Sommarnovellen: Fallet

Prosa & poesi
Collage: C Altgård / Opulens

VINNARE. ”Det svindlar när jag ser att han håller Lukas över kanten. Mina ben skakar och jag famlar för att hitta något att hålla mig i.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Fallet av Sissel Myrup.

 

I ett hus med utsikt över sjön Kösen i Småland bor Sissel Myrup med make och tre katter. Hon har publicerat en redigeringshandbok, Steg för steg till ett perfekt manus, och även blivit utgiven i fem antologier. Just nu arbetar hon på en psykologisk thriller, som också har varit ett projekt i Kreativt skrivande II på Linnéuniversitetet. Fortsatta studier och romanskrivande, med avbrott för några noveller, är vad som står på agendan resten av året.

”Måste du hålla på och leka med den där?” säger Hannes och fnyser.

Jag tittar upp på honom där han halvligger i soffan med benen i kors på soffbordet. Det är knappt han får plats med sina fötter mellan tomma pizzakartonger, kladdiga colaflaskor, äckliga tallrikar och Vi föräldrar. Hans förut så vita strumpor har en mörk fläck strax under stortån och jag gissar att det är tomatpuré från pizzan. Jag försöker borra in blicken i hans ögon, men han stirrar stelt in i tv-skärmen.

Betoningen på de två sista orden gör min hals tjock. Jag vet att han inte menar brandbilen som jag håller i handen och som jag den senaste kvarten dragit fram och tillbaka över golvet, samtidigt som jag brummat ljud som ska likna en motor. Lukas tycker i alla fall att det är roligt, det är jag säker på.

”Måste du alltid vara så negativ?” säger jag tyst.

Uppgivenheten får mig att sjunka samman och jag har mest lust att krypa ihop på mattan och somna. Regnet smattrar mot rutan och jag hoppas att det spolar bort dammet så att utsikten från tredje våningen blir lika fin som den var bara för någon månad sedan.

Jag vrider på huvudet och ser på min lilla älskling, och kommer att tänka på att det var länge sedan han fått ny blöja. Hannes har slutat byta. Han har slutat med det mesta och jag förstår inte varför.

Jag lyfter upp Lukas och pussar honom i pannan. Det är ändå dags för hans middagslur och jag bär in honom till spjälsängen. Lukas blundar så snart jag lägger honom ner.

”Bry dig inte om pappsen”, säger jag och stryker honom över kinden.

Jag smyger ut från barnrummet och går ut i köket för att blanda till ett glas jordgubbssaft. Lukas älskar saft, men det är inte bra för honom att få i sig för mycket socker. Hans små mjölktänder måste skötas, och jag gräver i minnet för att komma ihåg när jag senast borstade dem. Det brukade alltid vara Hannes som tog på sig den uppgiften.

Bilder flimrar förbi. Hannes stående med en fot på toastolen och Lukas sittande på hans lår. Ljuden av skratt och vattnets skvalande blandas med eltandborstens surrande.

Jag kan inte låta bli att le, men återkommer abrupt till verkligheten när vattnet från kökskranen svämmar över kanten på glaset med saft jag håller i. Kylan tränger in under huden och jag ryser till. Måste värma mig.

Jag backar några steg och kastar en blick in i vardagsrummet. Hannes är helt uppslukad av sitt spelande. Under diskbänken har jag ställt flaskan med den genomskinliga vätskan, och jag tror inte att Hannes har upptäckt den ännu. Han blir alltid så nojig över klockan, konstigt nog. Det spelar väl ingen roll om det är dag eller kväll?

Så tyst jag kan sätter jag mig på knä och sträcker mig in i skåpet och drar fram flaskan. En liten skvätt kan inte skada. Jag dricker upp halva glaset med saft och fyller upp med spriten. Kylan inuti kroppen får mig att halsa hela glaset och fylla det halvt igen innan jag reser mig. Det sticker i varenda por och jag känner hur mina kinder får färg. Lugnt blandar jag vätskan med lite outspädd saft och mer vatten. På köksbordet ligger min senaste Vi föräldrar-tidning uppslagen och jag sätter mig för att bläddra vidare.

Jag skummar igenom rubrikerna. Vad formar ett barn: arv eller miljö? Orden skriker mot mig. Tänk om Hannes ovilja mot Lukas kommer att påverka hela hans framtid? Även om han fortfarande är liten måste det lämna spår. Det bästa vore kanske om Hannes flyttade? Då kan jag säga till Lukas att pappa är död. Ordet död får mig att knipa ihop ögonen. Jag drar in andan alltför häftigt och det snurrar till i huvudet. Nej, jag vill verkligen inte att Hannes ska dö. Jag vill att allt ska bli som det var förut.

Jag försöker tänka tillbaka på när det började. Det måste ha varit under tiden jag var sjuk. När det mystiska viruset totaldäckade mig för ett tag sedan. Det är inte mycket jag kommer ihåg från de veckorna. Vet bara att jag låg i sängen och inte orkade prata med någon. Persiennerna stängde ute ljuset och mörkret omslöt mig. Svettningarna blandades med frossa. Ingen fick hälsa på, det var knappt jag ville träffa Hannes när han kom in med vatten som han tvingade mig att dricka. Jag fick någon tablett också.

Till slut orkade jag stiga upp, satte ner mina heta fotsulor på den kalla plastmattan.

Det måste ha varit tanken på Lukas som fick mig frisk. Jag måste ju ta hand om min son. Gråten som hördes från barnrummet ville inte upphöra, barnskriken skar in i mina öron och fyllde hela mitt medvetande.

Till slut orkade jag stiga upp, satte ner mina heta fotsulor på den kalla plastmattan. Hannes hade somnat på soffan och hörde ingenting. Jag stapplade in i barnrummet och hittade Lukas på golvet, som genast tystnade när jag lyfte upp honom.

Efter den natten är det bara jag som tar hand om honom. Hannes måste ha blivit sjuk också, fast på ett annat sätt. Han tycker inte om Lukas längre. Viruset måste ha satt sig på hjärnan, för nu är han helt annorlunda. Hannes, som älskade vår son otroligt mycket förut, är nu likgiltig.

Min mun är torr efter alla tankar. Jag fyller på med mer saft, men låter spritflaskan stå kvar under diskbänken. Hur kan allt förändras så fort? Jag hör hur Hannes skjuter sina fiender och explosionerna blandas med hetsiga rop. Hans enda intresse nu för tiden är den virtuella världen.

Det tog evigheter att bli gravid. Det knyter sig i bröstet när jag tänker tillbaka på de otaliga gånger hoppet grusades då jag kontrollerade stickan. Jag såg i Hannes ögon att han också blev ledsen, men han låtsades som om det inte betydde något. Han har alltid haft svårt att dela sina innersta tankar med mig.

Så en dag vände allt. Alla mina uttänkta planer på att överraska Hannes med god mat, kärleksfulla komplimanger och ett stort leende när han kom från jobbet föll platt. I stället rusade jag in i sovrummet och väckte honom med glada skrik.

Tårar pockar på när jag tänker på hur lycklig jag var då. Hur lyckliga vi var.

Det droppar ner i glaset och jag drar tröjärmen under näsan. Kan jag verkligen leva utan Hannes? Om jag är riktigt snäll mot honom blir han nog frisk igen. Allt måste bli som det var förut. Jag häller ut den återstående saften och trycker ner glaset i den överfulla diskmaskinen.

Hannes ser på mig när jag sätter mig vid hans sida i soffan, men han fortsätter trycka på knapparna. Jag försöker använda min mjukaste, snällaste röst. Den jag alltid använder till Lukas.

”Kan vi inte mysa lite? Som förr?”

Jag lyfter hans arm och kryper in under den. Lägger mitt huvud mot hans bröst. Hannes varma hand som stryker mitt hår får mina ögonlock att bli tunga och jag försvinner ut i tomrummet.

Hannes sätter fram två tallrikar yoghurt och müsli. Jag mosar en banan och blandar i lite fil i bebisskålen som jag ställer framför Lukas som sitter i den höga barnstolen vid bordsändan.

”Maja …”

”Ja?”

Jag koncentrerar mig på att få lagom mycket frukost på skeden innan jag sträcker fram den mot Lukas.

”Det var inget.”

Hannes höjer koppen för att ta en klunk kaffe när mobilen ringer. Han reser sig och går in i vardagsrummet och jag hör hur han sänker rösten. Han nämner mitt namn, men mycket mer hör jag inte. Hannes talar alltför lågt.

