FILM. “Med ett sinnrikt bildspråk och handling som låter tystnaden tala har Bäck utnyttjat filmmediet maximalt”, skriver Karolina Bergström om Maria Bäcks långfilmsdebut Psykos i Stockholm.
En tonårstjej reser på efterlängtad semester till Stockholm med sin mamma för att fira fjortonårsdagen, varpå mamman drabbas av en psykos och omhändertas, och dottern blir ensam kvar i storstadens limbo. Det skulle kunna vara upptakten till en ordentligt otäck historia, men inte i regissören Maria Bäcks händer. Redan med kortfilmen Mamma är gud från 2015 utforskade hon det kärleksfullt sköra förhållandet mellan sig själv och sin psykiskt sjuka mamma. I den självbiografiskt präglade långfilmsdebuten Psykos i Stockholm lyfter Maria Bäck på locket om en händelse hon länge höll hemlig för alla.
Redan inledningen grabbar tag och håller fast, med sitt ljudspår med en autentisk dialog mellan den verkliga Maria Bäck och hennes mamma som i sin tur sätter sitt sigill på fiktionens Maria med mamma på tåget.
Den starka symbiosen mellan dem båda, den som bara kan existera mellan en ensamstående mamma och hennes dotter, är både vacker och talande. Men den hindrar inte Marias mamma, som struntat i att ta sin medicin för att hon ”inte vill känna sig som en zombie på semestern”, från att snart bryta ut i konstiga tics, dra långa och teatraliska skämt för restaurangservitören och ta över dirigerandet av en gatukör. Det blir tydligt att Maria varit med om detta inte bara en utan många gånger. Likaså att hon blivit tvungen att fungera som mamma åt sin egen mamma i en ålder när andra jämnåriga slår i dörrar, och att denna mamma är allt för henne, även när Maria måste jaga efter henne i Gamla stans trånga gränder och hindra henne från att ge sig på slottets högvakt.
Men det är när psykosen når sitt crescendo och Marias mamma omhändertas som den egentliga berättelsen börjar. Maria får nu klara sig själv i en okänd stad där hon beställer både pizza och ostron till hotellrummet, provar mammans blingade paljettklänning och upptäcker hela Stockholm med vidöppna sinnen. Scenen när hon på sin födelsedagsnatt klättrar in på ett stängt Gröna Lund och låter sig förundras av de upplysta åkattraktionerna är vidunderligt vacker. Fint är också att Maria Bäck här skildrar tomma nöjesfält och gator som faktiska ytor att upptäcka och inte i första hand något att vara rädd för, även om mötet med ett berusat killgäng inleds med en småläskig underton. Som en talande samtidsmarkör upphör Maria heller aldrig att uppdatera sina sociala medier om den härliga storstadssemestern, utan att med ett ord berätta om vad som egentligen hänt. Så stark är lojaliteten till mamman och löftet om att inte berätta för någon om psykosen, att Maria inte säger något om vad som hänt ens när den nära kompisen ringer sent en kväll.
”Jag minns att det kändes som att jag var med i en film – nu har jag gjort den filmen” har Maria Bäck själv uttryckt om sin film. Med ett sinnrikt bildspråk och handling som låter tystnaden tala har Bäck utnyttjat filmmediet maximalt, och ett atmosfäriskt soundtrack signerat musikern och kompositören Lars Greve sätter tonen där den ska vara. Lägg till det finstämda stråk av magisk realism som överlappar gränsen mellan Marias och hennes mammas respektive sinnevärldar, och resultatet blir en stark långfilmsdebut som både väljer andra vägar än de självklara och som stannar kvar länge hos sin publik.
karolina.bergstroem@opulens.se
