JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Aning av vår
Möjligen är det så att det som jag nu skriver om inte finns, just nu, allt är snarare en tro och en förhoppning om att allt detta snart ska komma, det är ingenting nytt, det upprepas varje år, repetitionerna är ju livet, de som skapar både innehåll, stabilitet och mening.
Aning är kanske inte rätt ord, det ska snarare vara vårkänning, som dikten med samma namn i Dan Anderssons samling Kolvaktarens visor från 1915; dikten är som musik i nationalromantisk och naturalistisk anda, här några rader;
” jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…”
Den vitgrå frosten tinar bort från grenar, takfall och bilrutor, solen arbetar sig gul och stark, talgoxarna tror att det redan är vår, snart kommer Mattiasdagen, den dagen när tuppen skulle dricka sig otörstig av takdroppet. Blåmesarna är vackrare, kvickare, rörligare och mera spirituella, jämfört med talgoxarna.
Dessutom blåmesens hätta lyser som en flaga av en sommarhimmel. Just idag är hanens yrvakna uppsyn borta, han inte bara ringer, han serrar. Nu signalerar nötväckan från ekens krona, som står i ultraviolett i solljuset. Gråspetten är vårglad, det märks på tutandet.
Rudbeck d y kallade fågeln Picus cinerus, gråspett. Det är inte ovanligt i Närke att höra namnet grå hackspett, liksom det talande tilltalet trädrännare. Nötväckan tillåter inget intrång av någon annan i eken, om det kommer en annan fågel, visslar den hysteriskt och jagar bort den med otrolig energi och beslutsamhet.
Med frost kommer en stelhet och en tystnad i naturen, den bryts av smältvatten, takdropp och senare av bredare vårflöden, samtidigt med mera solljus sträcker träd och buskar på sig, antar andra färger och befolkas av fåglar som drar fram och jagar varandra för kärlekens skull. Isarna ändrar färg, råmar lätt och vi skärper uppmärksamheten mot himlen, vi vill se de första spanarfåglarna, som kommer för att muta in de bästa reviren.
Kråkparet sveper allt oftare förbi sitt bo, för att se till att det finns kvar, de gör det på ett arrogant och nonchalant sätt och efter en disträ flygtur sitter de bredvid varandra i den disiga luften. Diset växer till dimma, det går nu bara att ana det vita svinstallet.
En ny morgon med gråkall dimma, först framåt middag trasas den sönder och sopas bort av en svag vind. Små snöfläckar finns kvar på bruna fält och svarta åkrar. Vid fågelbordet är det små ispärlor och på lekstugans fönster frostrosor.
Märkligt nog hör jag den första lärksången tidigt, den tar emot det svaga gryningsljuset, framåt tolvtiden börjar de glesa snöfläckarna att suckande försvinna, koltrasten sitter i hasselsnåret och övar på tonskalan.
Så händer något märkligt, på radion, som står intill min dator, Thora Berglind (Thory Bernhards) sjunger Vildandens sång, som börjar så här:
”Till nordliga landen vi kommo om våren.
Vid vassen av stranden lik fordom om åren
vi byggde vårt bo
i sällhet och tro.”
”Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar…
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.”
Vårmysterium av Edith Södergran
Andens svanesång
På strandängen ser jag fyra strandskator. På avstånd har de något särskilt över sig, högtidligt, lätt andligt, när jag kommer närmare dem, då är det annorlunda, hela fågelkonstruktionen verkar aningen misslyckad. De har proportioner, som är anormala. Åt pelikanhållet till. Det är kanske att överdriva, mer åt morkulla till; något oformligt och klumpigt är det. Vinden från havet rör upp fåglarnas halsfjädrar, när jag kommer närmare visslar de och känner sig oroade. En fågel, av de fyra verkar svag, matt i de svartvita färgerna. Den ser ynkligt på mig, väser och vill att jag ska ta den med mig, så känns det; jag vill inte röra fåglar, det gör ingen skillnad, om de är levande eller döda. Det beror på rädsla för både smitta och hackmärken på händer och i ansikte. Mest handlar det om en infektionsrisk, det kan vara saker, som smittar, allt kräver försiktighet.
Jag följer hela tiden genom kikaren deras näbbar, långa, raka och lysande röda; inte den svages näbb, den är brungrå med flera hål i. Det är ett borrande och ett stötande hela tiden i marken, när näbbarna lämnar jorden ser jag maskar, som ringlar och insekter, som är klämda. Mest maskar, som vrider sig i näbbarna. Fåglarna tjattrar och springer som på styltor.
Det kommer en tjock kvinna förbi med en golden retriever, jag ser dem på långt håll, jag förstår att hunden ser de fyra strandskatorna; särskilt tänker jag då på den svaga fågeln, i min ryggsäck har jag både engångshandskar och plastpåsar, om det skulle bli skarpt läge. Jag ska snart förklara, varför jag har den utrustningen. Den svaga fågeln är omgiven av avföring.
