SUPERHJÄLTE. “När Marvelfilmen Black Panther får premiär i februari rör det sig inte bara om ännu en superhjältefilm – tvärtom följer filmskaparna i spåren av en lång och vitt förgrenad kulturrörelse”, skriver Karolina Bergström.
I veckan gick sociala medier lyrisk bärsärk efter Marvel Studios släpp av den nya trailern till nästa års superhjälteskräll Black Panther. Och det med all rätt – filmen är den första någonsin från en av de stora filmstudiorna med en afrikansk superhjälte i huvudrollen. Dessutom med en närapå helsvart skådespelarensemble med namn som Forest Whitaker, Lupita Nyong’o och Angela Basset, och i regi av den afroamerikanske regissören Ryan Coogler som tidigare bland annat regisserat det prisbelönta rasistdramat Last Stop Fruitvale Station. Att man också lyckats klämma in jazzpoeten Gil Scott-Herons episka beat-låt The Revolution Will Not Be Televised som soundtrack till trailern gör förstås inte saken sämre.
Det finns med andra ord mycket att se fram emot när Black Panther äntligen når bioduken i februari nästa år. Men, utöver att fungera som en stålbeklädd murbräcka gentemot det etniskt homogena Hollywood, blir Marvels film också den hittills enskilt största manifestationen av vad som kallas afrofuturism. Begreppet myntades för mer än tjugo år sedan av den amerikanske kulturkritikern Mark Dery i essän Black to the Future, och används i dag för att beskriva kulturyttringar som kan sägas förena den afrikanska diasporan med olika element av science fiction, mytologi och framtidsvisioner.
Långt från den gängse stereotypa bilden av den afrikanska kontinenten som vindpinat och svältdrabbat ingenmansland – en liknelse som i dag dessvärre stämmer till vissa delar men långt ifrån alla – svingar sig afrofuturismen tvärtemot uppåt mot nya och banbrytande teknologiska höjder. Och med tanke på att både Nigeria och Sydafrika har långt utvecklade rymdprogram, med planer på världens största radioteleskop (Sydafrika) och den första afrikanska astronauten i rymden (Nigeria), ter sig de populärkulturella framtidsvisionerna knappast bara som science fiction-sagor.
Black Panther är hur som helst knappast den första filmen att föra afrofuturismens flagga vidare. Redan 1974 pekade den afroamerikanske jazzmusikern Sun Ra ut vägen med kultklassikern Space is the Place, en eklektisk blandning av intergalaktiska resor, black power-ideologi och kosmisk frijazz. Sun Ra, född Herman Poole Blount, menade sig själv komma från planeten Saturnus på uppdrag att predika fred, och gjorde sig känd för sina futuristiska scenkläder med inspiration av forntidens Egypten. Andra exempel är essäfilmen The Last Angel of History (1996), där intervjuer med författare och musiker blandas med en fiktiv saga om en ”datatjuv” som genom tidsresor söker framtiden i det förflutna, och den kenyanska kortfilmen Pumzi som skildrar ett framtida Afrika tre decennier efter det tredje världskriget, alias vattenkriget.
Att en afrikansk superhjälte nu får sin alldeles egen Hollywoodfilm är hur som helst förstås av massiv betydelse vad gäller filmisk representation. För, liksom i resten av världen är superhjältekulturen lika populär i Afrika som någon annanstans. I Kenya och Nigeria har man sedan en tid arrangerat egna Comic Cons (seriemässor), och i Nigeria skördar serieförlaget Comic Republic framgångar med sitt eget Avengers-universum med karaktärer som Guardian Prime, Nigerias egen Stålmannen, och den telepatiskt och magnetiskt begåvade Nutech. Att barn och unga i andra delar av världen nu kan få sin alldeles egen superhjälteförebild, afrofuturistisk eller inte, bådar gott inför den kulturella rörelse som Sun Ra en gång satte i kosmisk rullning.
karolina.bergstroem@opulens.se