Jag har precis plockat undan efter frukosten när han kommer tillbaka. Jag häller resten av kaffet i slasken och torkar av diskbänken.

”Hällde du ut kaffet? Jag ville ju ha mer.”

Hannes står i dörrhålet och betraktar mig med sin konstiga blick. Jag vet inte vad den betyder.

”Förlåt, jag stod i andra tankar”, säger jag och tar genast och fyller kaffekannan med nytt vatten.

Jag tappar räkningen när jag skopar i kaffet, men slutar när filtret är halvfullt.

Han sätter sig igen och jag lägger märke till hur hans nackhår lockar sig. Jag kan inte låta bli att ställa mig bakom honom och dra fingrarna genom det. Han vänder sitt ansikte mot mig.

”Det var mamma”, säger han med låg röst. ”Hon tycker också det är en bra idé att jag går tillbaka till jobbet. På försök i alla fall.”

”Vad tror du Lukas vill bli när han blir stor. Brandman?”

Hannes vänder bort huvudet.

”Maja, lyssna. Jag ska börja jobba igen.”

”Redan? Varför vill du inte vara med mig och Lukas?”

”Maja, snälla. Jag vill vara med dig. Men det är påfrestande att gå hemma, det förstår du väl?”

Jag vet inte vad jag ska svara och till slut reser Hannes sig, går ut i hallen och jag hör hur ytterdörren smäller igen.

Han drar säkert till sin mamma, det har han gjort ofta på sista tiden. Jag vill aldrig följa med, för Hannes vägrar ta med sig Lukas. Som om en tvååring skulle klara sig själv alldeles ensam hemma. Jag börjar inse att viruset är allvarligt. Hannes fick också tabletter, men de verkar inte hjälpa honom så bra som de hjälpte mig.

Jag räknar tyst maskorna medan jag stickar. Sjuhundratjugoen, femhundratjugotvå, etthundratrettio. Lukas har visserligen redan många halsdukar, men man kan aldrig få för många. Olika färger till olika plagg. Jag drar i garnet med följd att garnnystanet rullar ner under soffan. Jag lägger undan stickningen, glider ner och sträcker mig efter garnbollen. När jag med en svepande rörelse drar till mig den virvlar det upp damm och jag får en nysattack.

Från min låga punkt ser jag ut över rummet, in under skänken och tevebänken. Ett tjockt lager damm har samlats på de ställen våra fötter inte har sopat rent. Blicken faller på bokhyllan. Böckernas ryggar visar ett virrvarr av titlar i olika färger. Så fult. Hyllornas kanter lyser vita, de bildar en stege. Stegar är farliga, men jag kommer inte riktigt ihåg varför.

En olustig känsla sprider sig i kroppen och jag kan inte förstå varför jag inte slängt böckerna redan. De måste bort. Hannes tycker säkert likadant fast han inget sagt. Han kommer att bli glad när han kommer hem och ser den rena bokhyllan. Lukas kan ha de två nedersta hyllorna till alla sina bilar. Då kan Hannes sitta och spela spel samtidigt som Lukas leker på golvet.

Svetten rinner och håret är tovigt, men den nedersta hyllan är tom och jag har lagt böckerna som stod där i en pappkasse som jag släpat ut i hallen. Jag försöker lyfta den för att bära ner i källaren, men viruset har gjort mig svag. Den får stå kvar.

Jag går ut i köket i stället och sveper ett glas vatten. Jag lutar mig en stund mot diskbänken och andas. Hannes har varit borta länge. När tänker han komma tillbaka? Kommer han ens tillbaka? Har han tröttnat lika mycket på mig som på Lukas och har beslutat sig för att stanna hos mamma?

Tröttheten får mina ben att skaka. Jag måste vila och hoppas att inte Lukas vaknar än på en stund. Soffan ser inbjudande ut och står närmare än sängen. Jag måste spara på krafterna, så jag kryper ihop på Hannes plats och drar filten över mig.

En ringsignal väcker mig och jag skyndar ut i köket innan ljudet får Lukas att vakna. Jag vet inte hur länge jag har sovit, men solen lyser fortfarande på trädtopparna utanför köksfönstret. Hannes namn lyser på skärmen och det pirrar till i magen.

”Hej, jag ville bara kolla att du är okej”, säger Hannes.

Hans mjuka röst sprider en värme jag saknat alltför länge.

