En pjäs som berör på djupet

Scen & film


KLASSKAMP. ”Brechts Modern tillhör hans ’lehrstücke’, det handlade om att väcka det sovande folket, att få arbetarklassen att vakna till insikt om den egna belägenheten och göra uppror”, skriver Lena S. Karlsson.

Modern av Bertolt Brecht
Översättning: Magnus Lindman
Musik: Hans Eisler
Kapellmästare: David Stackenäs
Kostym: Maria Peterson
Regi: Richard Turpin
Medverkande: Jacob Bladh, Sofia Berg-Böhm, Henrik Dahl, Göran Forsmark, Lucas Krüger, Maria Pontén samt kören Röstjärn under ledning av Hans Rising

Höstens storsatsning på Teater Tribunalen är Bertolt Brechts numera sällan iscensatta Modern. Pjäsen vars fulla titel är Die Mutter. Leben der Revolutionärin Pelagea Wlassowa aus Twer uruppfördes 1932 på Komödienhaus av Schiffbauerdamm i ett Berlin som kokade av djupgående inre motsättningar – ett år senare tog Adolf Hitler makten. I ett Sverige där rasism och xenofobi vädrar morgonluft och har resulterat i en framväxande politisk rörelse med djup folklig förankring blir Modern mer aktuell än någonsin.

Eller som man uttrycker det i programbladet: ”I en tid då kapitalismens kris öppet diskuteras till och med av borgerliga ekonomijournalister, […] då idén om att folkhemmets sociala ingenjörer skulle ha utrotat all misär övergetts, och då frågor om klass åter hamnat på den politiska och kulturella agendan, i en sådan tid är Modern plötsligt samtidsdramatik.” Brechts pjäs bygger på Maxim Gorkijs roman från 1906, med motiv från en klasskamp som skulle leda fram till ryska revolutionen 1917.

När Richard Turpin och hans ensemble tar sig an denna numera nära nog bortglömda Brechtpjäs är det med en ensemble, utökad med musiker och kör som med smittande precision tar sig an Hans Eislers musik. Han låter kören (Röstjärn) komma ur ”folkdjupet”, det vill säga publikgardinen, ett enkelt men effektivt grepp eftersom Tribunalens lilla lokal tycks bågna av obändig kraft. Snart sjungs många av Hans Eislers mest välkända kompositioner.

Brechts Modern tillhör hans ”lehrstücke”, det handlade om att väcka det sovande folket, att få arbetarklassen att vakna till insikt om den egna belägenheten och göra uppror. I Richard Turpins iscensättning kan man känna sig förflyttad till 70-talets rosenkindade idealism och naiva trosvisshet vad gällde revolutionens genomslagskraft på en alltmer förborgerligad arbetskraft. Brecht/Eisler eldade vänstern under 60- och 70-talen, till samma envisa flygbladsutdelande och demonstrerande som Pelagea Wlassowa och hennes kamrater ägnade sig åt. Skillnaden är att vi idag befinner oss i en politisk situation där spänningarna och alienationen är betydligt allvarligare än det trygga 70-talet.

Så länge som Modern fanns på Berliner Ensembles repertoar spelades Pelagea Wlassowa av Helen Wiegel. Här är det Sofia Berg-Böhm som med stor kraft gestaltar huvudpersonen, som hon gör till en trovärdig gestalt. Man följer Pelagea Wlassowas utveckling ifrån den hunsade, illitterata kvinna som hon är 1900 till en stolt revolutionär 1917. Denna arbeterska ur de djupa leden, som vi först möter, ägnar sig åt att mätta sin enfödde son Pavel, men får under de följande åren sin politiska skolning av sonen och hans kamrater. I den ryska revolutionen står hon i första ledet på barrikaden med en fana röd som det blod som utljutits under den revolutionära kampen.

Det må vara hänt att historien inte infriade revolutionärernas trosvissa ambitioner, men Modern är en pjäs som berör på djupet, inte minst därför att det handlar om en kvinna som väcks ur sin omedvetenhet till att bli en fullfjädrad aktivist.

LENA S. KARLSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen