FILMGENRE. Även om romcom-filmen gjort en form av comeback slipper vi tacksamt nog daterade scenarier som det i Pretty woman eller i När Harry mötte Sally, skriver Karolina Bergström. Det handlar om en bespottad genre som haussades under 90-talet, för att sedan förkastas men nu tycks vara på väg tillbaka.
Lagom till alla hjärtans dag nästa år är det biopremiär för Marry me, där en känd popsångerska efter diverse förvecklingar gifter sig med en okänd man i publiken för att efter hand också bli kär i honom. Låter konceptet något krystat? Det är det antagligen också, men även ett av många exempel på den senaste tidens försök att tillfredsställa en allt större törst efter romantiska komedier.
Det är lätt att tro att den bespottade så kallade romcomgenren skulle ha åkt ut med badvattnet efter att ha haussats under i princip hela 1990-talet. Med 1989 års När Harry mötte Sally ritade manusförfattaren Nora Ephron upp spelreglerna för den romantiska komedin i berättelsen om två New York-bors tröstlösa försök att bara vara vänner, med klassiska scener som den där Sally fejkar en orgasm inför mållösa lunchgäster på Lower East Side-institutionen Katz Deli. Och på den vägen var det. Namn som Meg Ryan, Sandra Bullock, Tom Hanks och inte minst Julia Roberts kom att bli romcomgenrens stapelvaror, den senare i filmer som Notting Hill och den mer än lovligt diskutabla Pretty Woman, där en storhjärtad gatuprostituerad får betalt för att spendera en vecka med en känslomässigt handikappad finansman i hans luxuösa hotellsvit varpå, ehum, ljuva känslor uppstår.
Men i takt med digitaliseringen av vårt kärleksliv blev också koncept som det i Du har mail från 1998, där två rivaliserande bokhandelsägare ovetandes bedriver en anonym romantisk mejlväxling, alltmer orealistiska. 2010-talets Kathleen, som Meg Ryans rollkaraktär heter i filmen, hade i dag inte skrivit ens en rad till någon utan foto. Dessutom hade hon med säkerhet även haft minst tio andra nätflirtar på gång för att inte förlora värdefull dejtingtid, och definitivt inte bundit upp sig till samma grad till någon hon inte ens träffat. Under 2000-talet maldes romcomfilmen till sist ner i samma maskineri som nu istället premierade glossig 3D-teknik och seriegenererande superhjältefilmer.
Det är svårt att säga exakt vad som kan ha gått förlorat med Tindergenerationens frenetiska svajpande och lajkande. Men när Netflix juni 2018 släppte sex nyproducerade romcom-filmer under parollen ”Summer of love” visste man förmodligen mycket väl vilket enormt hål som filmerna skulle fylla. To all the boys I’ve loved before och The Kissing Booth, där den andra filmen i dagsläget fått inte mindre än två uppföljare, blev det årets mest omsedda filmer på strömningstjänsten och början på en våg av neo-romcom-filmer som Crazy rich asians, Till alla killar: PS – Jag gillar dig fortfarande och Måndag hela veckan-inspirerade Palm Springs, där ett omaka par bröllopsgäster tvingas genomleva samma bröllopsdag om och om och om igen.
Men även om romcom-filmen gjort en form av comeback slipper vi tacksamt nog daterade scenarier som det i Pretty Woman eller i När Harry mötte Sally, där den gåpåige manskolossen Harry ständigt åsidosätter Sallys behov och mot slutet av filmen pepprar hennes telefonsvarare med en stalkerström av meddelanden efter det att Sally sagt upp kontakten med honom.
Behöver vi då fortfarande glorifierad snuttefiltsromantik, hur genusmässigt uppdaterad den än är? Kanske ringar den feministiska författaren och romcom-fanatikern Roxane Gay in saken när hon säger: ”Det är inte så att jag tror att kärlek faktiskt går till på det sätt Hollywood beskriver det som… Men inte desto mindre uppskattar jag en bra lögn.”. Om lögnen är mer eller mindre trovärdig nu jämfört med för trettio år sedan återstår att diskutera. Men att vi fortfarande har ett mer eller mindre primalt behov av sockervaddsströsslade askungesagor råder inget tvivel om.
karolina.bergstroem@opulens.se