”Hej älskling. Kommer du hem snart?”

”Vill du det? Jag menar …”

Det blir en lång paus innan han fortsätter:

”Jag älskar dig, Maja. Men jag tror vi måste prata. Mamma har lagat pannkakor, jag kan ta med mig några hem. Vi kan värma dem och ha grädde och sylt till. Blir det bra? I kväll?”

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det vattnas i munnen och jag kommer på att jag har glömt att äta i dag. Men till kvällsmat? Pannkakor passar inte till vin. Vi måste fira att Hannes kommer hem.

”Jag kan fixa räkmackor som du gillar. Men ta med dig några till Lukas. Då blir han glad.”

Det blir tyst i luren och det enda jag hör är Hannes andetag. Vill han inte ha räkmacka? hinner jag tänka innan han svarar.

”Vi måste verkligen prata. Jag kommer klockan sex.”

Bruset försvinner och jag tittar på mobilen. Hannes har lagt på. Varför blev han så kort i tonen? Förvirringen får mig att skaka på huvudet. Jag måste göra allt för att glädja Hannes i kväll. Klockan på mobilen visar att den nästan är tre och jag har inte lång tid på mig.

Jag rusar in i sovrummet och slänger morgonrocken på sängen. Bädda gör jag senare, om jag hinner. Jag råkar se mig själv i spegeln på garderobsdörren och hejdar mig tvärt. Håret är stripigt och mörka partier under ögonen får mitt ansikte att likna en dödskalle. Jag måste helt enkelt duscha innan Hannes kommer. Ska jag göra det innan eller efter jag handlat?

Egentligen vill jag vänta men nu står jag här utan kläder på mig. Men tänk om Hannes kommer lite tidigare och jag är ute när han äntligen är här? Fast det är kanske bäst att se proper ut när jag visar mig bland folk. Jag kan nästan inte komma ihåg när jag senast var ute. Den tanken får mig att bestämma mig.

Det varma vattnet lugnar, men jag inser att jag inte kan stå i duschen alltför länge. Jag skyndar mig att föna håret och klä på mig. Jeans och tröja blir det, även om en klänning vore passande. Men det är nog för kyligt ute fast solen skiner. Sist jag var ute blåste vindarna kalla.

Lukas blundar där han ligger i spjälsängen, men jag vet att han är vaken. Jag lyfter upp honom och klär på honom jacka och mössa. Sittvagnen står klar i hallen och det är bara att sätta honom i den.

Ute är det mycket varmare än jag trott. Jag borde ha tagit på mig shorts i stället, men det är för sent att vända. Jag rycker av Lukas mössa och gömmer den under filten som täcker hans ben. Det är ganska mycket folk ute och jag funderar på varför de inte är på jobbet. Har semestern redan börjat? Det är trots allt sommar verkar det som. Sedan kommer jag på att klockan är efter fyra, och skrattar till. Jag måste skärpa mig, tänker jag medan jag låter solstrålarna värma ansiktet.

Nu ska jag handla så att jag kan göra de godaste räkmackor Hannes någonsin fått.

Efter att ha lagt ner vad jag behöver i korgen beger jag mig mot kassorna. En stor låda med färgglada nallebjörnar lyser mot mig. Så söta de är! Jag tar upp en ljusgrön nalle med blått silkesband runt halsen och studerar den. Hannes gillar inte att jag köper så många leksaksbilar till Lukas, men den här kommer han tycka är gullig.

”Den här är väl söt, Lukas? Vill du ha den?”

Jag håller nallen framför Lukas och skakar lite på den. Jag tycker mig se att det drar lite i Lukas mungipor och jag nickar lättat. Den åker ner i korgen.

Jag plockar ner varorna i kassen och hänger den på kroken på sittvagnens handtag.

Ute på gatan går sommarklädda människor i sakta mak och tittar i skyltfönstren. Små svettpärlor rinner längs nacken och jag ångrar att jag inte tog på mig klänningen. Kanske hinner jag byta om innan Hannes kommer.

Jag går förbi Systemet och ser att det nästan är folktomt där inne. Konstigt, men folk har nog redan handlat efter jobbet. Klockan tickar på. Jag fortsätter förbi, men sedan vänder jag tvärt och går in.

Två flaskor vin och en Explorer senare låser jag upp bromsen på sittvagnen och skyndar gatan fram. Ett bekant ansikte får mig att stelna till. Det är Lena på kontoret som kommer gående mot mig. En liten tjej går vid hennes sida och håller henne i handen. Säkert hennes barnbarn som hon alltid babblar om. Jag tittar ner i marken och låtsas inte se.

”Maja! Så trevligt att se dig igen. Hur mår du?”

Jag är tvungen att stanna.

”Bra. Har lite bråttom. Måste gå hem.”

Lena ser ner i vagnen och så drar hon hastigt i barnets arm och försvinner med ett ha det bra innan jag hinner blinka. Jag hör hur hon hyssjar på barnbarnet. Jag skakar på huvudet och beger mig hemåt. Så mycket att hinna göra innan Hannes kommer.

När jag kommit innanför dörren går jag ut i köket och sätter Lukas i barnstolen. Jag lägger den nya nallen framför honom på bordet. Nu har han lite sysselsättning medan jag fixar räkorna.

Samtidigt som äggen kokar och smörgåsarna breds småpratar jag med Lukas. Upprymdheten håller i sig och jag börjar smågnola. Det ska bli så gott med ett glas vitt vin, jag har redan lagt en flaska på kylning i kylskåpet. Jag hittar en ren duk, tänder två ljus och dukar fram resten.

Precis när jag är klar hör jag nyckeln sättas i låset. Hannes är här.

Jag sätter mig och efter att ha hällt upp i glasen vickar jag lite på nallen och använder nallerösten.

”Hej Lukas! Jag heter Brumme och jag tycker om dig.”

Lukas svarar inte men jag är säker på att han tycker om nallen.

”Jag trodde det bara skulle vara du och jag.”

Hannes röst låter uppgiven.

”Snälla, förstör inte det här nu. Kom och sätt dig. Jag har hällt upp till dig redan.”

Hannes drar fingrarna genom håret och står stilla en lång stund innan han till slut sätter sig på sin plats. Jag ler mot honom och får ett motvilligt leende tillbaka.

Jag försöker hitta på allt möjligt att samtala om och Hannes tinar upp. Så länge jag inte nämner Lukas går allt väldigt bra.

”Det känns nästan som förr i tiden”, säger Hannes och höjer glaset.

Hans blick borrar in sig i mitt inre.

”Vi har det bra, Hannes. Jag älskar dig.”

Jag lägger handen över hans och smeker handryggen med tummen.

”Vi måste prata, Maja. Du kan inte hålla på så här.”

Han tystnar, men harklar sig och fortsätter:

”Köpa alla dessa onödiga saker.”

Jag lägger armarna i knät. Tittar ner i bordet och känner tårarna bränna. Han kan helt enkelt inte låta bli att ödelägga allt.

”Jag förstår att du vill göra mig glad med räkor, men du vet vad problemet är. Du måste se sanningen i vitögat.”

Hannes röst bryts och han harklar sig. Jag känner honom så väl men klarar inte av att se hans ögon blänka. Fortfarande med blicken på duken säger jag:

”Jag ville bara göra dig på gott humör. Dessutom behöver Lukas …”

Hannes reser sig så hastigt att stolen välter.

”Lukas behöver ingenting!”

Han står i några sekunder med knutna nävar och stirrar på mig. Jag trotsar hans blick. Ser hur luften går ur honom och hur axlarna sjunker ihop och han blir en gammal man.

Tvärt vänder han ryggen mot mig och lutar huvudet mot dörrkarmen.

”Jag orkar inte mer.”

Jag sitter kvar på stolen och stirrar ner på de döda räkorna.

Jag möter hans blick och hjärtat tar ett skutt. Hannes ser så sårbar ut och han drar handen genom håret.

Hannes rättar till stolen och sätter sig igen. Han tar min hand och smeker den sakta. Jag ser upp. Tårar rinner nerför hans kinder. Hannes får knappt fram orden, men så harklar han sig och börjar om.

”Mamma säger att jag måste sluta fly. Du flyr också. Vi flyr båda, men på olika sätt.”

”Ska du stanna hemma nu?”

Jag möter hans blick och hjärtat tar ett skutt. Hannes ser så sårbar ut och han drar handen genom håret.

”Kommer du ihåg när du var sjuk? Vet du varför du blev sjuk?”

Jag ser ner i bordet.

