Livet mot strömmen

Scen & film
Anna Takanen i Bang (foto: Bengt Wanselius)

MOTVALLS. Trots att det förflutit över trettio år sedan legendaren Barbro Alving avled, är hon en utmaning och en provokation också för vår tid. Lena S. Karlsson har sett föreställningen om hennes liv på Stadsteatern i Stockholm.

Bang
Manus: Magnus Lindman efter Barbro Alving
Regi: Frida Röhl
Medverkande: Anna Takanen
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Musik: Amina Hocine
Kulturhuset Stadsteatern

Barbro Alving var mera känd som Bang eller ”Käringen mot strömmen”. I egenskap av den senare skrev hon under åtskilliga år drabbande kåserier med karakteristisk udd mot maktens arrogans och vardaglig förstockelse. Utåt sett gjorde Bang en lysande karriär i en massmedial värld helt dominerad av män, men priset var stundtals högt.

Bang ville vara i händelsernas mitt, alltid i hetluften. Hennes utrikesrapportering inleddes med initierade och livfulla reportage från Berlinolympiaden 1936. Samma höst bevakade hon spanska inbördeskriget och några år senare finska vinterkriget. Hon skulle följa världshändelserna via Asien och USA fram till Vietnamkriget, oroligheter i Mellersta Östern och förtrycket i juntans Grekland. Hon var oavlåtligt verksam på världens politiska arenor och i krigshärdarna, till synes utan att rädas konsekvenserna eller frukta för sitt liv. Konfrontationen med krigens offer satte djupa spår, aldrig skulle hon glömma raden av barnlik som hon konfronterades med i Spanien.

När nu Stadsteatern tar sig an Bang är det välfunnet nog i ett atombombssäkert skyddsrum, benämnt K2, en undangömd repetitionslokal och en dansarena två våningar under jord. Under halvannan timme gestaltar Anna Takanen Barbro Alvings liv från de sena barndomsårens lust till journalistyrket fram till regliösa grubblerier som ledde till att hon omvände sig till katolicismen, vägledd av Gunnel Vallquist, en mångårig vän.

Prenumerera på Dagens Opulens gratis!

4-5 artiklar fem morgnar i veckan.

 

 

Dramatikern och dramaturgen Magnus Lindman har byggt sitt manus på Barbro Alvings egna alster i form av sparade manuskript, radioprogram och böcker. Texttroheten gör att man faktiskt uppfattar hennes eget mycket speciella idiom, något som Anna Takanen förvaltar väl, hon är stundtals ganska porträttlik, inte minst på grund av kroppslikhet och hållning. I Anna Takanens tolkning avslöjas den i hemlighet gråtande Bang vid sidan av den tuffa reportern i trenchcoat och basker, den frigjorda avantgardisten och den hårdkokta debattören.

Inte minst manifesteras slitningarna mellan olika roller, modern och älskarinnan kontra den oavlåtligt kringflackande reportern som kunde vara borta i år, allra helst vid olika fronter eller storpolitiska konflikter. Tempot sliter, det utsatta livet utkräver sin tribut och resulterar i alltför många spritdränkta timmar, påföljande ångest och otaliga cigarretter.

Som journalist och medial personlighet uppträder Barbro Alving utåt sett med auktoritet, men bakom masken döljer sig tvivel på den egna förmågan, en ständig prestationsångest och kampen mot vad hon kallar uppskjutardjävulen. Hon arbetar febrilt med ständig snudd på missad deadline, texterna skrivs om och om igen i otaliga versioner medan grafikerna väntar på text. Privat tar hon på sig den stora utmaningen att vara ensamstående mor, då hon föder dottern Ruffa 1938, vilket resulterar i begreppet ”Bangbarn”. Ungefär samtidigt träffar hon den livslånga kärleken ”Loyse” Sjöcrona och bildar ett hem med Ruffa i centrum – sannolikt en av de första uttalade regnbågsfamiljerna.

Den som har kunskap om Barbro Alvings samtid och de mera framträdande aktörerna har möjligen mera utbyte av det komplicerade porträtt som Anna Takanen gestaltar, men här finns också en Bang för alla. Dominerande publicister skymtar förbi, inte minst Herbert Tingsten vars uttalade propaganda för en svensk atombomb får Barbro Alving att lämna sin älskade tidning Dagens nyheter efter 25 år för att i stället låta sig engageras av den betydligt tamare Vecko-Journalen och rundradion.

I det kalla krigets spår misstänkliggjordes radikalpacifisterna och skälldes för att vara kryptokommunister, en fullkomligt barock anklagelse i Bangs fall. En annan följd är en månad på Långholmen sedan hon vägrat delta i en civilförsvarsövning. Dit forslas hon enbart i sällskap med sin skrivmaskin.

I Frida Röhls regi blir Bang ett oförglömligt porträtt av en vår tids stora mediapersonligheter, vars ord har giltighet och berör oss på djupet än i dag.

LENA S. KARLSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Tidlös filmpoesi

FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som
Gå till Toppen