När hunden närmar sig, lyfter de tre strandskatorna. De flyger bort, lågt och hastigt, den fjärde, svaga fågeln försöker att lyfta, den lyckas inte. Kvinnan kallar till sig hunden och kopplar den, den rör sig konstigt. Den har en protes på ena bakbenet, den är fäst med ett läderbälte med mässingsbeslag. När kvinnan närmar sig, ser jag det vackra kastanjebruna håret och hennes näsvingar, som darrar, skälver. Hon verkar upprörd. Jag säger ingen- ting till henne, viker av mot havet till, för att slippa prata med henne; bakom en kulle dyker en ung man upp, med stenansikte, han är klädd för motion, men går normalt och rör sig utan ansträngning. Det är möjligen en kvinnomördare, som har gömt sig bakom kullen, för att vänta på rätt tillfälle för anfall. Det är ingenting att göra en stor sak av, jag går bara förbi, men ett märkligt prasslande följer efter mig. Jag vänder mig inte om. Det finns annat att se och tänka på, som solen som flyter omkring på havet, utan riktning och bestämd avsikt. Efter en bra stund, vänder jag mig om. Mannen står kvar framför kullen, han vinkar mekaniskt, när jag vänder mig om. Som att han vill berätta, att vi ses snart igen.
Det är ändå märkligt med den svaga strandskatan, det syns inget utanpå, det är bara det att alla färger är matta, inga yttre skador, inga brott på ben, vingar eller hals, det är något invärtes, den har blivit skadad inifrån, möjligen genom någon konstig icke godartad celldelning. Eller något, som har satt bo i fjäderdräkten, loppor, löss eller kvalster, som urholkat fågelkroppen, täppt till och bommat igen för livsandarnas rörelser och inträngningar.
Nu kommer pojken bortåt vägen, han har som alltid sin trähäst med sig i lina, gröna hjul, blekröd sadelgjord och en hästkropp tecknad i grått och vitt. Hästen har säkert stått under en byrå i många år. På ryggen har pojken en tom påse. Han har lämnat bort döda ankungar från sin fars ankfarm, han har gett dem till rävfamiljen vid de tre kullarna. De bor i ett fornminne. Pojken har alltid med bilder, som han visar för mig, han är mycket uppmärksam på mina reaktioner.
Han är känslig för mina rörelser och håller hela tiden ögonen på mitt ansikte. Bilder och berättelser, som lätta, flämtande drömmar.
Idag är det bilder på den gamla hägern, han har tagit dem från ett gömsle i strandkanten; jag får inte se själv, pojken beskriver och visar, det magra, det gängliga, det långhalsade och det långbenta. Därefter nacktofsen och fjäderkråset på bröstet. Han slutar med några bilder på fågelns flykt, det stela, det mekaniska och de knyckande vingarna.
Pojken berättar så om dagens arbete; han ska sanera en anklada, de döda djuren ska han bränna, gräva hål till och skyffla jord över, hans far har sagt till om allt, som han måste göra under dagen, innan han blir ledig. Efter arbetat ska han gå till utkanten av familjens marker, nära kyrkogården, där håller han på med ett eget arbete, att anlägga en damm med guldfiskar och med i sinom tid inköpta, särskilda änder, blekingeankor. Han förbe- reder även trädplanteringar som ska ge lä; när han är ledig, det händer ett par dagar i månaden, går han till platsen i gryningen och hem i skymningen, då allt är som vackrast.
Han har redan planterat tre röda buskrosor, bredvid krasse och doftnejlikor, tillverkat en bänk för vila; han märker att andra dras dit, fåglar och skygga vildkatter. De är inte framme när han är där, men han hör och ser dem i buskagen. Det mesta är ännu ofärdigt. Det återstår mycket skyddsarbete.
Nästa morgon finns bara tre strandskator kvar på våtängen, den svaga fågeln är borta, det syns inga spår efter den, natten har suddat bort den, med hjälp av någon rovfågel. Det finns både hök och vråk i omgivningen.
