Helgporträttet: ”Vore gott att öppna fönstret och dra”

Scen & film.
Claes Malmberg som ”Hundraåringen”. Foto: Exakta Photo AB.

TEATER. Komikern och skådespelaren Claes Malmberg repeterar nu sina 27 roller inför enmansföreställningen Hundraåringen som får premiär den 30 juni på Tjolöholms slotts sommarteater. Opulens fick ett samtal med honom om hans långa erfarenhet av skådespelaryrket och vägen dit. 

Namn: Claes Malmberg
Ålder: 61 år
Född: Göteborg
Bor: Barsebäck, Skåne
Familj: Fem barn och fem barnbarn
Intresse: Sportintresserad och tittar på all sport, fotboll och handboll.

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blir teaterpjäs, med premiär på Tjolöholms slotts sommarteater den 30 juni, och med dig i samtliga 27 roller. Det är imponerande, hur går det till?

– Vi vet inte om det är imponerande än! När jag först ställdes inför detta så visste jag inte att det var 27 roller, men att göra monologer eller att vara själv på scen är ingenting nytt för mig. Det här sättet att berätta historien på är lite annorlunda från andra monologer i och med att man spelar rollerna. Det finns partier med berättarröst men de är inte så många som de kanske vanligtvis skulle ha varit i en sådan här produktion. Ibland spelar jag sju roller samtidigt.

– Men efter några veckor känns det som att man alltid har jobbat så här. Jag var och läste en pjäs som jag ska spela på Göteborgs stadsteater till hösten, om Lenny Bruce. Då var det en massa andra skådespelar där, som det ju vanligtvis är, men min första reaktion var vad gör alla ni andra här?

Vilken är den största skillnaden mellan att göra en pjäs själv och att spela tillsammans med andra skådespelare, tycker du?

– Jag har slagits av hur mycket mer man får gjort när man bara är en skådespelare än när man är många. Därmed inte sagt att det är någonting jag rekommenderar för svensk teater generellt. Huruvida det blir bättre eller sämre tror jag har att göra med vilken historia man berättar. Vi kände från början att just den här historien kunde tjäna på att inte ha så många skådespelare, jag tror att den lätt skulle kunna bli baktung, så pjäsen är skriven med den förutsättningen. För egen del kändes det som en lagom utmaning vid 61 års ålder att försöka ro det här i land med hedern i behåll.

Hur gör du för att särskilja de olika rollerna och inte blanda ihop karaktärerna och deras egenheter med varandra?

– Det är det vanliga knepet, repetera mycket. Det är den enda vägen. Det är som med allting annat, ju mer jobb du lägger ner ju bättre blir förhoppningsvis resultatet. Det är ett tufft jobb men nu när vi har hållit på ett tag tycker jag inte att det är så svårt. Även när jag spelar med stora ensembler måste jag kunna de andras repliker lika bra som mina egna. Så jag behöver inte lära mig fler repliker nu än i vanliga fall. Men för mig handlar bra skådespeleri om att kunna lyssna på den andre skådespelaren och den delen försvinner ju här. Det är den stora skillnaden.

Hundraåringen är en speciell filur, en gammal men äventyrlig man med ett minst sagt händelserikt liv. Vad tror du att den här föreställningen kan ge till de som tittar?

– Jag tycker att all teater ska ha ett underhållningsvärde, men det kan se olika ut beroende på vilka historier vi berättar. För mig är underhållning att försöka upprätthålla ett slags intresse hos publiken och att de först känner och sedan tänker. Den här pjäsen har inga djupsinnigheter på det sättet, men tyvärr har den ju blivit mer aktuell på grund av att samhället runt omkring oss har förändrats. När vi gör en atombomb i föreställningen så får det en helt annan vidd nu än vad det hade fått för bara ett eller två år sedan. När jag gör Stalin kan man se en massa paralleller med vår tid och vad som händer i Ukraina.

– Man kan läsa in massor av saker i den. Hur vi förhåller oss till äldre människor, hur vi behandlar dem och om vi lyssnar på dem i tillräcklig utsträckning. När jag växte upp tyckte jag att det var oerhört roligt när min mormor och morfar berättade om när de var små, bara att de hade varit lika gamla som jag var overkligt i sig. Kan jag få någon att säga att en människa inte är värdelös för att den fyllt hundra år, utan fortfarande har någonting att ge till oss andra som är yngre, då har jag åstadkommit någonting.

Du poddar, är med i TV, teater och filmproduktioner. Hur är det att skådespela på en teaterscen till skillnad från i en tv- eller filmproduktion?

– Jag har sagt det många gånger, för mig är yrket att spela live för publik, att filma är som att åka på spa. Då kan jag koncentrera mig på min egen roll och behöver inte ha något ansvar för helheten. Medan jag på teatern måste ha kontroll på precis allting, på ljuset, ljudet och alla mina uttryck.

–Jag har jobbat mycket med komisk teater och där vet du med en gång om du har lyckats eller misslyckats. Det går på bråkdelen av en sekund, om de inte skrattar åt en komedi är det ett misslyckande. Samtidigt kan man vända på det, jag är lika glad nu när folk skrattar åt mig som när jag var 12 år och stod på roliga timmen. Det är den enda drog jag ägnat mig åt som ger samma kick varje gång.

Du har ju lång erfarenhet av skådespeleri, och slog igenom i slutet av 80-talet med rollen som Ronny Jönsson. Har du någon favoritroll av alla du har gjort?

– Ska jag vara helt ärlig så är mina största roller de som har riktat sig till barn, som Lottas pappa eller Pål Isman i julkalendern. Det är de tyngsta rollerna vad gäller att beröra människor, där jag överlägset har fått flest kommentarer. Pål Isman är så ny och kommer säkert inte få samma dignitet som Lottas pappa, eftersom Lotta är en Astrid Lindgren-berättelse.

– Den filmen är nästan lika aktuell idag som när vi hade premiär. Det är vad som skiljer en familjefilm från en vuxenfilm som dör efter några veckor, särskilt idag när det kommer så många nya hela tiden. För att synas i den världen måste du göra en film som verkligen når människor och jag har inte gjort någonting i min karriär som är större än Lotta på Bråkmakargatan vad gäller publikens reaktioner.

Vad är det som är så speciellt med att spela för barn?

– Dels tycker jag att det är oerhört viktigt med barnkultur, att barn tidigt får historier berättade för sig utifrån deras situation. Det är en floskel att säga att barn är det viktigaste vi har men de är ju det. Vårt ointresse i att hjälpa barn och unga framåt i livet gör att vi plötsligt sitter i en situation där många unga människor tappar hoppet och ägnar sig åt sådant som de egentligen inte vill ägna sig åt. Det enda botemedlet mot det är ett samhälle med mycket djupare empati och förståelse för vad det är att vara ung och vilka utmaningar man ställs inför. Kulturen är inte svaret på alla frågor men jag gör hemskt gärna familjeunderhållning och hade gärna spelat mer barnteater under min karriär.

Men innan du blev skådespelare så påbörjade du en utbildning till plåtslagare, hur såg klivet ur därifrån till teatern?

– Det var slumpmässiga omständigheter. Jag är oerhört oteknisk och opraktisk överhuvudtaget, varför jag hamnade gå plåtslagarlinjen var för att jag lovade mamma att jag skulle gå på gymnasiet och det var det enda jag kom in på. Jag vantrivdes något fruktansvärt, skolkade allt som oftast och tyckte inte att livet var så jäkla roligt.

– Jag tror det var en engelskafröken i åttan som hade sagt till mig att jag borde bli skådespelare för att jag pratade mycket och tyckte om när folk skrattade. Jag reflekterade inte mer över det men en dag när jag gick förbi Göta teater på Andra Långgatan, en fri teatergrupp i Göteborg, så kom rösten upp i mitt huvud. Jag frågade dem om jag fick vara med, skådespelare kunde jag inte bli men jag skolkade lite oftare och blev en slags hustomte där på teatern. Något år senare var det en skådespelare som hoppade av en barnpjäs som skulle improviseras fram och då frågade de om jag kunde vara med och täcka upp tills de hittade en ny, men det gjorde de aldrig och sedan dess har jag spelat teater.

Wow, vilket flyt ändå.

– Ja, jag har haft ett osedvanligt flyt, jag vet inte vad det beror på men jag kan inte klaga. Sedan har jag behövt jobba som alla andra och haft svårare perioder men aldrig behövt vara orolig hur jag ska tjäna mina pengar, där har jag varit extremt välsignad genom alla år. Nu är det snart över, snart är jag i mål och kan andas ut.

Ja för annars kan jag tänka mig att skådespelare är ett yrke som för vissa kan kännas läskigt att satsa på just för att konkurrensen är hård.

