Kaosigt i rymden

BIOPREMIÄR. Houston, vi har ett problem. Roland Emmerich – en gång i tiden popcornvänlig katastroffilmskung – har tappat greppet och svävar fritt rakt ut i b-films-universum.

Det är nymåne i februari, härligt, vad kan gå fel? Tja, ganska mycket – om man heter Roland Emmerich och lyckas fippla bort en i grunden spännande popcorn-rulle-premiss. Månen, vår närmaste himlakropp som har varit en sådan tacksam trotjänare i filmsammanhang ända sedan Georges Méliès äventyrsfilm “Resan till månen” (1902), hoppar i “Moonfall” ur sin omloppsbana och dras mot jorden.

Katastrof hotar och i takt med att gravitationen förändras, tidvattnet får spel och USA:s militär börjar fingra på kärnvapenladdningarna, är det väl tänkt att även publiken ska känna hur pulsen höjs.

Men det vill sig inte. Man kan säga mycket om katastroffilmsmaestron Roland Emmerich. Hans moderna klassiker “Independence day”, “Day after tomorrow” och “2012” är absolut klichétyngda, USA-kramande och allmänt bombastiska – men aldrig tråkiga.

Men redan med det sega Pearl Harbour-dramat “Midway” (2019) började man zoona ut när Emmerich reflexmässigt aktiverade sina problematiska barn-föräldrarelationer och självuppoffrande biroller med tydliga kanonmatsstämplar i pannan.

Även i “Moonfall” finns en pappa som har misslyckats i sitt föräldraskap. Den före detta astronauten Brian Harper (Patrick Wilson) har även lyckats sabba sin karriär efter en olycklig rymdresa precis i filmens inledning, som vagt påminner om den mästerliga inledningen av “Gravity”. Halle Berry spelar hans kollega, som avancerar inom Nasa och tio år senare, när det börjar regna månbitar från rymden, blir tillförordnad chef över rymdmyndigheten.

Det här borde vara en glasklar story men alla beter sig supermärkligt och framför så kantiga repliker att det gör ont. “Menar du att månen är den största mörkläggningen i mänsklighetens historia”, säger en gravallvarlig Halle Berry till Donald Sutherland, som i en mycket oklar roll dyker upp i en (1) scen och med lurig blick önskar Halle Berry lycka till med apokalypsen.

“Moonfall” har många problem, men det finns ändå en kittlande sci-fi-premiss djupt där inne. Trist nog får den stora huvudpersonen, månen, alldeles för lite speltid. Det är synd på så rara visuella ärtor, speciellt när de mänskliga relationerna är så enormt bleka och skissartade.

Miranda Sigander/TT