”Vad menar du? Det var ju ett virus.”

Det blir tyst och jag slutar att pilla på duken och möter Hannes blick. Hans mun rör sig igen.

”Kommer du ihåg att du gick till lekparken? Den med den höga klätterställningen och …”

”Tog du med dig pannkakor till Lukas?”

Jag reser mig hastigt upp och när jag inte ser någon matlåda på köksbänken går jag ut i hallen för att se om han ställt något där. Det har han inte.

Jag återvänder till köket och sätter mig. Hannes ser sliten ut och håret är alldeles för långt. T-shirten han har på sig borde vi ha kastat för länge sedan. Jag slänger en blick mot barnstolen. Lukas säger ingenting, men tittar på mig med de stora blå ögonen. En fluga surrar i taket och ljudet blandas med djupa andetag.

”Maja.”

Hannes röst är fylld av gråt och jag kväver hulkningarna som vill tränga fram. Varför är han så ledsen?

”Stanna här, Hannes. Det blir bra. Bara du är här blir allt bra.”

Längtan i hans blick gör mig övertygad om att jag har sagt det rätta. Han vill verkligen vara hemma mer.

”Lukas behöver sin pappa. Ett barn ska inte växa upp …”

Längre hinner jag inte förrän Hannes reser sig upp, rycker upp Lukas i ena armen och går mot balkongen.

Jag står helt paralyserad i flera sekunder. Sedan får jag fart och rusar efter. Hjärtat dunkar så hårt att jag är tvungen att trycka knytnäven mot bröstet.

”Nej! Vad gör du? Släpp honom!”

Hannes har öppnat balkongdörren och står vid räcket. Jag följer efter.

Det svindlar när jag ser att han håller Lukas över kanten. Mina ben skakar och jag famlar för att hitta något att hålla mig i. Ena handen hittar väggen. Jag sträcker fram den andra mot Hannes och öppnar munnen. Tungan har fastnat och inga ord kommer ut.

Hannes ser på mig med förtvivlad blick. Sedan släpper han taget.

”Han är redan död, Maja. Inse det.”

Ett skrik ekar bland husen och jag faller ner på knä. Magen krampar och jag spyr på den regnvåta mattan. En beigefärgad gegga tränger in i fibrerna och bildar ett mönster. Jag ser trådar som blandas med cirklar och släpper inte blicken från geggan när Hannes drar upp mig till stående. Han försöker krama mig och viskar tyst:

”Kom, vi går ner, så du får se med egna ögon. Det är nog det enda som hjälper.”

Jag vet inte hur jag kommer ner till asfaltsgången under balkongen. Hannes håller en fast arm om min midja. Tre våningar upp ser jag torkställningen på vår balkong. Så högt upp. Illamåendet rusar upp till ytan, sjunker en bit men lyfts igen. Jag blundar och låter honom leda mig mot det oundvikliga.

”Öppna dina ögon. Ser du? Den är av plast.”

Hannes plockar upp en arm som delat sig från kroppen.

”Känn på den.”

Försiktigt sträcker jag fram handen och stryker den över armen. Den är kall. Det är ingen levande kropp. En plastarm. Resten av dockan ligger sönderslagen på marken. Det här är inte Lukas. Jag ser mig förvirrat omkring. Ingen Lukas i närheten.

Hannes stryker bort tårarna från min kind.

”Jag kan ta med dig till graven. Vill du det?”

Gravstenen är formad som en nalle. Vår älskade gosse Lukas står det ingraverat. Två datum. Två datum betyder född och död. Död.

Det snurrar i huvudet och jag är tvungen att sätta mig och luta det mot knäna.
Tårarna vill aldrig ta slut. Hannes klappar mig tafatt på ryggen. Han slår armarna om mig. En insikt slår mig. Hannes har rätt. Lukas är död. Han kommer aldrig tillbaka. Nu förstår jag.

Insikten växer och jag reser mig hastigt och puttar undan Hannes. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vilja ha Hannes? Jag stirrar på honom och all min kärlek rinner ur mig. Hannes är en mördare. Han har mördat sin egen son. Kastat honom från balkongen.

SISSEL MYRUP

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Sisyfos frihet

PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa

Lyrik: Carlos

POESI. Den här veckan återkommer Cyril Tönisberg till Opulens Prosa & Poesi-avdelning