TV-SERIER. Rederiet hade nog haft det svårt med att göra sig populär i Bosnien. Inte för att bosnier liksom andra i före detta Jugoslavien saknar intresse för Sverige eller Norden, utan mer på grund av att man generellt hade haft svårt för att känna igen sig, menar Vladan Lausevic.
Med tanke på alla identitetspolitiska diskussioner under de senaste åren har jag vid flera tillfällen läst och hört fraser i stilen om “vi måste ha gemensamma kulturella referensramar”. Det handlar om att människor måste ha samma “kultur” för att kunna ingå i en politisk gemenskap, bättre sagt en politisk nation. Sådana förenklade synsätt och attityder har också blivit en del av konkreta politiska förslag, som i fallet med förslaget att Sverige ska ha bildnings- och litteraturkanon där staten ska bestämma vilka böcker som ska vara normerande i samhället.
Jag brukar känna obehag och störas av sådana resonemang. Inte för att jag ogillar kultur eller människors sökande efter gemenskap. Alla människor behöver gemenskaper och berättelser som vi tror på men det är inte så att Sverige skulle sluta existera bara för att ingen längre läser typ Astrid Lindgren. Det finns så mycket annat som Sverige består av och bygger på som en del av vår sociala värld.
Tyvärr finns det också tendenser i samhällsdebatten att likformighet ska gå före frihet liksom att primitiva och förhastade åtgärder ska väga tyngre än långsiktiga och komplexa. Det finns än idag problem med att många missförstår, ignorerar eller förvanskar det historiska faktum att större abstrakta gemenskaper som nationer är resultat av politiska idéer och värderingar, inte av kulturella eller “naturliga”.
En annan viktig faktor är att kultur är ett av de mest abstrakta och svårdefinierade begreppen som finns. Kultur är inte heller något avgränsat till statens administrativa gränser. Tvärtom, kultur i meningen inlärda beteenden och sociala konstruktioner är något som sker på flytande och komplext sätt i synnerhet i världens mest öppna och globaliserade samhällen som det svenska. På det sättet har människan förmågan att skapa referensramar, igenkänningspunkter och affektioner i universell mening också.
Det var något som jag reflekterade över när jag jobbade under sommaren som guide på Arholma. En av mina kollegor från Chile blev helt överraskad och hoppade till under vårt samtal när jag berättade om att musik och serier från Sydamerika var populära på Västra Balkan efter kriget i Bosnien. Ännu roligare blev det när jag berättade om såpor som Esmeralda, från Mexiko, och Yago från Argentina som hen kunde relatera till.
Just tv-serien Yago var speciell i Bosnien i början av 2000-talet. Serien var liksom i stort sett alla andra såpor baserad på scenariot att killen/tjejen är rik medan den andra killen/tjejen är fattig, och att de älskar varandra men deras familjer är emot och försöker hindra deras kärleksförhållande. Den argentinske skådisen Jorge Facundo Arana som spelade Yago blev jättepopulär och något av en sexsymbol bland kvinnor i Bosnien. Till den grad, att både unga liksom äldre kvinnor ofta ringde och betalade pengar per minut – delvis eftersom det här var före tiden då majoriteten hade tillgång till internet – för att få veta vad som hade hänt i ett visst avsnitt om man hade råkat missat det.
En viktig anledning till varför en latinamerikansk serie som Yago kunde bli så populär i Bosnien handlar om landets situation efter kriget. Fattigdom, depression och brist på bildning rådde hos stora delar av landets befolkning och en enkel kärleksstory blandad med vidskeplighet och romantisering fungerade närmast som en tidsfördrivande terapi och mental drog. Dessutom var det billigare för mediebolag i landet att köpa program från just Sydamerika jämfört med kulturell produktion som i Nordamerika.
En serie som Yago hade nog aldrig kunnat bli populär i Sverige eftersom det hade varit för svårt för samtida svenskar att överlag kunna känna igen sig. Inte minst med tanke på skillnader rörande levnadsstandard och ekonomi, liksom mer individualistiska synsätt på aspekter som familj, kärlek och relationer. Bland annat därför har jag förståelse för att en serie som Rederiet kunde vara populär eftersom det återspeglade mycket av samtidens Sverige som klassamhället, arbetskonflikter, kriminalitet, migration, affärslivet och så vidare.
Å andra sidan hade nog Rederiet, med gestalter som Ragnar och Gustav som representanter överklassen respektive arbetarklassen liksom attityder närmare Moderaterna och Socialdemokraterna, haft det svårt att göra sig populär i Bosnien. Inte för att bosnier liksom andra i före detta Jugoslavien saknar intresse för Sverige eller Norden, utan mer på grund av att man generellt hade haft svårt för att känna igen sig. Rederiet hade nog upplevts som för tråkig, långsam och inte så underhållande med karaktärer som inte uppvisar stora skillnader i fråga om ekonomiska förutsättningar. Det ska jämföras med Yagos energiska framtoning, hysteriskt dramatiska stunder, och passionerade intensitet och närhet mellan karaktärerna.
Till Rederiets “försvar” kan det dock sägas att den jämfört med Yago kräver mer hjärna och fokus på att förstå vad som sker. Dels för att Rederiet är mer pluralistisk i sin konstruktion, dels för att latinamerikanska såpor bygger på mer eller mindre samma scenario där kärleksparet måste vinna. Otroligt nog är fallet idag att turkiska såpor med liknande tema inte bara har ersatt de latinamerikanska såporna på Balkan, utan även har blivit mer populära i Sydamerika. Kärlekssåpor är i grunden primitiva och belönar vår reptilhjärna eftersom man inte behöver vara raketforskare för att förstå vad som händer. Men samtidigt visar fenomenet att vi som människor har mer gemensamt med varandra runt om i världen än vad vi ofta tror.
global@opulens.se
