Gripande på ett oväntat sätt

Scen & film
Foto: Bengt Wanselius.

KLASSIKER. ”Ett drygt halvsekel och tonvis av naturalistiska pjäser och iscensättningar senare finns inga tabun kvar att bryta. Vilket paradoxalt nog i fallet Vem är rädd för Virginia Woolf innebär större möjligheter för skådespelarna att ta fram oväntade nyanser i texten”, skriver Lena S. Karlsson.

Vem är rädd för Virginia Woolf av Edward Albee
Översättning: Östen Sjöstrand
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: Tommy Berggren
Regi: Tommy Berggren
Medverkande: Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén, Josefin Ljungman

Kulturhuset Stadsteatern

Vissa pjäser tillhör teaterhistorien, urdramer som blivit förebild för en senare generation dramatiker. Kan man överhuvudtaget tänka sig Lars Norén utan de klassiska grekerna, Strindberg, Eugéne O’Neill eller Edward Albee? Vem är rädd för Virginia Woolf skrevs 1962; Ingmar Bergman lyckades förhandla sig till Europapremiären 1963 och toppbesatte pjäsen med Georg Rydeberg och Karin Kavli som det äldre äkta paret George och Martha.

I rollen som den karriärkåte Nick sågs för första gången på Dramatens stora scen en oprövad och purung Tommy Berggren som tillsammans med Bibi Anderssons Grynet utgjorde den fjärde stämman i en sceniskt sett fullfjädrad kvartett. Uppsättningen var en sensation, så mycket fylla och mänsklig förnedring hade aldrig tidigare exponerats – och kritiken med Allan Fagerström i spetsen var inte nådig.

Ett drygt halvsekel och tonvis av naturalistiska pjäser och iscensättningar senare finns inga tabun kvar att bryta. Vilket paradoxalt nog i fallet Vem är rädd för Virginia Woolf innebär större möjligheter för skådespelarna att ta fram oväntade nyanser i texten. Inte minst slår det gnistor mellan Martha, denna oförlösta och frustrerade kvinna, i Lena Olins gestaltning med okuvlig sex appeal, och Peter Anderssons George, lågmäld till en början men med samma farlighet och snabbhet i repliken som en spottkobra.

Det unga paret Nick och Grynet inbjuds till en nattlig folie à deux av rektorsdottern Martha, motvilligt accepterat av den nedsuttne historielektorn George, vars karriär sedan länge gått i stå. Mellan de två finns en mörk hemlighet, som enligt deras gemensamma regler aldrig får avslöjas för utomstående. Denna spritdränkta natt bryter Martha mot det tabuet och berättar om deras hopdiktade son, barnet som de intensivt önskat men som de aldrig kunde få.

Detta tvingar George och Martha att krossa sin livslögn i gryningen, vid den tidpunkt som trollen spricker. Till slut är det sorgen och smärtan som återstår när George och Martha i slutet drar för gardinerna mot trädgården som en ridå efter den nu avslutade föreställningen som varit deras liv.

Lena Olins Martha är en kvinna fylld av frustration och sorgblandat ursinne, ömsom är hon barnet som trotsar, ömsom en ödesdiger femme fatale, som vädrar blod när George undantagsvis visar någon blotta.

Peter Andersson gör sitt livs roll som George, en exakt och kontrollerad kyla som döljer ett vulkanutbrott i vardande.  Som ”Grynet” ser vi Josefin Ljungman, en osäker men fullfjädrad lögnare som oavbrutet iscensätter det ena missfallet efter det andra eftersom hon tycker det är outhärdligt att bli en vuxen kvinna, hon fruktar smärtan att föda mer än annat, den enda roll som hon känner sig hemma i är barnets.

Henrik Norléns Nick är en testosteronstinn macho som inte förstår att dölja sitt förakt för de dinosaurier i lärarkåren som står ivägen för hans karriär. Själv är han helt säker på att genom strategiska ligg med lämpliga fruar kommer han att nå toppen. Han gestaltar en uttalad streber som blir vägd men funnen för lätt när Martha bjuder in honom till parets sängkammare.

För många är Elisabeth Taylors och Richard Burtons klassiska film en slags ribba, rolltolknigar som kan tyckas omöjlig att överträffa. I Tommy Berggrens iscensättning är mycket annorlunda, gapigheten och grabbigheten är nedtonad, vilket gör denna föreställning tydlig och gripande på ett oväntat sätt. Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern är utan tvekan väl värd sin klassikerstatus, och man kan bara lyckönska teatern och Tommy Berggren att man lyckades övertala Lena Olin att återvända till scenen efter 25 år, där hon utan tvekan hör hemma.

LENA S. KARLSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen