Sommarnovellen: Eldorado

Prosa & poesi
Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. ”Charlotte höll med och bad Astrid att leta upp liknade bilder, bilder som kunde göras om, foton som kunde skapa en ny bild av tiden som hade gått. En bild av det förflutna som skulle ge Charlotte en skjuts framåt.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Sofia Nilssons Eldorado.

 

Sofia Nilsson arbetar med siffror men skriver ibland på fritiden. Hon bor i Stockholm och Skåne. Hon har tidigare vunnit Poesifests dikttävling och några novelltävlingar.

Bilen står parkerad på uppfarten när Astrid bestämmer sig för att gömma en av foderpåsarna. Hon halkar på en söndertuggad trasmatta när hon stoppar in den i städskåpet. Hon reser sig snabbt och blickar ut genom fönstret. En man i en svart yllekappa öppnar sakta bildörren.

Charlotte hade nämnt att det var en ny medarbetare, en av hennes nya förtrogna, som skulle hämta mappen den här gången. Astrid tröstar sig själv med att hon i alla fall har gömt foderpåsen. Det är svårare för mannen att rapportera tillbaka till kontoret om röran i huset, om foderpåsarna längs med vardagsrumsväggarna, om Charlottes mor som lever med katterna i skogen.

Astrid sträcker på sig. Stolthet kostar ingenting och kan förvandla damm till guld. Det har Charlotte lärt henne. Mannen blickar in i skogen och vänder sig sedan mot det röda trähuset. Hans yllekappa ser ut som en relik i vårsolen. Vårens omslag mot sommar syns nog inte i lamporna i maktens korridorer.

Astrid stelnar till när hon inser att han tittar rakt på henne genom köksfönstret. Hans blick är fast. Hans ögon påminner Astrid om köksavlopp, redo att låta vad som helst strömma genom dem.

Astrid går mot ytterdörren. Hon andas djupt och försöker stadga upp tankarna. På byrån i farstun står en inramad bild av Charlottes egen familj. Det är något stelt över bilden. Barnbarnet Emma ser gladare ut än vad Astrid någon gång har sett henne. Charlottes mans axlar är något för nedsjunkna, han är något för avspänd, hans självförtroende lyser starkare än vanligt. Astrid minns inte om hon har sett just denna bild i någon av tidningarna som Charlotte brukar skicka till henne. Sedan Charlotte blev partiledare har Astrid noggrant undvikit att läsa dagstidningarna och vänt bort blicken från veckotidningarnas kaotiska omslag. Hon undviker löpsedlar och valaffischer på stan. Det var länge sedan hon handlade i den lokala matbutiken. Hon åker hellre en mil extra än möter blicken från kassörskan. Kassörskan som en gång gick i samma klass som Charlotte.

Dörrklockan skjuter hål i Astrids tankar. Innan hon vänder sig om för att öppna ser hon Charlottes leende på fotot, tänderna i perfekta rader efter tandregleringen i vuxen ålder. Charlottes blick glittrar på bilden.

Minnen börjar forsa genom Astrid, snabba, ogripbara. Bilder av Lotta innan hon bytte namn till Charlotte uppenbarar sig. Lotta med en ny ryggsäck på första skoldagen. Lotta som tar pengar från Astrids plånbok för att köpa en ny kjol. Lotta som berättar för sina vänner att hon bor i en av de stora jugendvillorna i stadens centrum. Lotta som hittar på minnen från semesterveckor i Frankrike. Lotta som tar hem kompisar och övertygar dem om att det lilla röda huset är en del av en större egendom. Att de bara bor tillfälligt i huset och snart ska flytta till herrgården på andra sidan skogen. Lotta som målar snäckorna från besöket på stranden ett stenkast bort rosa, tar med dem till skolan och berättar att hon har en morbror på Mauritius som hon snart ska hälsa på.

Astrid rycker till när minnena av Lotta byts till bilder av Bengt. Bengt som med en glansig blick efter en lång dag i fabriken suckar när Astrid berättar om kvartssamtalet i skolan och hämtar en flaska till i köket. Bengt som somnar i den nedsuttna fåtöljen medan Astrid berättar om skvallret bakom hennes rygg som nådde hennes öron på fikarasten. Hon berättar att de andra mammorna i klassen tycker illa om Lotta. Bengt som visslar till när han hör berättelser om hur Lotta ljuger om sina föräldrar. Lotta har sagt till läraren att hennes riktiga pappa arbetar som börsmäklare i London. Bengt hämtar en flaska till och glömmer. Han snarkar redan när Lotta kommer hem efter en kväll på stan. Hon luktar rök. Astrid orkar inte mer. Låtsas inte märka röklukten.

Astrids knogar blir spända när minnet av när Lotta gick till Skatteverket och bytte sitt namn kommer till henne. Förnamnet förlängdes till Charlotte och mellannamnet Karin fick lämna plats åt Elise. Efternamnet fick bli kvar. Charlotte nämnde en morgon att hon ändå skulle byta det när hon gifte sig som vuxen. Astrid och Bengt hade suttit tysta. Det var Bengt som bröt tystnaden. Han sade att Charlotte skulle återförtrolla världen, återuppfinna det som gått förlorat. Charlotte nickade. I just det ögonblicket förstod de varandra.

Astrid sugs tillbaka till nuet av att foxterriern spänner sin späda kropp och börjar darra. De två rödspräckliga bondkatterna som flyttade in hos Astrid för att halvår sedan stryker sina slanka kroppar mot Astrids ben. Det vilda har börjat lämnat dem, de har tytt sig till Astrid. En osynlig tråd löper mellan deras och Astrids hjärtan. En tråd som kan klippas av, knytas ihop igen och klippas av på nytt. Astrid undrar vilken av katterna som kommer att försvinna först. Vilken som kommer att återgå till sin ursprungliga tillvaro, när Astrids hus blir för trångt och den mörka skogen utanför blir den skattkista som Astrid inte kan erbjuda.

Mannen framför henne är i ingenmanslandet mellan ung och medelåldern. Han sträcker fram en mjuk hand och presenterar sig som Karl. Astrid nickar och räcker snabbt över mappen.

Astrid märker att hennes händer darrar. Hon hämtar mappen från köksbordet och tar några lugna steg mot dörren. Rörelserna är kontrollerade. Hon försöker övertyga kroppen om att det kommer att gå bra. Hon hoppas att Charlottes nya medarbetare nöjer sig med mappen och vill tillbaka till flygplatsen så snabbt som möjligt.

Hon öppnar sakta ytterdörren.

”Välkommen.”

Hennes röst är lugn. Hennes osäkerhet har tagit paus. Båda katterna slinker ut genom dörren och försvinner ut i vårljuset. Mannen framför henne är i ingenmanslandet mellan ung och medelåldern. Han sträcker fram en mjuk hand och presenterar sig som Karl. Astrid nickar och räcker snabbt över mappen. Hon lyssnar till fågelkvittret utanför. Det påminner henne om att en vårkväll väntar. En vårkväll utan bilder som behöver redigeras.

Karl betraktar Astrid. Hans blick är uppmanande.

”Charlotte vill att jag tittar igenom mappen innan jag åker tillbaka.”

Astrid harklar sig.

”Hon är noggrann, din dotter, vill att allt material ska vara klart så snart som möjligt till valrörelsen. Jag har ju rest långt för att hämta bilderna. Charlotte ville ju inte använda en budfirma. Hon är rädd att bilderna publiceras av någon annan före oss.”

Astrid svarar inte. Hon vet att Charlotte aldrig skulle använda en budfirma. Hur detaljerade instruktioner har Karl egentligen fått? Hur går det till när Charlotte ber nya medarbetare att åka och hämta bilder? Hon vet att få ifrågasätter hennes dotter. Charlotte kan få det mest orimliga att låta sant. Hon kan nosa sig till osäkerhet.

Före Karl har endast en medarbetare hämtat bilder av Astrid. En nervös, osäker kvinna i trettioårsåldern som aldrig bad att få komma innanför husets väggar. Astrid hade kommit på sig själv med att tänka att kvinnan var ett utmärkt byte för Charlotte. Beröm från Charlotte var inte gratis. Astrid funderar en stund på om hon ska fråga Karl var den yngre kvinnan tog vägen men hindrar sig i sista sekund. Hon vill inte att Karl ska få övertaget. Han verkar härdad. Astrid betraktar honom intensivt. Det är något vagt bekant över honom. En skugga av ett minne. Kanske har hon sett honom på någon pressbild?

Astrid backar några steg bort från dörren och ställer sig i öppningen till köket. Karl sätter handflatan mot ytterdörren. Han tar koncentrerat av sig skorna. Astrid hindrar sig själv från att säga att han kan behålla dem på. Astrids tankar hakar i varandra. Hon skulle vilja knuffa ut Karl ur huset, låsa dörren och stänga ute Charlotte ur sitt liv. Samtidigt vet hon att det är viktigt att någon kontrollerar kvaliteten på bilderna. Hon vill inte bära det fulla ansvaret om någon skulle se att bilderna inte fullt speglade det som har varit.

”Har du en kopp kaffe? Det var en lång bilfärd hit.”

Astrid nickar igen och går lydigt mot köket. Hon sätter på en kastrull och börjar måtta upp fyra koppar vatten. Hon letar efter plåtburken med kaffet. Hon inser att hennes rörelser är snabba och har något osäkert över sig. Karl följer henne med blicken. Hans småprat om nya utställningar i Stockholm, den hektiska valrörelsen, de blommade japanska körsbärsträden i Kungsträdgården jagar henne likt en bisvärm.

”Charlotte kämpar på”, fortsätter Karl och försöker fånga hennes blick. ”Det ser ut som att vi har en god chans att få en betydande andel röster i valet. Hon är otroligt slipad. Hon kan strategi på sina fem fingrar. Hon kanske till och med blir statsminister en dag.”

Astrid svarar inte. Hon låtsas vara upptagen med att få igång spisen. Charlotte har vid flera tillfällen antytt att hon gärna köper en kaffekokare till henne. Astrid har bestämt tackat nej varje gång. En kaffekokare skulle troligen göra att propparna gick i huset. Astrid är inte säker på om hon skulle kunna laga dem själv. En elektriker skulle gräva ännu ett hål i pensionen. Det vet Charlotte om. Charlotte skulle erbjuda sig att hjälpa till, hjälp som Astrid inte vill ta emot. Hjälp som inte är gratis.

Astrid tar några djupa andetag och häller upp mjölk i en kanna hon köpte för en femma på en loppis vid Kyrkan förra sommaren. Hon signalerar åt Karl att sätta sig vid köksbordet. Han drar ut stolen och låter handen svepa över ytan. En kontroll så att han inte riskerar en olycka senare, när han ska sätta sig på planet och flyga tillbaka till Stockholm. Astrid intalar sig att han gör så på alla nya platser han besöker.

”Är det här Charlotte växte upp?” frågar Karl medan han häller en kopp kaffe till sig själv.

Han tittar på henne och häller upp kaffe även i hennes kopp.

Astrid svarar tyst ja och sätter sig mitt emot Karl. Hon hoppas att tystnaden ska kväva honom. Att han ska ta mappen. Mappen med bilder av det som aldrig var och försvinna mot flygplatsen. Hon funderar på om hon ska ringa Charlotte och be henne att skicka en annan medarbetare nästa gång. Charlotte kommer inte att lyssna. Att Karl är hos Astrid tyder på att han har erövrat Charlottes förtroende.

Frågan om hur mycket Karl vet dyker upp i Astrids huvud igen. Charlotte har noga påpekat för Astrid att hon inte ska berätta för någon om tjänsterna hon gör åt dottern. Egentligen hade Charlotte inte behövt påpeka det för Astrid. Hon hade aldrig hjälpt Charlotte om hon hade kunnat välja. Astrid låter blicken vandra runt i köket. Blicken faller på en av Emmas teckningar från dagis. En orkan av färger, linjer i olika riktningar som utgör en formlös massa. Spänningen lättar från kroppen när hon tänker på barnbarnet. Emma är olik Charlotte. Hon gråter vid motgångar.