– Jag har en son som vill bli skådespelare och jag ska ärligt säga att det väcker en viss både oro och ångest. Han får bli precis vad han vill, men vissa dagar känner jag att det är ett väldigt utsatt yrke där man måste vara extremt dedikerad. Jag har förstått först i efterhand att jag har varit det. Eftersom jag kom in på teatern på det märkliga sättet har jag alltid haft en distans till yrket och tänkt att det inte kan vara för evigt. För mig har det varit ett bra sätt att förhålla mig till det här livet, jag har hela tiden varit beredd på att de ska ta slut och att man inte kan luras hur länge som helst. Men sedan visade det sig att man uppenbarligen kan det.

Vad var det lockade dig och kanske fortfarande lockar med att stå på scen?

– Det som lockar mig är att beröra människor och få dem att skratta. Jag har gjort många estradörföreställningar med orkester och stand up-föreställningar, där jag har gått från skratt till djupt allvar utan att ha några bryggor mellan. Det finns ingen gång som människor är så öppna för allvar som efter ett skratt, då är de helt värnlösa och kan inte värja sig. Jag tycker Lars Norén var en mästare på det, det är den enda svenska dramatiker som jag kan säga skrev svart komedi på riktigt. När man tittar på hans pjäser så skrattar man så att man skriker ena sekunden för att falla i djup gråt i den andra. Att inte gå via intellektet, utan via hjärtat som i sin tur skapar tankar.

Du har ju intresserat dig för buddhism, vad ledde dig in på den andliga vägen?

– Jag hade ett buddhistiskt center en gång i Stockholm med en tibetansk buddhistisk lama och han var inte så noga med titlar utan det som hjälper en hjälper en. Men det jag studerar och ägnar mig åt är buddhism rent praktiskt i den meningen att jag försöker att nå någon slags insikt om mig själv. Det går lite långsamt och trögt men det var å andra sidan ingen som sa att det skulle gå fort. Jag tror på gud också och har djup respekt för att buddhism är buddhism så jag skulle inte vilja bland in gud i buddhismen, men för att jag ska må bra så tror jag på att det finns någonting som är betydligt mycket större än mig själv. Att det finns någon form av kraft som håller allting samman. Längre än så har jag inte kommit men jag ber till gud varje dag och försöker ägna mig åt att analysera mig själv så gott jag kan, försöker ändra på destruktiva sidor och ägna mig mer åt de konstruktiva. Vissa dagar går det jättebra och andra går det åt helvete.

Verkar som att du trots framgång och många roller har behållit dina värderingar, hur har det gått till? Har religionen haft någonting med det att göra?

– I viss mån, tror jag. Jag känner alltid att det är någon som ser mig, det kan ju vara tecken på narcissism också i och för sig. Men jag har en upplevelse av att det finns någon som i någon mening inte dömer mig men som reflekterar över vad jag faktiskt gör, det är förmodligen en del av mig själv som gör det. Det handlar väl om det som kallas för samvete, för min del har det oftast varit till min fördel men ibland också destruktivt då jag har drabbats av självförakt när jag inte lyckats, framför allt som yngre. När man hade höga ambitioner och allting skulle vara perfekt. Sedan jag blev äldre har jag lite mer medkänsla med mig själv.

– Min pappa dog när jag var 11 år. I och med att mina föräldrar skildes så hade jag ingen relation med honom när han levde heller. Det märkliga var att när han dog så fördjupades våran relation så trots att jag inte har träffat min pappa sedan jag var fem, sex år. Det finns någonting inom buddhismen som kallas för bodhisattva, en ängel som av medkänsla till andra går före och tar smällarna, och sådan har min pappa varit. Han var ju gravt alkoholiserade, en olycklig människa, och på det sättet har han blivit ett varnande exempel för mig som gör att även om jag har varit i farozonen flera gånger både med narkotika och alkohol så har det funnits något stopp i mig hela tiden. Det tror jag är för att min pappa har gjort en slags bodhisattva-gärning, även om han inte var medveten om det och det hade varit bättre om han låtit bli, men han har fostrat mig trots att han inte har funnits där.

Har buddhismen, eller tron, påverkat dig som skådespelare?

– Ja det tror jag, det har ökat min koncentrationsförmåga och jag är inte lika splittrad när jag gör saker. Det kan givetvis vara ålder och erfarenhet också. Och yrket är inte hela livet. Jag sa någon gång att jag hellre är en bra människa än en bra skådespelare men då frågade Sven Melander mig vid något tillfälle om man inte kan vara både och? Och det hade han ju rätt i, det kan man ju faktiskt. Så Sven Melander har också haft en stor betydelse för min insikt om mig själv. Det är oftast inte de komplicerade svaren som är de bästa utan de lite enklare som vi glömmer bort.

