Rymdens urhjältinna

Scen & film

I veckan är det både premiär för Alien-spinoffen Alien: Covenant och biografvisning av scifi-klassikern Alien. Karolina Bergström tittar tillbaka på födseln av den tveklöst största filmhjältinnan av dem alla. Obs – texten innehåller spoilers rörande Alien, Aliens: Återkomsten och Alien 3.

Hon kryper oändligt sakta in i sin bulliga rymddräkt, drar på den otympliga hjälmen och kliver försiktigt in i en klaustrofobiskt stroboskopbelyst rymdfarkost. Nynnandes på den gamla Broadwaymelodin You are my lucky star spänner hon ljudlöst fast sig i sätet vid kontrollpanelen och knappen som potentiellt kan skicka monstret, det som under det senaste dygnet förvandlat hennes liv till en högst påtaglig mardröm, ut i den svarta rymden. Tystnaden är öronbedövande och hennes skräckslagna flämtningar påtagliga, när varelsen plötsligt vaknar ur sin vila med ett genomträngande skrik.

När Ellen Ripley, besättningsmedlem på den fiktiva rymdfraktfarkosten Nostromo i Ridley Scotts rymdepos Alien från 1979, tog sin slutgiltiga hämnd på filmens H.R Giger-designade utomjording var hon visserligen inte den första kvinnan att ta till vapen på vita duken. Men att låta en kvinna inneha hjälterollen i en scifi-film, och dessutom porträttera henne först och främst som karaktär och inte actionfigur, var något fullkomligt nytt. Att dessutom gestalta denna rollkaraktär som en människa av kött och blod, som jämte sin stridskompetens och förmåga att försvara sig mot en skoningslös rymdbest bär på lika påtagliga rädslor som vem som helst av oss, gjorde Ripley inte bara till en banbrytande hjältinna utan till en filmisk förebild som hållit i generationer.

I Alien-filmerna får vi aldrig se det barn Ellen Ripley hunnit fått innan den första filmen, då hennes dotter lämnats kvar på jorden och hinner gå bort under det halvsekel Ripley ligger i kryosömn. Däremot utövar hon på olika sätt ett slags mödraskap, exempelvis genom sitt kompromisslösa beskyddande av den föräldralösa Newt i Aliens: Återkomsten, där fienden är en annan ”moder” i form av ett gigantiskt äggläggande vidunder. Gör då det potentiella moderskapet att kvinnor har så mycket mer att förlora, och därmed mer att försvara, i en verklig stridssituation? I journalisten och författaren Eileen MacDonalds bok Shoot the women first beskrivs hur tyska antiterroriststyrkor ska ha instruerats att vid en konfrontation skjuta RAF-kvinnorna först – dessa tvekade nämligen, till skillnad från männen, sällan vad gäller att avlossa ett skott. Samma omutliga kraft driver Ripley att inte bara träda in i ”drottningmoderns” skräckkammare till bo för att rädda Newt i Aliens, utan även att göra det största offret av dem alla i den tredje filmen för att rädda den jord hon så länge varit borta från. Men hon agerar inte alltid med lätthet, utan med en rädsla vi lätt kan identifiera oss med.

Även om Ripley, tillsammans med andra starka kvinnliga karaktärer från sjuttiotalsfilmer som Kinasyndromet, Norma Rae och 9 till 5, kom att bryta samtida barriärer skedde det dock inte ostraffat. Den amerikanska journalisten Susan Faludi beskriver i sin genombrottsbok Backlash hur filmindustrin under åttiotalet tog en skarp högersväng, och förvandlade sina tidigare självständiga kvinnliga karaktärer till antingen bullbakande hemmafruar eller utarbetade karriärskvinnor med hemliga drömmar om giftermål och barn. Exempelvis blev filmen Farlig förbindelse, som ursprungligen var tänkt som en historia om hur en äkta mans otrohet slår tillbaka mot honom själv, i Flashdance-regissören Adrian Lynes händer en gravt misogyn historia om psykopatiska singelkvinnor och kaninkokerskor.

Som tur är har en hel del vatten runnit under Hollywoods broar sedan dess. Men kanske är det just därför Ellen Ripley är så viktig – inte bara som filmhjältinnornas stilfulla urmoder, utan också som en påminnelse om de rättigheter vi genom decennierna tillskansat oss mot alla odds.

Fotnot: Alien (Directors cut) visas tisdag 16 maj på utvalda SF-biografer.

KAROLINA BERGSTRÖM

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Den målade fiktionen

FILM. ”I början hade romanen nämligen sålts in som Kosińskis självupplevda erfarenheter