Dansverk om mänskliga egenheter

Scen & film/Kultur
Jesse Bechard, Rachel McNamee, Andrzej Glosniak, Satoko Takahashi, Benjamin Behrends och Janine Koertge (foto: Tilo Stengel)

DANS. Komiskt, absurt och med en väldigt fin dramaturgi berättar verket om alla de egenheter som människor bär på, skriver Lena Torquato Lidén om dansverket Ministeriet för olösta känslor.

 

 

Ministeriet för olösta känslor av Jo Strømgren
Koreografi och scenografi: Jo Strømgren
Kostymdesign: Bregje van Balen
Medverkande: Jesse Bechard, Rachel McNamee, Andrzej Glosniak, Satoko Takahashi, Benjamin Behrends, Janine Koertge m fl.
Göteborgsoperans Danskompani

En grupp dansare tittar uttråkat ut på oss från lilla scenens halvmörker. Klädda i militära gröna långa rockar och sittande på en stor låda ser de ut som uttråkade rekryter. Men när ljuset släcks har de allt annat än tråkigt, denna föreställning som kretsar kring människors olikheter är fartfylld och lättsamt komisk trots ett ickelinjärt berättande.

Jo Strömgren har skapat ett dansverk som kretsar kring ett mobilt ministerium som tar emot “klienter” i psykoterapi. Men “terapeuten” dras med i berättelserna som de presenterar för honom på ett papper. Publiken får dock inte veta vad som står på papperet.

Så frågan är vem som får mest ut av dessa möten där man också tar med sig ett gammaldags kassettband med ett soundtrack till sin problemsituation följt av att klienten får dansa sitt dilemma. Klinikens assistenter ställer upp i rollspel för att levandegöra. Det kan röra sig om den som till den franska klassikern Ne me quitte pas (lämna mig inte) desperat klamrar sig fast vid ett slitet brev och inte kan glömma sin kärlek. Det kan också röra sig om en väldigt rolig karaktär, en frisör som har en överväldigande lust att klippa hår på assistenterna och till slut fortsätter med tånaglarna och fingertopparna….

Koreografierna är vackra utan att vara alltför moderna, de känns tidlösa kanske också beroende på att det är traditionell musik, som till exempel finsk tango med sitt djup och allvar. I ett ögonblick är det en helt annan musik. Då det blir black metal och två kvinnor som headbangar, men de försvinner snart ut och deras historia berättas inte mer utförligt.

Komiskt, absurt och med en väldigt fin dramaturgi berättar verket om alla de egenheter som människor bär på och på något sätt förlåter och accepterar terapeuten allt. Kanske för att han lever sig in i samtliga fall och liksom prövar möjligheten till att känna så.

LENA TORQUATO LIDÉN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen