FILMKONST. Filmen Pleasure kommer säkert att generera en del debattinlägg, men desto fler tankar om var den där hårfina korsningen mellan estetik, erotik och pornografi egentligen går, skriver Karolina Bergström.
”Varför klär alla plötsligt av sig?” undrade skådespelerskan och regissören Rashida Jones för några år sedan i en krönika i modetidningen Glamour angående kvinnliga popartisters alltmer påtagliga förkärlek för strippstänger och kastade kläder, och fortsatte med att kalla 2013 för ”den extremt synliga vaginans år”.
Utan att göra någon form av direkt feministisk analys, eller för den delen gå in på hur Rashida Jones efter att ha twittrat på samma tema blev anklagad för så kallad slutshaming, går det inte att förneka den alltmer påtagliga porrestetik som tagit ett fast grepp om populärkulturen. När det gäller oktoberpremiären Pleasure, där en ung svensk tjej reser till Los Angeles för att klättra på porrfilmsbranschens slippriga karriärstege, är det förstås, med tanke på filmens tematik, något av tårta på tårta att tala om just porrfilmsestetik. Samtidigt är Ninja Thybergs debutlångfilm, även utvald till tävlan i förra årets inställda filmfestival i Cannes och redan vida prisad internationellt, ett tecken i tiden så gott som något.
När Bella Cherry, som huvudkaraktären kallar sig i sina nya porrkretsar, betar av porrfilmsinspelning efter porrfilmsinspelning är det knappast något trauma som driver henne, i alla fall inte efter vad som visas för publiken. Istället kliver Bella bildligt talat över lik för att nå den pornografiska toppliga hon redan från början gett sig den på att nå, likt en avklädd version av A Star is Born. Som filmtidningen Indiewire skriver hade Thybergs film definitivt gjort skandal för tjugo år sedan, medan den ”i dessa ultraporrifierade tider inte känns lika gränsöverskridande utan snarare som en kriminalteknisk undersökning av något vi ständigt ser – mindre Debbie does Dallas (amerikansk porrfilmssuccé från 1978) och mer CSI.”
Nu är grafiskt sex på film inget nytt under solen. Filmer som Michael Winterbottoms Nine Songs (2004) och Vincent Gallos Cannes-utbuade The Brown Bunny (2003) banade på varsitt sätt vägen för fler explicita skildringar som Lars von Triers Nymphomaniac (2013). Skillnaden mellan dessa exempel och Pleasure är den senares tysta pakt med nätporrens hegemoni, där skildrandet av sexualitet sker genom ett lager av fantasifulla antaganden om hur vi förmodas fungera.
Alla former av uppträdanden innehåller åtminstone ett element av porr, i den aspekten att det syftar att väcka ett kroppsligt svar från betraktaren, menar den amerikanske kulturvetaren Shelton Waldrep i den nyutkomna boken The Space of Sex: Porn Aesthetic in Contemporary Film and Television. Waldrep beskriver vidare det han ser som pornofieringen av kulturen som ytterligare en intensifiering av att ”uppfinna jaget”, och hur de konstruerade persona som en gång konstnärer som Andy Warhol ägnat sig åt nu är tillgängliga för alla genom sociala mediers hyperfokus på ständiga uppdateringar och säljande selfies.
Enligt Waldreps analys blir porren en naturlig del av denna performativitet, baserad specifikt på sexualitet och kroppslighet, och att Bella Cherrys framgång här stavas antal instagramföljare och mängden av smattrande blixtar på porrfilmsbranschens galor följer bara denna logik, samtidigt som vägen till den ”it girl”-position hon så hett åtrår inte blir desto mindre beklämmande.
”Samtidigt som våra liv blandas mer och mer med det virtuella, är det viktigt för oss att komma ihåg skillnaden mellan det verkliga och det representerade. Porr länkar samman de två, men historien som den berättar är att kroppen är verklig – den har en fysisk verklighet som aldrig kan kopieras i film, tv eller internet.”, betonar Waldrep i sin bok. Till syvende och sist kommer Pleasure säkert att generera en del debattinlägg, men desto fler tankar om var den där hårfina korsningen mellan estetik, erotik och pornografi egentligen går.
karolina.bergstroem@opulens.se
