FILMMAGI. Filip Hallbäck beundrar Pálmasons förmåga att förmedla “något tidlöst vackert i sina fenomenala bildkompositioner.”
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Hlynur Pálmason
Medverkande: Elliott Crosset Hove, Ingvar Sigurdsson, Vic Carmen Sonne m fl.
Av alla nordiska länder är Island det som känns mest vitalt i nuläget, åtminstone utifrån ett internationellt perspektiv. Jag tänker på 2010-talsfilmer som Benedikt Erlingssons Om hästar och män (2013) och Woman at war (2018), Grímur Hákonarsons Bland män och får (2015) och Ísold Uggadóttirs And breath normally (2018).
Hlynur Pálmason, som skrev och regisserade den kritikerrosade A White, White day (2019), är tillbaka med Godland. Ett två timmar långt drama vars närmast episkt anrättade inslag av storslagna naturlandskap jämförts med Werner Herzog och vars tematiska frågeställningar (om hur mänskligheten kunde bli så grym och känslokall med tanke på de budskap som förmedlats via kristendomen) jämförts med Ingmar Bergman.
I mina ögon påminner Pálmasons visionära regi dock betydligt mer om Andrej Tarkovskij, som gärna använde sig av långsamma, utdragna tagningar som han med hjälp av icke-konventionella narrativ laddade med andliga och metafysiska motiv. Tarkovskij förklarade aldrig, utan han lät bildspråket tala för sig, och en liknande inställning tycker jag mig se även hos Pálmason. Den här filmens handling får mig att osökt tänka på Den yttersta domen (1966).
Godland utspelar sig under slutet av 1800-talet och handlar om den danske prästen Lucas (Elliott Crosset Hove) som får i uppdrag att resa till Island (som vid den tiden var ett avlägset danskt territorium) och bygga en kyrka i en dansk bosättning.
Han tar med sig en kamera för att dokumentera landet och åker båt med flera isländska arbetare och en översättare. När de kommer fram möter de sin guide, Ragnar (Ingvar Eggert Sigurðsson), som hyser en misstro mot danskarna. I och med Ragnars attityd kan man alltså ana motstånd till den danska kolonialismens närvaro, som här förkroppsligas av Lucas (som en sorts moralisk auktoritet gentemot de ”mindre vetande” islänningarna).
Pálmason jävlas med åskådarna genom att inleda med textfragmentet: “En låda hittades på Island med sju fotografier av våta tallrikar tagna av en dansk präst. Dessa bilder är de första fotografierna av sydöstra kusten. Den här filmen är inspirerad av dessa fotografier.” Denna ”information” ger en snygg ram åt filmens berättande, men om den bittra sanningen ska fram, så är det dessvärre så att dessa fotografier aldrig existerat. Pálmason hittade tydligen på historien för att inspirera till filmskapandets process, så förvänta inte att verklighetens fotografier dyker upp före sluttexterna.
Detta kan man givetvis ha synpunkter på, men det förtar inte att bildberättandet ändå fullkomligt lyser av magi. Det är det stilsäkra bildspråket som driver berättandet framåt och, liksom Tarkovskijs filosofi om att människan är beroende av naturen, förmedlar även Pálmason något tidlöst vackert i sina fenomenala bildkompositioner när den lilla människan kontrasteras mot den mäktiga naturen. Min enda invändning är att filmen är aningen för lång. Man hade kunnat kapa en halvtimme och ändå behållit stor filmmagi. Med det sagt vill jag understryka att Pálmason är en ytterst begåvad berättare, som tycks ha lärt sig av de stora filmmästarna och ännu söker sin stil.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Hlynur Palmason
Medverkande: Elliott Crosset Hove, Ingvar Sigurdsson, Vic Carmen Sonne m fl.
info@opulens.se
