LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att presentera en diktsvit med titeln ”Systerdikter” av Eva Hansson Ström.
Eva Hansson Ström bor i Huddinge och har under större delen av sitt yrkesliv varit lärare i Svenska som andraspråk inom vuxenutbildningen. Hon har även skrivit några läroböcker i ämnet. Nu är Hansson Ström pensionär men får användning för sina yrkeserfarenheter som språkvärd i ett språkkafé. Dikter och texter har hon skrivit så länge hon kan minnas, men mest behållit dem för sig själv.
När hennes syster insjuknade i levercancer och gick bort efter ett år blev behovet av att formulera det hon var med om starkt. Eva Hansson Ström fick vara nära sin syster hela vägen och skrev fortlöpande om henne och om sina känslor. På senare tid har Hansson Ström ofta tänkt på hur det var för henne under systerns sjukdom och på hur betydelsefullt det då var att läsa om andra människors liknande upplevelser. Sådan läsning gjorde både Hansson Ströms och systerns situation mer greppbar: ”detta händer oss nu, det har hänt andra och kommer att hända hela tiden. Så småningom kom tanken att mina dikter kanske kunde fylla ett liknande behov för någon och då överraskade jag mig själv med att skicka in det jag skrivit till er”.
CAROLINA THELIN
Systerdikter
Efter läkarbesöket
När vi stod där på Fridhemsplan
Vinden viftade i ditt hår
en blond slinga mot kinden
– Jag tror inte jag har cancer, sa du.
Det trodde jag nästan inte heller just då.
I den förtvivlade stunden trodde vi att vi inte trodde.
Skimmer
Min syster hittar skatter överallt,
kvällshimlen bakom eken, ner mot sjön
ett roligt klipp med Henrik Dorsin på fb
vårblommor i en kruka på bordet i januari
på nätet en stickad tröja
som går upp i halsen och täcker venporten.
Klockspelet som isen skapar
när nattens is bryts sönder i den hårda vinden.
Konstigt
Först var jag och alla runt dig förfärade, förtvivlade
Du var lugn
och utstrålade nästan förtröstan
när du satt i ett rosa rum
och stickade
under cellgiftsbehandlingen.
Senare på våren
när tumörerna hade krympt
blev jag så glad.
Vi ville alla så gärna bli glada
Men du blev alltmer uppgiven och trött.
och när doktorn säger:
passa på att vara tillsammans med familjen
Då möts vi alla i förtvivlan.
Sommaren var så het
Fläkten vid din säng hjälpte inte mycket
jag tog med dig i bilen, med AC:n på högsta
till klipporna vid Ålands hav
Jag körde ända ut, så du inte skulle behöva gå
Det blåste så skönt.
Man såg långt, till de yttersta skären ute vid horisonten.
”Det är vackert” sa du och vände tillbaka mot bilen
Humor på Hospice
Du satt med ett glas äppeljos framför dig
och ett sugrör i
när du höll på att somna i fåtöljen
smalare och smalare gula ögon.
Vad händer om du somnar? frågade jag
för att försiktigt varna för fallet,
”Sugrör i pannan” sa du allvarligt .
Sorg på Hospice
Sen kom dagarna
när jag såg dina barn sitta runt dig
kamma ditt tunna hår
och smörja dina händer.
Och sista natten
när vi turades om att vaka över din morfintunga andning.
De två nattsköterskorna kom med tysta steg
gav oss filtar och svepte in oss i nån sorts lugn
Den långa, långa natten
Till sist kom dagljuset och var skarpt., trots att det var oktober.
Folk kom hela tiden
vi var nästan alla där när din sömn övergick
i den ofattbara döden
Dina stavar
De står på trappen
stumma och dumma
vet ingenting
om att fyra år har gått
om saknadens kamp
för att låta det mörka
ge plats åt ljusa minnen
De där stavarnas handtag
börjar ju bli mossiga
Den där djävla tiden som går
och lägger avstånd mellan oss
Livet som rullar på
som om ingenting hade hänt
Jag vänjer mig långsamt
och du har nog blivit van
att vara
död.
info@opulens.se
