Helgporträttet: ”Att komma in på scenskolan var ett bevis för att jag dög”

KULTURBARN. Asta Kamma August spelar huvudpersonen Annie som ung i den hyllade tv-serien ”Händelser vid vatten”. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om skådespeleriet och uppväxten.

Hade du läst Kerstin Ekmans roman ”Händelser vid vatten” när du fick erbjudande om rollen?

– Nej, jag hade inte läst något av henne då, men hade hört talas om hennes böcker. När jag läste ”Händelser vid vatten” så blev jag tagen direkt. Den är så visuellt skriven med otroliga scener, att det kändes självklart att den skulle gestaltas. Jag läste sedan om en del scener som jag hade sett tydligt framför mig, som när Annie hittar tältet med de döda kropparna. Då insåg jag att Kerstin Ekman inte alls har beskrivit hur det såg ut, utan inriktat sig helt på Annies reaktioner. Men hon gjorde det så skickligt att bilden av scenen skapades i mitt huvud.

Du spelar huvudkaraktären Annie som ung, medan din mamma Pernilla spelar henne som äldre. Har ni hjälpts åt med att utforma karaktären?

– Vi har haft många samtal om boken och karaktärerna men inte gjort några aktiva val om att Annie skulle gå eller tala på ett visst sätt. Hon förändras också mycket under berättelsen. Annie som ung går genom ett trauma efter att ha hittat de döda kropparna och påverkas av det som kollektivet på Stjärnberg gör med henne. Detta gör henne delvis till en annan person.

Hur gör du när du ska tränga in i en karaktär?

– Jag söker nog fortfarande efter metod och provar olika hela tiden. Men vad jag alltid gör är att jag läser manus väldigt många gånger. Genom att läsa det om och om igen kommer jag in i berättelsen. Sedan är det skillnad mellan film och teater. I filmen ska man framför allt vara närvarande i situationen, medan man i teater får ta ett mer ansvar för den övergripande bågen och tanken.

Den Annie som du spelar är ung under 70-talet och upplever en del som var typiskt för den tiden, med kollektivliv och lösa sexuella relationer. Vilka känslor får du av den tidsandan?

– Jag hade en period i tonåren när jag romantiserade 60- och 70-talet. Jag lyssnade på musiken från den perioden och klädde mig i den typen av kläder. Den romantiserade bilden är nog något många delar, att man lockas av att det var så frisläppt och av det kulturella livet. 

Vilka avigsidor ser du?

– Det berättas väldigt bra i boken, om hur problem med hierarkier och maktstrukturer tränger in i den platta organisation de i kollektivet uppger sig ha. Det förändrar den romantiska bilden av kollektivlivet.

Vad var svårast att tolka?

– De scener som var mest utmanande var när vi skulle spela in de teoretiska diskussionerna som förs mellan min rollfigur och Magnus Keppler. Där hade vi mycket samtal, Magnus och jag, om hur vi kunde föra in drama utan att låta det gå ut över allvaret i den ideologiska biten.

Du gick från ”Händelser vid vatten” och 70-talet till rollen som Karin Stolpe och 30-talet i filmen ”Bränn alla mina brev”. Hur var den tidsresan?

– Ja det var verkligen en tidsresa, där jag skulle gå in i den kontrollerade och stängda kvinnorollen som Karin Stolpe var fast i.

Var trivdes du bäst, i 30-talet eller 70-talet?

– Jag måste säga 70-talet. Jag trivdes extremt bra med djuren och mjölkningen av getter och naturen vi var i. Det var också helt otroligt att vara i den kollektiva skådespelaranda vi hade vid inspelningen.

I serien är både din mamma och syster Alba med. Har ni jobbat ihop på liknande sätt tidigare?

– Vi har gjort en kortfilm tillsammans, som mamma regisserade.

Hur fungerar det att jobba tillsammans alla tre?

– Det är kul. Vi är ganska lika och när vi ses pratar vi ofta om film och skådespeleri.

Du har valt samma yrke som din mamma och lillasyster och är i samma bransch som din pappa och båda dina halvsyskon. Har du någon gång funderat över andra yrkesvägar?

– Gud ja, jättemycket. En del av mig har alltid jobbat emot att det skulle bli så, samtidigt som jag ändå drogs dit. Det är framför allt teatern som har lockat mig. Jag älskar att vara i de rummen, där kunde jag leka och känna att jag hörde hemma.

Vad har du då tänkt att du kunde jobba med?