Nu möter jag pojken igen, efter att ha fångat ormvråkens näbb i solljuset, det ljusblå på den. Pojken har med en gul blyertspenna och ett skrivhäfte i mattblå färg, han arbetar på egen hand med att lära sig. Han går inte i skolan, men han har ett namn, Tor Kangas. Han kunde inte vara i skolan, han förstod inte språket, han knäckte inte koderna, han flydde skolan med föräldrarnas stöd. Två ord härskade tråkigt och tidsödande. Han skrev sin egen berättelse, inte bara en berättelse utan flera stycken. En berättelse handlar om rävarnas lya, den har ibland ett mörker, som är svårt att uthärda. En sommar blev de tre valparna dödade inne i lyan, när tiken var på matsök. Någon kastade in ett eldklot, valparna blev förvirrade, rökskadades och hittade inte ut i tid; pojken fann dem döda nära en reserv- utgång, men det var för sent. Men han röjde upp i lyan på alla sätt och nästa vår anlände samma tik igen. Pojken kan vara med rävar- na som en like, han kan övernatta med dem. Han kan ge dem mat ur sin hand. Han kan tala med dem, de har inget människospråk, men de gör saker och rättar sig efter vad Tor säger, som detta om att gå till vattnet, de har nu ohyra på sig, särskilt tiken har kala fläckar på sin rygg. Tor ska ta en salva från sin fars djurapotek och smörja både tiken och de två valparna. Han ska även bära en valp i taget till vattnet, för tvätt och för att lära dem att undvika de svåra stupen på väg till vattnet.
Jag bara lyssnar, avbryter aldrig. Men jag följer solljuset, som torkar upp på kullarna efter regnet, vackrast är det där när månskenet klättrar upp längs med rävarnas kullar.
Men idag ber han mig ta hand om de döda ankungarna, han tror att de bär på en smitta han vill inte ta några risker. Därför ska jag ta hand om ankungarna i min sopsäck, ta hem dem, bränna dem och gräva ner dem.
På kvällen tänker jag på lustgårdens lya, det stora mörkret och ondskan, liksom på de särskilda hjälplinjerna i det blå skrivhäftet och Tors vackra skrivstil. Tor har så många berättelser, att jag har legat vaken hela natten. Ibland har drömmar kommit förbi med darr- gräs och det förrädiska vattnet på myren, där älgkalven gick ner sig och där jag talade med tallen, just när natten skulle dö och solen tända sin lykta. Jag försökte att tala med tallen, men jag är inte herre över det språket, men det är Tor, som är en del av en organisk helhet.
Tors berättelser är utanför vårt språk, tveklöst bortom skolans språk och maktens, hans språk har andra ord, ord utan hierarkier, maktsymboler, tillgjordhet och förmätenhet. Tilltalet är rakt, äkta och naket. Tors språk tillhör rävarna, vågorna, vindarna och strand- tallarna. Han kan stå länge och tala intill ett träd, han kan smeka barken, stammen och de torra grenarna, omfamnande och livgivande, han kan lyfta sina händer mot himlen för att få sina ord välsignade. Det uppstår något särskilt runt Tor när han gör detta; han omsluts av någon sort av energi – värme- energi, elektrisk energi eller rörelseenergi.
Detta samtal suger krafterna ur Tor, han blir efteråt trött och håglös och somnar ofta i gräset. Många gånger har jag hört Tors tal, det är ofta ord svåra att uppfatta, men det är samma ord och ljud, som återkommer; jag tänker på min husfilosofs ord att vanor kännetecknas av upprepning och pålitlighet.
Det märkliga är att det kring Tor och trädet kan uppstå ett ljus, som är särskilt, jag minns särskilt de blåa skuggorna under den största strandtallen och det silverfärgade ljuset kring alen, samma färg som på mjuka frosttuvor i mars. Tor Kangas använder aldrig ord som hösttrist eller vintergrått. I rävlyan har Tor samlat många blågröna slaggstenar, som skapar ljusreflexer, som är till glädje för rävarnas lek.
Detta med Tors språk får vi ge några ord till; jag kommer med mina sanningar från skolor och böcker, från filosofer, frimurare och ordvrängare. Det är inget språk, som Tor känner, för honom är mitt språk ett milt mummel, ett lätt tjatter och ett märkligt, oäkta blandspråk. Tor dömer inte, men han ser på mig förvånat, med klara gryningsögon. Tor har mött det språket under sin korta tid i skolan, där försvann hans ord. Han blev tve- kande, han började att stamma och den sista tiden blev han stum. Han förstod att hans ord hörde inte hemma där, de bara flaxade runt, utan att landa och finna reden. De andra barnen retade honom varje dag, det var för olika saker, det kunde gälla hans löjliga, stickade mössa eller granarnas röda kottar, som han bar till skolan för att visa.
Jag är utanför Tors språk, som tränger in i trädens inre och djurens kroppar. Jag kan bara lyssna, inte pladdra mitt eget, inte avbryta, jag ser ju vad hans ord betyder för trädens välmående och växande. Jag ser förändringen hos rävvalparnas växande, jag ser att vingen läker hos både vråken och gräsandshannen, draken. Tors ord har en kraft och en livsenergi, bortom förnuftet. Han är läkare, en helare!
