Satir som gör ont

Scen & film
Bild: SVT.se.

MANSDOMINANSEN. ”Det största problemet jag upplever med att vara kvinnoalibit i en annars mansdominerad gruppering är att allt jag säger blir till en symbolik för alla kvinnor. Att om mina idéer är kassa är alla kvinnors idéer kassa”, skriver Anna-Karin Linder.

Jag har sett avsnittet Ladies night – ett psykologiskt drama två gånger. Första gången med öppen mun och en stark känsla av att bevittna något som är in i grunden briljant. Andra gången med en känsla av igenkänning och djup sorg. Alla gånger jag suttit i en mansdominerad grupp med hjärtat i halsgropen och stammat fram en idé, en idé som låtit fabulös i mitt huvud men som bara blir till en hög med bajs i rummet när den yttras. Jag har fått otaliga erbjudanden att gå med i olika sammanhang, eller uttala mig om mitt expertisområde på grund av min könstillhörighet.

Jag brukar hantera det lite olika. Ibland säger jag ifrån. En journalist som ville intervjua mig om svensk rollspelshistoria och la in i sin inledning på intervjun att “det var skönt att få med en kvinna också, vi har ju redan pratat med så många män” sa jag faktiskt ifrån till. Jag sa att jag hade föredragit att bli intervjuad för den kunskap jag besatt och helst främst på grund av den bok jag varit med och skrivit i ämnet. Journalisten bad om ursäkt. Jag kände mig mest trött. Ibland skojar jag att det är en del av mitt “brand” – att vara den enda tjejen/kvinnan/experten-med-bröst. Men det största problemet jag upplever med att vara kvinnoalibiet i en annars mansdominerad gruppering är att allt jag säger blir till en symbolik för alla kvinnor. Att om mina idéer är kassa är alla kvinnors idéer kassa. Om jag faller igenom så är det en legitim ursäkt att säga: “Vi försökte med en tjej och det funkade inte.”

Så Emma Molins ångest i avsnittet, där hon tvingar till sig en plats i Grotescos manusgrupp, har så många gånger varit min ångest. Den där gnagande känslan av att inte räcka till, men inte kunna sätta fingret på vad det är som inte funkar, och varför jag känner mig så rent ut sagt dålig jämt. Jag har inte kunnat sätta ord på varför det kan vara så utmattande förrän jag såg det här avsnittet. Känslan av att “nu har jag skrikit så högt för att få plats, och så måste jag också leverera därefter” är den värsta känslan av prestationsångest som finns. Och när Emma funderar på att hoppa av för att hon inte orkar mer, men då känner att hon liksom sviker, inte bara sina egna medsystrar i Grotesco, utan som undertext – alla kvinnor överallt, så är det inte roligt längre. Det är för verkligt. Jag sätter allt skratt i halsen.

Exakt den här känslan har jag haft. Och jag kommer att fortsätta ha den, varje gång jag försöker ta mig in i ett manligt rum där jag egentligen inte är välkommen. Lösningen? Att söka sig till andra balla brudar som jag kan skapa på lika villkor med. Men att det ska behöva vara så? För hur säker jag än är på min talang och expertis inom de områden jag verkar så finns det alltid en lite röst inom mig som tänker att: det kanske är du som inte är nog, inte begåvad eller hungrig nog. Det kanske bara är så att du inte håller måttet? Och den skräcken delar jag med så många av mina medsystrar. Det kanske inte finns något strukturellt förtryck här, att det kanske bara jag som är obegåvad ändå. För att parafrasera Charles Baudelaire: “Djävulens bästa trick var att övertyga mänskligheten att han inte existerar.” – Detsamma gäller patriarkatet och dess strukturer.

Ladies night – ett psykologiskt drama slutar vara rolig och blir akut samhällskritik väldigt fort. Jag har sällan blivit så berörd av något som är menat att vara roligt. Och när avsnittet mer och mer glider över i att berättas från männens perspektiv, precis som Emma Molin påpekar i manusgruppens pitchmöte så vill jag gärna tro att det är ett medvetet val de gjort, för att vrida om kniven ytterligare. Alltså, jag hoppas verkligen att det är så.

ANNA-KARIN LINDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Scen & film

Issaga i technicolor

KONSTÅKNING.  Den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri,
Gå till Toppen