårt att föreställa sig är att undertecknad med sin oförblommerade höjdskräck såg The Walk, den lätt överdramatiserade spelfilmen om lindansaren Philippe Petits halsbrytande promenad på lina mellan World Trade Centers dåvarande tvillingtorn, i ren och skär skräckfylld 3D – och Imax. Visst var upplevelsen lika småhäftig som illamåendeframkallande, men frågan är om alla effekter spelade någon som helst roll för den filmiska upplevelsen. Det jag för övrigt minns mest från 3D-visningen av Ang Lees Berättelsen om Pi är den gigantiska grönskimrande valen som hoppar över flotten där Pi sitter. Och med tanke på att en amerikansk studie visat på att den känslomässiga upplevelsen av att se 3D-film inte skiljer sig från den vi får av vanlig film är det kanske heller inte så konstigt, på samma sätt som att vi inte verkar minnas fler detaljer från en 3D-film jämfört med en vanlig film.
Faktum är att tekniken har funnits och beprövats i mer än hundra år. Redan 1894 gjordes de första försöken med så kallade stereoskopiska glasögon, och på femtiotalet kom en veritabel 3D-boom inom bland annat skräckfilm med titlar som House of Wax, Gorilla at Large och Robot Monster. Eftersom 3D-filmer inte visade sig dra mer publik än vanlig film, och dessutom var krångligare och kostsammare att visa, försvann dock tekniken snart ut med badvattnet förutom några gästspel på 1980- och 1990-talet. Men med James Camerons fulländade teknik i 2009 års Avatar fick 3D-filmen ännu en – som det kommit att visa sig – kortvarig revival.
Det faktum att 3D-film tenderar att ge oss huvudvärk, på grund av den massiva ansträngning som krävs för att ögat och hjärnan ska smälta samman filmdukens ihärdigt blinkande bilder till en och samma begripliga dimension, kan gissningsvis spela in i 3D-filmens förtida död. Liksom att dess ofta korta skärpedjup, det vill säga att fokus ligger på en person eller ett objekt medan bakgrunden är suddig, begränsar det vi rent visuellt kan få ut av en film och därmed trivialiserar den filmiska upplevelsen till en kitschig Kiviks marknad-upplevelse.
Nu behöver inte alltid tredimensionell film vara samma sak som kulturskymning, vilket Flogstavrålet så fint visat. Och den som lever får se vad framtiden utvisar för det än så länge begränsade visningsformatet 4D, som i dag finns på Nordisk Films biograf i Uppsala och som utlovar ”vind i håret och stolar som skakar, hoppar och kränger” samt ”dimma, doft av bränt gummi och snö som faller från taket”. Men inte ens kommande Avatar 2 och dess enligt James Cameron ”visuella 3D-fest”, plus det faktum att regissören dessutom utlovat glasögonfria 3D-visningar inom en snar framtid, kan rädda vare sig Camerons redan träigt trista filmserie eller det blaffiga visningsformat som gissningsvis kommer att förpassas till samma filmhistoriska kabinett som Smell-O-Vision.
karolina.bergstroem@opulens.se
