Räkna inte ut romantiken!

Scen & film

VÄLSKRIVET. ”Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien Outlander.

Det värsta jag vet är när intellektuella ler snett över så kallat “tantsnusk”. Som om det vore nåt äckligt och fult att kvinnor över en viss ålder läste och fann något hett. Vi spenderar så oerhört mycket tid med att ironisera eller hata på kultur som kvinnor uppskattar, oavsett om det är barnens My little pony eller om nån blir kåt av 50 Shades of Grey. Jag blir alltid misstänksam när någon (och det händer alltså ofta) avfärdar alla fantastiska Jane Austen-filmatiseringarna som finns med ursäkten att de “inte gillar sån film”. Vadå sån film? Film som handlar om kvinnor kanske?

Faktum är att man kanske skulle spendera lite tankekraft på att fundera över varför kvinnor konsumerar smörja som 50 Shades (jag avskyr den för att den är så illa skriven, inte för att ämnet är dåligt eller omoraliskt) eller slukar böcker som Grottbjörnens folk där örtkunskap trängs med långa beskrivningar av den manliga huvudpersonens formidabla penislängd? Jag tänker att det kan vara så att cirka 90% (eller i alla fall en jävligt stor procentandel) av all kultur, oavsett om det är film, böcker eller tv-serier kretsar kring, och handlar om män. När det gäller kultur som handlar om kvinnor har vi inte så mycket att välja på om man jämför med resten av utbudet. Och, när dessutom resten av världen runt om skrattar åt ens smak…

Så var vill jag komma med denna rant? Jo, att jag tycker att alla som inte gillar “den sortens filmer eller serier” genast ska tänka om och börja se Outlander. Premissen är klassisk romans – den starka och kompetenta Claire sveps iväg till ett historiskt Skottland i mitten på 1700-talet. Hon är utbildad sjuksköterska och har precis genomlidit andra världskriget. Hon ska återförenas med sin make, men hinner inte ens påbörja försöket att lappa ihop deras äktenskap innan hon blir bortgift med en skotsk adelsman, i kilt och allt.

Och grejen är att Outlander är extremt välgjord. Ett äventyrsdrama, en himlastormande kärlekshistoria och ett historiskt dramatiskt skeende i ett. Och Claire, som är 30+ när serien börjar är kapabel och genomgående ett subjekt. Hon tvingas navigera ett politiskt landskap där upproret mot britterna är nära, med att försöka förstå den nya tid hon hamnat i. Det är snyggt, smart och välskrivet. Jag har suttit klistrad vid de två första säsongerna och är nu extremt otålig på att se nästa avsnitt i säsong tre som just dragit igång.

Outlander lyckas både vara en romans och en nagelbitande spännande serie, där du aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa dramatiska krök. Den har också extremt välgjorda dräkter och genomtänkta nedslag i den brittiska och skotska historien. Så skriv nu inte av Outlander som tantsnusk eller romans, eller en “tjejserie” och strunta i att se den. Den är allt detta (och ja, det är sex i serien, på ett sätt som jag sällan sett i någon annan serie, med Claire som subjektet), ja, men visar så tydligt att dessa tre komponenter inte alls måste vara något som indikerar låg kvalité, utan som tillsammans faktiskt bidrar för att skapa något riktigt, riktigt bra.

Outlander kan du se på Netflix eller Viaplay.

ANNA-KARIN LINDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen