Filmmonstrets återkomst

Scen & film

När Hollywood ger sig på gamla tider skräckfilmer stavas skälet främst pengar. Men kan de arketypiska filmmonstren rentav ha en nytta i dagens samhälle?

Det var förstås bara en tidsfråga innan Hollywoods lukrativt inriktade filmindustri skulle sätta tänderna i 1920- och 30-talets skräckfilmsklassiker, med en modern version av forna tiders mumiefilmer som första giv. Och med tanke på det senaste decenniets lyckade reboots av gamla superhjältefilmer, är det inte heller konstigt att filmbolaget Universal redan innan premiären av bioaktuella The Mummy glatt utannonserade kommande titlar som Den osynlige mannen och Frankensteins brud, med nyinspelningar av Skräcken i svarta lagunen och Dracula som presumtiva bubblare. Att The Mummy redan hunnit sågas till fotknölarna av kritiker verkar inte bekymra bolaget, som storslaget utlovar ett nytt cineastiskt ”mörkt universum” beståendes av ”gudar och monster”.

Men vilken roll spelar gamla tiders filmmonster i dagens avmystifierade digitala samtid? Kan stapplande monster och uråldriga mumier på hämndjakt sätta lika stor skräck i oss som hypermoderna seriemördare, utdraget ultravåld och kopulerande tonåringar i ett övergivet hus? Och har de rentav en funktion att fylla i vårt upplysta tidevarv?

Statsvetaren och kulturdebattören Johan Tralau menar i sin bok Monstret i mig (2015) att monster i själva verket lär oss att sätta gränser, genom att träna oss i att leva med grundläggande drifter som vrede, våldsamhet och begär. De kristna helgedomarnas monstruösa vidunder i form av målningar och stenornament kan, enligt Tralau, också fungera som våra bundsförvanter mot ondskan bara vi hanterar dem på rätt sätt. Att konfrontera demonerna runt oss blir med andra ord ett handfast sätt att bemästra världens inneboende mörkerkrafter, genom att via film, tv och böcker lära sig de mörka makternas osynliga koder. Och kanske kan, i förlängningen, berättelsen om den machiavelliskt blodtörstande greve Dracula skapa större inblick i mekanismerna hos figurer som Trump, och filmer om ofrivilligt osynliga män tacksamt få illustrera det kapitalistiska samhällets utstötningsmekanismer?

Samtidigt har arketyper som Frankensteins monster förmodligen också en läxa att lära oss när det gäller samhällets mer intoleranta tendenser, menar Stephen Asma, professor i filosofi vid Columbia College Chicago, som pekar på hur den i grunden godhjärtade monsterskapelsen som fördrivs av människorna med kaos som följd illustrerar den i dag allt för aktuella vikten av att inte utse lättvindiga syndabockar. Monster kan i sig också fungera som ”fördelaktiga fiender”, menar Asma, då de genom sin existens gör det lättare för oss att föreställa oss de hinder livet garanterat kommer att bjuda på.

I samtidens instabila vardag, där nyhetsflashar om nya terrordåd kommer till oss i en allt mer skrämmande frekvens, erbjuder kanske filmmonster som Shelleys Frankenstein eller en fornegyptisk mumie till syvende och sist en stabil bas i vardagens otrygghet. Något helt utanför människans kontroll, ett mystiskt och högst påtagligt väsen av kött och blod som genom filmiska stötvågor av nostalgi fluffigt bäddar in åskådaren i en trygg kokong av igenkänning. Sett ur den synvinkeln är det förmodligen bara att tacka och ta emot de kommande årens återupplivade filmbestar, i vilken tvivelaktigt CGI-uppiffad version de än kommer.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Knivskarp satir om klass

THRILLERKOMEDI. ”Den internationellt erfarne Joon-ho har en fingertoppskänsla för västerländskt betonat historieberättande,
Gå till Toppen