– Jag har allt varit intresserad av psykologi, och det hänger ju ihop med det vi gör som skådespelare. Pedagogik intresserar mig också. Jag hade nog kunnat bli lärare, psykolog eller specialpedagog.

Har du problem med prestationsångest?

– Inte så mycket medan jag jobbar, På scenskolan jobbade vi mycket på den biten och drillades i att inte säga att något blev bra eller dåligt, utan att det var bra jobbat. Pressen kommer mer i själva mottagandet, där jag försöker att inte lägga så mycket tid på att ta in vad andra tycker och tänker.

Är det någon i familjen du känner att du behöver jämföra dig extra mycket med?

– Inte direkt. Vi är rätt bra på att hantera de skamfyllda känslor som skulle kunna uppstå, och har hittat ett sätt att prata om det och så att vi sedan kan ägna oss andra saker. Annars hade man nog blivit galen.

Du är med den bakgrunden och också ett av de kulturbarn som diskuterats en hel del på senare år. Hur mycket draghjälp har du haft av ett känt namn och två kända föräldrar?

– Det finns både för och nackdelar med det. Jag har mest haft nytta av att jag växte upp med ett kulturellt kapital, där jag tidigt  introducerades till den här världen. Det har varit viktigare än mitt namn. Nackdelen är pressen av att behöva visa att jag är värd något i mig själv. Där känner jag en trygghet i att antagningsprocessen till scenskolan är så demokratisk. Där ställs det höga krav och de är blinda för en sådan sak som ett känt namn. Att komma in på scenskolan var ett bevis för att jag dög.

Hur påverkas du av debatten?

– Det är intressant att debatten kommer nu, för jag kan inte se att det är särskilt aktuellt. Det har ju alltid varit naturligt att man kan gå i sina föräldrars fotspår.

Är det något som sagts i den som har berört dig illa?

– Skuld är ett starkt ord, men det är klart att jag tvivlar ibland och reflekterar över om jag verkligen förtjänar det utrymme jag får, och om det kan finnas en orättvisa i det.

Du har jobbat mycket i Danmark, finns motsvarande debatt där?

– Inte vad jag kan se. Debatten är i alla fall starkare i Sverige. Jag vet inte varför det är så, men en tanke är att man här fixerar mer på vem som gör det, medan man i Danmark fokuserar mer på verket. Men det är bara en fundering.

Du var sex år när dina föräldrar skilde sig. Hur påverkade skilsmässan dig?

– Det är väldigt privat och inte något jag vill gå in på.

Hur är din relation till föräldrarna?

– Den är bra men vi jobbar alla så mycket att vi inte ses så ofta, utan det handlar mer om kvalitet än kvantitet. När vi ses kan vi prata en del om jobb, men försöker också hålla det på en nivå som känns meningsfull.

Du har bott i Stockholm, på Österlen och i Danmark. Var känner du sig mest hemma?

– Haha, i en resväska… Det är faktiskt lite så, jag har flyttat så mycket att jag är väldigt bra på att packa och snabbt känna mig hemma på ett nytt ställe. Men jag älskar Köpenhamn och hade gärna flyttat alla jag älskar dit. I en tävling vinner Köpenhamn över Stockholm. Att jag ändå valt att bo i Stockholm är för att jag har flest människor som är viktiga för mig där.

Du har jobbat som skådespelare i två länder med olika språk. Vilket språk trivs du mest med, danskan eller svenskan?

– Svenska är mitt modersmål men det kan vara ganska befriande att jobba på danska. När jag säger repliker på svenska har jag en extra domare i mig som direkt hör om det finns en falsk ton i en replik. Det gör att jag är mer hård mot mig själv i svenskan. 

Ditt namn brukar skrivas i tre delar, Asta Kamma August. Var kommer Kamma ifrån?

– Min farmor hette det och jag tror det är en gammal dansk förkortning Karin Maria eller Karin Margrethe. När jag flyttade till Danmark och började på scenskolan så blev alla uppropade med sina mellannamn och det har sedan dess följt med mig.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag har nyss haft premiär för ”Elektra” på Husets teater i Köpenhamn och ska spela den i sex veckor. Det har varit en stor urladdning med en svår och tung text. Men det är kul att spela en stor grekisk tragedi och jobba med gamla myter.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

– Jag ska spela i Thomas Vinterbergs serie ”En familie som vores”. Efter det vet jag inte, men jag hoppas kunna fortsätta hoppa mellan film och teater, och tycker om att kunna variera mig.