SCENKONST. Metateater är lite som en trollkarl som visar och avslöjar för publiken hur han gör sina fantastiska trick, skriver Mathias Jansson med utgångspunkt i en aktuell operettuppsättning på Malmö Opera.
Operetten gör comeback på Malmö Operas scen. Uppsättningen av Offenbachs Orfeus i underjorden kan bäst beskrivas som en finkulturens buskis. Här hittar man förväxlingar, intriger, sexuella anspelningar, grova skämt, ordvitsar, samtidssatir och can-can-dans, men också en hel del metateater.
Begreppet metateater kräver kanske sin förklaring. Metateater kan beskrivas som att skådespelarna under föreställningen ifrågasätter, kommenterar och diskuterar den egna föreställningen. I föreställningen Orfeus i underjorden stiger redan i inledningen Vän av ordning (Rickard Söderberg) upp från publiken, ja vi känner alla till typen, han som bara måste påpeka vilka regler och lagar som gäller. Vän av ordning kliver in på scenen för att se till att allt går rätt till i föreställning och att man följer den ursprungliga myten och inte gör för stora utsvävningar i handlingen.
Thalia, teaterns gudinna, spelad av Marianne Mörck påtalar flera gånger för guden Jupiter (Loa Falkman) att han säger fel repliker och Thalia gör även andra anspelningar som markerar att det är en föreställning som vi ser. Att rutinerade skådespelare som Mörck och Falkman kommer av sig under föreställningen kan man tycka är märkligt, men om man ser det ur ett metateaterperspektiv så är det bara helt naturligt att den i vanligt fall osynliga sufflören gör sin stämma hörd och blir en del av föreställningen (även om det kanske inte var repeterat i det här fallet). I föreställningen påpekar man också att upphovsrätten till Offenbachs verk har löpt ut och att man därför kan göra vad man vill med texten. Det har man verkligen också gjort genom att infoga referenser till samtida filmer, texter och sånger som skapar ytterligare en känsla av metateater.
Metateatern har en lång tradition även om själva termen metateater myntades av den amerikanska dramatikern Lionel Abel så sent som 1963. Det grekiska dramat, med sin sångkör som kommenterar handlingen för publiken, kan ses som ett tidigt exempel på metateater. Ett mer konkret exempel finner man hos Shakespeare som ibland sätter upp en pjäs i pjäsen. I Hamlet, iscensätter prinsen pjäsen Mordet på Gonzago. Syftet är att få Hamlets faders mördare Claudius att avslöja sig när han ser mordet, som han begått, spelas upp av skådespelarna. I En midsommarnattsdröm möter vi sex skådespelare som sätter upp pjäsen Pyramus och Thisbe och så vidare. I bägge fallen blir skådespelarna på scenen själva publik till en föreställning, precis som vi som sitter i salongen.
Nu är det inte bara inom teaterns värld vi hittar metanivåer utan de finns även i filmens värld. I Woody Allens film Kairos röda ros slår man nästan knut på metanivåerna.
En av mina egna favoriter är Luigi Pirandellos pjäs Sex roller söker en författare. Under en pågående repetition på teatern av en pjäs av Luigi Pirandello (!) dyker plötsligt sex personer upp på scenen. Det visar sig att det är ofullständiga karaktärer som letar efter en författare som kan skriva klart deras historia. Under dramats gång får vi veta mer om karaktärerna, samtidigt som gränsen mellan pjäsen som repeteras och de sex karaktärernas historia flyter in i varandra. Inte ens teaterdirektören i pjäsen verkar i slutet kunna skilja på vad som var fiktion och vad som var verklighet.
Nu är det inte bara inom teaterns värld vi hittar metanivåer utan de finns även i filmens värld. I Woody Allens film Kairos röda ros slår man nästan knut på metanivåerna. Servitrisen Cecilia flyr sitt tråkiga liv genom att se filmen Kairos röda ros om och om igen på bio. Slutligen upptäcker filmens hjälte, arkeologen Tom Baxter, Cecilia i biosalongen och bryter sig loss från filmduken och de blir förälskade i varandra. När huvudpersonen Tom saknas i filmen uppstår problem i handlingen och producenten till filmen blir tvungen att flyga in skådespelaren som spelar Tom till New York för att Cecilia ska bli förälskad i den riktiga Tom, så att den fiktiva filmhjälten Tom kan återvända till filmens handling. Hängde du med i de olika metanivåerna? Då tar vi och vrider till det lite till.
För i filmen Den siste actionhjälten spelar Arnold Schwarzenegger sig själv som actionhjälten Jack Slater. Danny Madigan, ett riktigt Slater-fan, får tag i en magisk biobiljett och kastas in filmens värld och får möta sin idol och alla de andra karaktärerna i filmen. Filmens onda skurk Benedict lyckas dock få tag i den magiska biobiljetten och tar sig till den riktiga världen med Danny och Slater hack i häl. Skurken beslutar sig för att döda den riktiga Arnold Schwarzenegger, som spelar Slater i filmen, för att bli av med hjälten och därefter använda biljetten för att hämta alla onda skurkar från andra filmer till den riktiga världen. Benedict har nämligen insett att de onda kan vinna eftersom att actionhjältar inte har några superkrafter, utan de är bara vanliga dödliga i den riktiga världen.
Precis som Orfeus i underjorden är Den siste actionhjälten fylld med olika referenser. Vi får se Slater som Hamlet, Arnold Schwarzeneggers som refererar till sin egen rollfigur i Terminator med “I’ll be back”-scenen, till Döden i Bergmans Det sjunde inseglet. Filmen är inte bara en metafilm utan skapar också ett multiversum där olika filmers litterära universum krockar och överlappar varandra.
En historia liksom en artikel behöver naturligtvis också ha ett slut. Och vad är bättre i sammanhanget än ett Monty Python-slut? I slutscenen av filmen The Holy Grail stormar riddarna nedför en kulle för att inta ett franskt slott. Plötsligt dyker en polisbil upp och stoppar filmen. Skådespelarna arresteras och filmen avslutas abrupt med att en polis välter filmkameran och åskådaren ser den fysiska filmrullen fladdrar förbi på projektorn innan allt blir svart. Monty Python bryter inte bara illusionen av själva filmen, utan visar också själva tekniken bakom filmen. Vi får se den fysiska filmrullen som fångar upp fiktionen. Utan filmrullen blir det ingen film, det blir bara en svart ruta. Det är också själva kärnan med metateater att visa processerna för hur dramat eller filmen skapas. Allt det som i normala fall håller illusionen vid liv avslöjas och visas för åskådaren i metateatern. Metateater är lite som en trollkarl som visar publiken hur han gör sina fantastiska trick.
info@opulens.se
