Tre fåglar och några till

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Sävsparv, en i familjen fältsparvar

Sävsparven är en vårfågel, den kommer redan i mars, samtidigt med bofinken, den har gärna sällskap med gulsparvar och grönfinkar; det är något särskilt med grönfinkens gula vingsidor, de lyser upp.

Sävsparven möter ofta isfläckar i diken, snörester i skuggpartier i skogen, det kan även vara en nattunn is, som tisslar. Det är dagar då tofsvipan far över de översvämmade åkrarna med sitt utdragna gnälliga, i issörja. Större hackspettens vårvirvlar hörs.

Vårnattköld. Det blir en väntan på både blåsippsdagar och spirande, krusiga nässlor, men de kan anas. Allt kommer i en ordning, först hassel, sedan vide och sälg. Bortom skogsdungen finns bäcken som springer genom landskapet, nu genomskinlig. En dag kommer vråkarna dit, kretsar i cirklar, svävar ljudlöst.

Sävsparven gör inget väsen av sig, det gör däremot gärdsmygen från högen med ris och bråte, med sitt metalliska zittrande och med de ständiga snärtarna i stjärtrörelserna. Ögat är sammetsbrunt och stilla.

Sävsparven, med det engelska namnet reed bunting, söker sig till vassrika slättsjöar eller större sankmarker, den älskar att sitta på eller klänga omkring på ett vasstrå eller i en videbuske. Det bästa är bladvassområden vid sjöar och vattendrag, längre norrut myrar, den söker sig till skyddande videbuskar eller vassar. Boet läggs på eller nära marken i en tuva eller under omkullvräkt vass.

Det finns andra småfåglar i vassen, som rörsångare och skäggmes. Vassarna har en egen rovfågel, den bruna kärrhöken. Sävsparvens närmaste släktingar är gulsparv och videsparv.

Färgteckningen är diskret som hos andra sparvar. Hanen har svart huvud och strupe och en vit halsring, honan har en brun hjässa, mörka öronfjädrar, rostfärgad vingknoge och vit mustasch och en stor mörkbrun fläck på kinden, omramad av ljusa teckningar.

Det finns andra möten bredvid dessa, som kråk- blicken och gröngölingsskrattet, som tillhör vårskramlet. Intill hägerns tystnad och integritet. Och det hastigt påkomna, de hesa skriken.

Detta med kråkan är märkligt, den syns inte alltid till, men den finns alltid i närheten, återvänder till samma platser, men fördjupar sig sällan i nånting, när översikten och patrulleringen är klar. Den är som en självklarhet i det offentliga rummet, liksom Sten Peter Abel, som skördar grönkål och purjolök, året runt. Nu är framtiden oviss för hans odlingsland.

Samtidigt som sävsparven är stillsam, är den ständigt i rörelse, efter föda, särskilt gräsfrön, senare på säsongen insekter. Den ger ett oroligt intryck med en småryckig flykt, den rycker även med den vitkantade stjärten.

Det finns en tydlighet, i både det kolsvarta och det kritvita. Det överraskar hos sparven i säven. Men sävsparven, med det finska namnet pajusirkku, är en revirhävdare, vid revirbildningen är hanen både ilsken och aggressiv mot honan.

Sävsparvens sång är i vissa avseenden sammansatt, både ringande klar liksom stapplande och stammande, den är enkel och anspråkslös, samma melodi upprepas i evighet. Zieh, både lågmäld och långsam. Hanen sjunger sin strof från morgon till kväll, 12 gånger i minuten, alltså 720 gånger i timmen.

Det finns lite av fjolårsvassens torrhet och vårens klirrande i sävsparvens sång. Sången är som hela fågeln, osäker och sökande, inte bestämd, snarare trevande.

Sävsparvens sång påminner om det bofinken har att komma med, ett filande och filande på samma smattrande strof, med nästan omärkbara variationer.

Nu finns hägern (cinerea ardea) där igen med alla sina färger – vit, gråvit, svart och gulaktig. Stillastående som en gatuartist, som en frusen stod. Oerhörtstilla. Livet har stannat, nature morte. Från hägerns halsfjädrar faller det vattendroppar.

Och så detsamma – spanar, väntar och sträcker ut halsen. I flygningen är hägern seg och sävlig.

En grävling kommer lubbande längs grus- vägen, rinner hastigt ner i diket, samtidigt hamrar en hackspett förstrött, utan allvar.

Knipa, bucephala clangula

Det är den första snöfria dagen, Greta tar ut sin nya cykel, nu utan stödhjul, hon tar fram sin vårcykel. Samtidigt börjar en ny berättelse, en levande berättelse, inte torr och torftig som en krönika i lokaltidningen.

Det är sant, det är lätt att se övervintrare, men när isarna börjar att gå upp, då kommer knipan flitigt till öppet vatten. Efter gräsanden är knipan den mest spridda andfågeln. Så redan i februari ser vi dykanden, den dyker skickligt med ett litet dopp; den häckar företrädesvis vid älvar, åar, sjöar och våtmarker.

Det är något särskilt med hanens huvud med den vita, ovala fläcken vid näbbroten; huvudet är stort, nästan trekantigt med hög panna och toppig hjässa. Därav det latinska släktnamnet bucephala, oxhuvud.

Ett annat emblem är de gula ögonen, fågelns namn på engelska är just golden eye.

Hanen är vit, svart endast på ryggen, halsen och huvudet, det skimrar med grön metallglans. Honan är grå på rygg och bröst, har en vit halsring och ett brunt huvud.

Knipan (40 – 48 cm) har morotsfärgade ben. Det vitas kontrast mot den svarta teckningen gör vitheten så intensiv. Knipvitt, kritvitt.

Kniphanens karaktär är kylig och ren, det är en robust fågel, relativt skygg och återhållsam.

Återhållsamheten gäller inte parningsspelet, som är arteget. Hanen simmar mot honan med framsträckt hals tills huvud och näbb nästan rör vid vattenytan. Han blåser upp det vita bröstet och med ett torrt smattrande, kväkande läte kastar han huvudet uppåt och bakåt tills nacken rör vid ryggen. Erik Rosenberg har som alltid egna transkriberingar av läten, kväkljudet beskriver han sålunda – pre, pre, peech.

Det är som att dra fingret längs en kam. Sedan kan huvudet pendla fram och tillbaka eller åter kastas bakåt. Hanen kan då samtidigt skjuta fart genom att sparka med benen och det kan bli en rejäl vattenkaskad.

Det är lätt att tänka på storlommens parningsdans. Fåglarna simmar mot varandra med sträckta halsar och höjda näbbar för att visa den svarta strupfläcken, klatschar med vingarna böjer ner näbben mot vattenytan med spänd nacke.

När det gäller storlommen finns det annat att uppmärksamma som det hårresande tjutet, storlommens landning på vattnet med en mjuk inbromsning med vingarna utspända och lätt vinklade. Storlommen är både uttrycksfull, skulptural och formfulländad.

Nu kommer en gråsiska och drar till sig uppmärksamheten, fågeln med den lilla röda, karminröda, blodfläcken, den har slagit sig ner på ett rostigt jordbruksredskap i en åker- kant. Den är inte meddelsam, den visar snarare en bortvändhet. Den flyger raskt till tistlar på en ödetomt. I ett slysnår står en dressin, som Arne Skinnar lyfte av spåret 1944 och ställde tätt intill jordkällarens breda rygg.

Nu åter till kniphanen, när den lyfter för avgång, då hörs det typiska ljudet från vingarna, ett visslande, ringande och vinande, därav artnamnet clangula, klingande. På danska heter fågeln helt rätt hvinand.

Knipan har på sina håll ett mycket gott anseende, kanske inte i Närke där den stundtals benämns gnällvinge, däremot i Bohuslän har den ett stiligt namn, isand, ett namn som förefaller kunna vara hämtat ur konstnären Lennart Sjögrens färgkoppar i akvarellådan. I Finland är knipan något av en nationalfågel, knipan är en av de mest framträdande fåglarna i Kalevala.

Knipan är hålbyggare, föredrar gamla spillkråksbon, men det duger även bra med holkar; redan innan ungarna kan flyga måste de lämna boet. Honan hoppar först ut och lägger sig nedanför boet och lockar ut ungarna som med livet som insats, som nedrusande kamikazepiloter, kastar sig ner från boet, som kan ligga på över tio meters höjd. Sedan följer de honan till närmaste vatten, som kan vara ett bra stycke bort.

Knipan är något av en urfågel, som drog med oss människor i åldrig tid när vi vandrade över ängar och slätter efter byten och rötter. Det är minnen som kommer längs blåbärsstigen liksom tankar om risets förvandling under hösten i rostrött; blåbäret saknar lingonets trots och vilja.

Det är vackrast, när det gryr.

Fiskgjuse, ganska gudomlig med ett stiligt latinskt släktnamn, Pandion, efter en athensk kung

Fiskgjusen är en stor fågel, bara örnarnas vingspann är större, fiskgjusens vingbredd är lika stor som den hos den röda gladan, mellan 145 och 170 cm. Artnamnet haliaetus betyder egentligen havsörn; ibland kallas fågeln enbart för gjuse, i skilda delar av landet benämns den med skilda namn, som fiskörn, fiskhök, fiskgös och fisktjuv.

Ordet gjuse är inte helt lätt att bestämma och definiera, några påstår att ordet har släktskap med det fornnordiska ordet gjösa, som betyder spruta ut eller strömma ut.

När fiskgjusen dyker efter fisk sprutar vattnet högt i vädret och det kan vara detta som gett fågeln dess namn.

Andra förklaringar till ledet gjuse är att det helt enkelt betyder ljus, men det kan även vara ljudhärmande.

Fiskgjusen söker sig till ljuset, vattnet och de trädklädda holmarna.

Fiskgjusen håller till vid fiskrika sjöar, där det finns gott om mat mört, gädda, braxen och abborre. Braxarna rör sig som en rad silverskivor i mörka vatten. Fiskgjusen föredrar öppna vatten och vatten med god sikt, det finns fortfarande klara sjöar, med halvmultnande grenstumpar, en och annan stubbe och bortglömda eller förlorade fiskeredskap.

Boet byggs ofta ett bra stycke från vatten, det är ett bo med fri utsikt i breda trädkronor, företrädesvis tallar. I boet hörs tystnadens vindar i mörkret och alla fåglars sånger är både nära och långt borta. Boet kan även finnas i ett sjömärke eller ett torn, det är inrett med mossa, torv, halm och lavar.

Boet används år efter år och blir genom ständig påbyggnad, större och större. Boet är en väldig och praktfull byggnad.

Lätet hörs vida omkring, ett skarpt visslande, med stråk av ynklighet. Fiskgjusen är för det mesta tystlåten, det kan man inte säga om aftonfalken, som skrikande far från skär till skär, till holmar i mörka vatten.

Vjiiu, vjiiu, vjiiiu …

Fiskgjusen är både vacker och stilig, den är lagom skygg och där den sitter i sitt bo, är den närmast kejserlig, som örnen.

Färgteckningen är ovantill brunsvart och undertill är färgen kritvit, det finns vissa tydliga kännetecken, som de smala vingarna, de vitsilverskimrande undersidorna och knogarnas tyngd.

Fiskgjusen lever uteslutande av fisk – det grymma spjutet faller från hög höjd, klorna klyver först vattenytan, sedan ett första grepp om fiskryggen och sedan fiskens buk. Ett plaskande och ett plumsande. Vägen mot boet beskriver Erik Rosenberg, så här:

”flyger bort med en större fisk hängande som en gondol med huvudet framåt i klorna” Fiskgjusen lever ett långt liv, den högsta kända åldern är 26 år och 1 månad, det är uppenbarligen lyckosamt att äta fisk, fiskgjusen har dock haft svåra tider, dels på grund av spridningen av miljögifter, dels på grund av ett hårt jakttryck.

Fiskgjusen flyttar långt, till Senegal och Nigeria i Västafrika.