FILM. “Oavsett framtiden för den psykopatanstrukne gentlemannaagenten och hens könstillhörighet finns dock många kvinnor ur filmseriens historia värda att titta närmare på.” Karolina Bergström har läst boken Bond girls – Body, fashion and gender och reflekterar över vad det är för kvinnobild som förmedlas i filmerna om agent 007.
En kvinnlig James Bond kommer aldrig att bli verklighet, konstaterade Bondfilmernas långvariga producent Barbara Broccoli krasst i en intervju i tidskriften Variety i vintras med orden “Han kan ha vilken hudfärg som helst – men han är en man”. Detta trots ihärdiga rykten om att 007-vikarien i kommande No time to die, den kvinnliga agenten Nomi som tillfälligt tar över Bonds uppdrag då han dragit sig undan på Jamaica, skulle komma att ersätta nuvarande James Bond-skådisen Daniel Craig helt i framtiden. Den brittiska musiktidningen NME fortsatte dock nyligen under rubriken ”Maka på dig Bond” lovorden över den kommande filmen och valet att låta skådespelerskan Lashana Lynch, känd från bland annat Captain Marvel och som tidningen beskriver som ”född för att spela rollen”, skaka om den snart 60-åriga filmfranchisen.
Oavsett framtiden för den psykopatanstrukne gentlemannaagenten och hens könstillhörighet finns dock många kvinnor ur filmseriens historia värda att titta närmare på. I boken Bond girls – Body, fashion and gender beskriver litteraturvetaren Monica Germanà hur faktorer som mode, voyeurism och manlig rädsla format de så kallade Bondflickorna. Redan 1962 satte skådespelerskan Ursula Andress tonen för Bondfilmernas kvinnobild, när hon i rollen som snäckdykerskan Honey Rider iförd en vit bikini klev upp ur havet med en jaktkniv i den första Bond-filmatiseringen Agent 007 med rätt att döda från 1962. Att visa sig i enbart bikini och dessutom med ett vapen dinglande på höften var något helt nytt för den tiden, och Andress kom att sätta tonen för ett fruktbart, men knappast oproblematiskt, äktenskap mellan populärkultur, mode och feminism.
Att Bondfilmernas ”sexiga men tuffa” kvinnotyp satt sin prägel på stora delar av dagens populärkultur går inte att ta miste på – utan Honey Rider hade vi troligtvis aldrig heller sett karaktärer som Matrix-filmernas Trinity, Lara Croft i Tomb Radier-filmerna eller för den delen ultrafeminiserade oddballkaraktärer som seriefiguren Harley Quinn. Men vem går då vinnande ur denna långvariga estetisering av filmernas kvinnliga karaktärer, mer än något exemplifierad av Bérénice Marlohes haute couture-klänning i Skyfall, som med sina 60 000 för hand fastsydda kristaller tog ett helt halvår att tillverka? Knappast Tracy, den enda kvinna James Bond gift sig med och som symboliskt nog dödas i en attack riktad mot Bond själv.
Som Monica Germanà påpekar objektifieras stundtals även Bond själv, som i genomblöt t-shirt i I hennes majestäts hemliga tjänst från 1969 eller badklädd i filmer som Casino Royale från 2006. Dessutom utmanar den dynamiska relationen mellan Bond och hans kvinnliga motspelare, menar Germanà, ständigt gränsen mellan aktiv och passiv genom att exempelvis frekvent låta filmernas kvinnor sitta i snabba bilars manligt stämplade förarsäte. Det hindrar dock inte att sadistiska kvinnomord och brutalt våld präglar tidigare Bondfilmer, som i Quantum of solace från 2008 där agenten Strawberry Fields hittas mördad, naken och indränkt i råolja, eller i Goldfinger från 1964 där dubbelagenten Jill dör efter att ha täckts av guldfärg. Låt oss därför slutligen hoppas att den franska aktrisen Léa Seydoux återkomst som psykiatrikern Madeleine Swan i No time to die – plus Lashana Lynchs riviga agent förstås – kan styra filmserieskutan in mot betydligt klarare vatten än tidigare.
karolina.bergstroem@opulens.se