Så din pappa har haft stor inverkan på dig…

– Ja, sedan får man inte glömma sin mamma som var där hela tiden. Hur man än vrider och vänder på det så har min mamma haft en större betydelse för den människan jag är idag än vad min pappa någonsin har, och så tror jag att det hade varit oavsett om han hade levt. Det är återigen bara spekulationer. Min mamma är det viktigast men det är så lätt att glömma de som är där mitt framför näsan på oss, de har vi förmåga att bortse ifrån. Det är många mammor som ska ha tack genom historien som inte har fått det tack de var värda, och det beror inte på att man inte har älskat dem utan för att man har tagit dem för givet.

Finns det någon annan som har varit en inspiration för dig, antingen yrkesmässigt eller privat?

– På det andliga planet har den tibetanske laman varit en stor inspirationskälla. Det är som med teater, den som repeterar mest blir oftast bäst, och han har ägnat större delen av sitt liv åt att utveckla sig själv som person. Yrkesmässigt har jag haft en enorm tur att få jobba med en av mina största idoler Jan Malmsjö, jag fick nypa mig i armen när jag stod på samma scen som honom. Jag har fått jobba med många bra skådespelare under åren och egentligen har alla inspirerat mig i meningen att jag har tittat på vad de gör och försökt göra ungefär samma sak. Jag har ju ingen utbildning utan har fått lära mig den vägen.

Du ska ju spela Lenny Bruce i vinter också på Göteborgs stadsteater. Vad mer händer för dig nu?

– Jag spelar nu fram till den sjunde augusti, sedan ska jag börja spela in en långfilm i september. Sedan ska jag repetera Lenny Bruce och jag har tv-jobb som jag inte riktigt vet vad det blir av än. Filmen och Lenny Bruce är de stora jobben.

– Första gången vi gjorde stand up comedy, 1981 kanske, gjorde jag Lenny Bruce helt omedveten om vad det var. Det enda jag imponeras av idag är mitt eget mod vi den ålder, jag var inte gammal, runt tjugo år. Det var mest ett experiment för att jag skulle få spela för vuxna, fram till dess hade jag bara spelat barnteater. Så jag är ju väl bekant med Lenny Bruce, sedan finns det inga likheter mellan oss två i övrigt.

Har du något gemensamt med hundraåringen som du snart ska spela?

– Har jag tur så har jag det snart, om jag blir lika gammal. Nej, inte mer än att jag blir äldre. Jag drömde om att bli äldre när jag var liten, det var ett av livsmålen. Men jag har väl inte så mycket gemensamt med Allan Karlsson, han spränger och ägnar sig åt dynamit. Om jag hamnar på ålderdomshem är det möjligt att jag också kommer att känna att det vore ganska gott att öppna fönstret och bara dra. Den känslan kan jag ju ha nu när jag bara är 61 år också. Där är jag lik hundraåringen, med den skillnaden att han gör det och jag gör det inte.

Du har flyttat en del också, så på så sätt har du ju dragit iväg många gånger.

– Jag har både flyttat och skilt mig många gånger, jag är inte rädd för förändringar och framförallt inte i mitt privatliv. Därför tror jag att jobbet blev en trygghet ett tag, för där var det ordning och reda. Många tror nog att teater inte har så mycket ordning men säger vi att vi ska ha premiär ett visst datum så är vi klara då. Till skillnad från en hantverkare som kan komma den 30:e juli fast han sa juni.

Vad ser du fram emot inför premiären av Hundraåringen?

– Jag hoppas att vi kan göra historien rättvisa, det har varit en väldigt lustfylld och rolig repetitionsperiod. Jag hoppas att folk tycker att det är bra och att de får en kul timme och fyrtio minuter. Att de inte tyckte det var bortslösad tid att gå dit, det är det jag hoppas på!

Namn: Claes Malmberg
Ålder: 61 år
Född: Göteborg
Bor: Barsebäck, Skåne
Familj: Fem barn och fem barnbarn
Intresse: Sportintresserad och tittar på all sport, fotboll och handboll.
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års

Överlastad åkattraktion

ACTIONÄVENTYR. Nya dinosaurieäventyret ”Jurassic world: Dominion” är en överlastad åkattraktion som lider
0 0kr