TEATER. Tillbaka till Reims är en ovanlig föreställning där det autentiska spelar stor roll och fler frågor ställs än besvaras. Det resulterar i en föreställning som lever kvar lång tid efteråt, skriver Lena S Karlsson.
Tillbaka till Reims av Didier Eribon
Regi: Thomas Ostermeier
Lilla scenen, Dramaten, Stockholm
Varför har arbetarklassen under senare år bytt sida och i allt högre utsträckning stött och röstat på ytterlighetspartier på högerkanten? Vad händer med en människa som förnekar sin bakgrund för att smälta in i det sociala livet i Paris kulturella och akademiska kretsar? I den självbiografiska Tillbaka till Reims bjuder Didier Eribon publiken på en resa bakåt i tiden, till barn- och ungdomen och sin hemstad, där livet präglades av fattigdom, alkoholism och total avsaknad av kultur. Didier Eribon levde i tydligt begränsade arbetarklassområden, familjerna levde i stora ghetton präglade av mänsklig misär och homofobi.
Tidigt blev Didier Eribon medveten om sin dragning till andra män och sökte sig till Paris, där han gjort en fantastisk klassresa och en akademisk karriär utan motstycke. Didier Eribon skrev sin bok när han några decennier senare beslöt sig för att återvända till hemstaden för att besöka sin mamma, fadern som kanske varit den som sårat honom djupast är död, vilket gjorde det möjligt att resa bakåt i tiden.
Thomas Ostermeier, regissör och konstnärlig ledare på Schaubühne i Berlin, kom i kontakt med “Tillbaka till Reims”, han såg likheter med sig själv och sitt eget liv. Detta resulterade i den nu aktuella versionen av Tillbaka till Reims som spelas på Dramatens Lilla scen. Pjäsen har tidigare spelats i en fransk, italiens och engelsk version som ändrats något efter i vilket land Tillbaka till Reims har iscensatts och vilka som framträder i rollerna.
Scenbilden består av en musikstudio, med en filmduk där en fiktiv dokumentär rullar i fonden, baserad på Didier Eribons kommentarer och speakerrösten. Till den tomma studion kommer en skådespelerska, Lena Endre, som ska spela in en voice over till den dokumentär som ska gestalta Didier Eribons resa mot det förflutna.
Här och var bryts visningen av filmen av hetlevrade diskussioner mellan regissören Jesper Söderblom, Lena och ljudkillen Parham Pazooki angående bland annat klass, etnicitet och inte minst identitet. Vem är man om man förnekar sitt arbetarklassbakgrund idag? Eller sitt etniska ursprung? Har man betalat ett för högt pris för sin intellektuella frihet?
Den iranske rapartisten Parham Pazooki tycker att Jesper Söderblom pratar skit och ger prov på sin egen frizon, musiken, i några raplåtar, som får Lilla scenen att gunga. Han ställer frågan om man måste vara artist för att erkännas som fullödig svensk, eller om man måste acceptera utanförskapet.
Föreställningen utgörs av tre delar, först Lena Endres distinkta röst när hon levandegör Didier Eribons ord ur boken. Senare kommer dispyten mellan de tre på scenen och slutligen Lena Endres autentiska berättelse om sina släktingar i Ådalen, som aldrig fick del av välfärdssveriges mål och välsignelser. Hennes barndom utspelar sig ömsom hos mormor och morfar i Ådalen och ömsom i Hammarby, där man hankar sig fram på den ensamstående mammans jobb. Lena Endre berättar också om hur hennes teaterdrömmar realiserades i det tillåtande klimatet under 80-talet, då man kastat av plakatteaterns ok.
Tillbaka till Reims är alltså en ovanlig föreställning där det autentiska spelar stor roll och fler frågor ställs än besvaras. Det resulterar i en föreställning som lever kvar lång tid efteråt. Ett spännande möte mellan dokumentär och traditionell teater.
info@opulens.se
