Ljuvt obehag med PTA

FILMPREMIÄR. Två nya stjärnor föds tveklöst i Paul Thomas Andersons nya film. Cooper Hoffman och Alana Haim är så coola och charmiga att man (nästan) köper deras romans med alltför stor åldersskillnad.

“Men lakritspizzan då?”, är en av många tankar som snurrar i huvudet efter att man har sett Paul Thomas Andersons nya film. För, spoiler, i den här innehållsrika filmen förekommer ingen pizza med lakritssmak.

Däremot finns det gott om godbitar till scener där stjärnor som Sean Penn, Harriet Harris och Bradley Cooper dyker upp och utan ett uns tvekan levererar med samma intensitet som bara Daniel Day-Lewis brukar komma undan med.

Resultatet är en gladlynt och mycket ljuv skildring av 1970-talets San Fernando Valley. Den oglamourösa LA-förorten är för Paul Thomas Anderson vad Manhattan är för Woody Allen: En plats han känner väl och som format honom konstnärligt – vilket han visat i sina mästerverk “Magnolia”, “Boogie nights” och “Punch drunk love”.

I “Liquorice pizza” låter han den blott 15-åriga barnskådisen och skojaren/affärsmannen Gary Valentine möta den 28-åriga diversearbetaren Alana på en skolfotografering. Han bjuder henne på dejt och hon skrattar åt honom.

Gary spelas av debuterande Cooper Hoffman, son till avlidne skådespelen Philip Seymour Hoffman och Alana av Alana Haim, mest känd som medlem av syskonbandet Haim.

Man älskar dem båda redan från första scenen, som bara kan beskrivas som magisk.

Samtidigt känner man förstås obehag. Åldersskillnaden är för stor och vad denna vuxna kvinna ser i den brådmogne fixaren är något som resten av filmen måste ägnas åt att motivera.

“Tycker du att det är konstigt att jag hänger med Gary och hans kompisar”, frågar Alana sin syster i mitten av filmen, när den omaka duon har startat en vattensängsfirma (!) ihop.

Här är man som medlem av publiken kluven. Det är onekligen härligt att hänga med Gary och Alana i ett knäppt “The valley”, fullt av fulsnygga miljöer och kärleksfull nostalgi i en vindlande story.

Att Alana, mot bakgrund av 1970-talets allmänna sexism, upplever ett slags fristad i den driftige unga killen som uppenbart dyrkar henne – och ser till att det händer saker i hennes liv – det är inte så svårt att förstå.

Men för att besvara frågan: Jo, lite svårsmält är det allt. Upplösningen av filmen får man diskutera på djupet med sin inre romantiker. (Och vad “Licorice pizza” egentligen betyder få man googla).

Miranda Sigander/TT