Filmrecension: Grått och gripande om döden

DÖENDE. “Alltid nära dig” är en återhållsamt berättad resa mot det oundvikliga.

En döende man står inför sitt livs största beslut: Vem ska få ta hand om hans treårige son när han själv är borta?

Alltid nära dig
Regi: Uberto Pasolini

Det är någonting med döden som med jämna mellanrum lockar såväl filmskapare som publik.

Filmer som “Babyteeth”, “Me and Earl and the dying girl” och “Förr eller senare exploderar jag” utgör en egen minigenre ‒ en genre i vilken det senaste tillskottet heter “Alltid nära dig” och är regisserat av italienaren Uberto Pasolini.

Belfastbon John, spelad av James Norton, har inte långt kvar att leva. En icke namngiven sjukdom äter upp honom inifrån. Medan klockan tickar mot det annalkande slutet ägnar John dagarna åt samma monotona rutin.

Först tjänar han ihop till hyran genom att arbeta som fönsterputsare. Sedan är det dags för nästa avsnitt av en morbid auditionsprocess som 35-åringen tvingas genomlida om och om igen.

Tillsammans med sin treårige son Michael (Daniel Lamont) och en handläggare från en adoptionsbyrå besöker John familjer som har anmält intresse för att omhänderta pojken när den ensamstående pappan inte längre finns kvar.

Snart måste ett beslut fattas. Men hur ska han veta vad som är rätt?

I ett parallellt universum finns en annan version av “Alltid nära dig” med närbilder på gråtande änglastatyer, Mozarts “Requiem” och scen efter scen med överdrivet himlastormande känsloyttringar.

Men versionen av filmen som går upp på biograferna i detta universum innehåller beundransvärt lite melodrama. Johns väntan på döden är askgrå. Hans tillvaro är ömsom fuktig (det till synes konstanta duggregnet i Belfast) och knastertorr (adoptionssystemets byråkrati).

Det är också i sin ambition att skildra korrekt adoptionsprocedur med nästintill dokumentär precision som Pasolini missar målet en aning. Filmen uppges vara “inspirerad av verkliga händelser” (märk nyansskillnaden mellan “inspirerad av” och “baserad på”), som om det är bristen på autentisk landstingsscenografi som har hämmat liknande filmer tidigare.

För oavsett hur många tidningsartiklar om ämnet Uberto Pasolini har läst så är det när han kommer ihåg att det är i interaktionen mellan far och son (naturligt barnskådespelad av Lamont) som filmen bränner till.

I James Nortons osminkade uppsyn ryms allt. Hans ögon säger det som läpparna inte behöver yppa.

Det är de subtilt poetiska stunderna när John brottas med det ogreppbara, inte långörerna i gråa kontor under lysrör, som består när eftertexterna har rullat färdigt.

Patrick Stanelius/TT