Tor är upptagen av andra, andra är upptagna av sig själva, alla andra, som jag möter talar om sig själva. Tor talar om andra och annat, han talar i förbigående om sig själv. De stora jagen sargar och sliter sönder många människors liv. Ingenting är av större vikt, än det som växer och lever omkring oss; Tor kan ägna en hel dag åt att visa mig vindeväxter, strandvinda, snårvinda och särskilt skärvinda, som växer på avfallsplatser och i skräpmarker, med blommor i den största skönhet, i vitstrimmigt rosenrött.
Inga växter, inga stenar, inga träd eller buskar får rubbas eller flyttas.
De har alla sina självklara och egna platser. Människor ska inte ändra och lägga sig i denna tingens ordning. Stenar ska inte klyvas eller sprängas och bäras bort från sina platser, skatan ska veta gråstenens plats, ingen ska beröva hägern den särskilda ädelstenen i vatten- brynet. Alla ska kunna orientera sig som vanligt, alla ska kunna bestämma ett plum- sande nedslag i vattnet, genom att se mot vråkens påle, tistelns tuva eller det torra riset. Riset ska vara kvar på sin plats, det ska inte brännas. Allt detta är bilder, som Tor målar, om och om igen.
Ingenting hindrar Tor från att slutföra sin berättelse för dagen, han frågar först om du vill lyssna, sedan berättar han; när det kommer ett oväntat och hastigt regn vill jag söka skydd. Då säger han att, det är ingenting märkligt, regnar gör det alltid, ibland. Tors slitna, solblekta kläder gör att jag fryser, när jag ser honom genomvåt. Han visar aldrig något besvär eller någon smärta, även om jag ibland har sett honom illa däran, med stora sår på både armar och ben, han läker alltid sig själv.
I sitt arbete i utmarkerna ska han skapa plats för brevduvor, han ska med deras hjälp utbyta tankar med människor i andra länder.
Det finns dagar när Tor är förändrad och främmande, en sådan dag kommer han, som vanligt med sin påse, men ur den tar han ett litet vitt paket, han vecklar upp det, i det finns en talgoxe, som har drunknat i regnvattentunnan, av svaghet och oförsiktighet. Fågeln verkar klen och färggles.
Det finns en annan liknande dag, som är förfärlig. Tor gråter häftigt och länge, han har under tre nätter vakat över den minsta rävvalpen; valpens trötthet har bara växt, ingenting har den ätit, sömnperioderna har bara blivit längre, nu har den stora sömnen kommit som en befrielse. På den fjärde dagen vaknar inte valpen igen, han har gått till nästa liv, bortom de tre kullarna. Tor vill vara ensam när han begraver valpen, skatan skrattar som vanligt och kråkan klagar från gråstenen.
Tor är alltid i rörelse, han har alltid något arbete framför sig, men han är aldrig gripen av jäkt. Han rör sig och arbetar långsamt. Han har ingen klocka, han finns och lever bortom tiden. Sorgen kan finnas hos honom, stor sorg under korta stunder, men annars andas allt stillhet och jämnmod i hans ansikte, behärsk- ning och lugn.
De dagar, som jag möter honom, kommer han ofta med förmiddagssolen; då är morgon- arbetet i ankladorna slut, han är på väg till rävarna, träden, och blommorna. Jag ser honom långt borta, han har mod att gå genom ungtjurarnas hage. Djuren lyfter lojt på sina huvuden och fortsätter med sitt. De rör sig aldrig mot honom. Tor kommer i ett ljus med smala strimmor av skuggor, så ser jag honom ofta närma sig; så minns jag det.
Nu är det mars, det är ett annorlunda liv på strandängarna och vångarna långt inåt land. Strandskatorna rör sig i nya grupperingar, det kommer till nya mönster och ritualer; drillar, flöjtanden och stundtals ett hetsigt spel. De är inte upptagna av att leta mat på stranden eller på de våta ängarna. De har helt andra tankar. Det kommer en tid av oro, ingen energi läggs på bobyggande, men de känner redan den stora oro, som ska komma när ungarna föds.
Under våren förändras mitt liv, liksom för strandskatorna, jag är ofta med Tor under de dagarna, som han är ledig, vi arbetar tillsam- mans på hans skapande i utmarkerna. Arbete, vila, samtal och enkel mathållning. Bröd, vatten, frukt, grönsaker och fisk, som Tor motvilligt grillar och äter.
Långa stunder, timmar, säger vi inte ett ord till varandra. Efter en lång tystnad kan Tor säga att hans liv, inte räcker till, det är fransigt och trasigt, han saknar hållpunkter och stadga. Just när han avslutat meningen klafsar en gräsandshona förbi i gräset, ett stycke bort.
Tor trevar med sina fingrar i sitt ansikte; just då kommer någon förbi på en röd cykel, skenar förbi.
Livet fortsätter i ett mellanrum, en glipa, en hölja, en glänta. Allt börjar om på nytt, ingenting får oss att rasa ihop, bara börja om på nytt.
bo.bjelvehammar@opulens.se