Karl hinner inte fortsätta sitt småprat. Hans telefon ringer. Han svarar snabbt och en rynka lägger sig mellan hans ögon. Linjen är knastrig. Samtalet är viktigt. Astrid säger lugnt att han måste gå ut i trädgården för att få en bättre linje. Han går med snabba steg mot dörren. Stoppar ner fötterna i skorna, men har för bråttom för att sätta på skorna ordentligt. Astrid ser att det är ett litet hål på strumpans häl. Hon ler lite för sig själv. Inte ens Charlottes tjänstemän är hela.

Karl gestikulerar med händerna medan han pratar i telefonen. Han är i trädgården, ett stenkast bort från köket. Samtalet är intensivt. Han märker inte att Astrid öppnar köksfönstret. Vårvinden gör att hon inte kan uppfatta orden. Bara tonläget når henne. Efter en liten stund inser hon att Karl låter som Charlotte när han pratar. Meningsbyggnaden är uppfordrande. Han är en person som är van vid att bestämma. En person som är van vid att få vad han vill. Han är ett eko av Charlotte. Astrid inser att han måste vara en av Charlottes närmsta medarbetare. Astrid vet att dottern kan splittra en samling människor i två delar: en användbar och en som hon inte bryr sig om.

Astrid minns en av alla gånger som hon blev kallad till ett möte med en klassföreståndare. Efter halva kvartssamtalet hade läraren bett Charlotte att lämna rummet. Läraren hade tittat rakt på Astrid, tagit ett djupt andetag och uttryckt sin oro över att vissa flickor och pojkar i klassen blev allt mer lika Charlotte. Hon berättade att de var som skuggvarelser, skuggor av Charlotte. Läraren berättade att Charlotte valde vilka som fick vara med i hennes grupp. I det urvalet fanns de som Charlotte accepterade, de som blev smittade av henne. De utanför urvalet fick finna sig i att inte omfamnas av Charlottes acceptans. De blev en splittrad grupp personer, en grupp som inte fick vara med.

Läraren nämnde att även om Charlotte inte attackerade dem fysiskt kunde hon med sina skuggvarelser hålla dem utanför gemenskapen. En del föräldrar hade rapporterat oro över att deras döttrar allt mer börjat likna Charlotte. Andra föräldrar var oroade över att deras barn inte längre ville gå till skolan. Astrid minns att läraren sade att det var ett problem att Charlotte var en så tydlig ledargestalt, att på sikt borde de försöka finna en lösning. Läraren hade undrat om det fanns en möjlighet för Charlotte att byta klass.

En månad senare kom ett brev från kommunen med en adress till en skola. Charlotte vägrade börja i den nya skolan och fortsatte som vanligt. Ett halvår senare, i ett nytt kvartssamtal, undrade ännu en klassföreståndare om Charlotte kunde byta skola. Astrid och Charlotte vägrade.

Samma vår märkte Astrid att hennes kollegor inom hemvården tystnade när hon kom in i rummet. I den lokala matbutiken undvek andra mammor Astrids blick. Det blev tyst hos frisören när Astrid skulle klippa sig. Hon hade glömt att frisören hade en dotter i Charlottes parallellklass. Det var genom sin syster som arbetade som skolsjuksköterska på en skola i orten bredvid som Astrid fick veta att flera flickor i klassen hade bytt skola. Flickorna pendlade två timmar om dagen för att komma bort från Charlotte.

Karls ord fortsätter att strömma in i köket. Astrid lutar sig tillbaka i stolen och låter blicken vandra till barnbarnets teckning. Astrid hade fått den i ett paket från Stockholm ihop med en helgupplaga av en av de största morgontidningarna. På omslaget till tidningen var en bild på Charlotte. Hon hade ställt upp på en personlig intervju. Astrid hade först känt en värme inombords när hon sett tidningen. Charlotte hade tagit sig långt och något som liknade stolthet fyllde Astrids hjärta.

Ögonblicket då Astrid öppnade tidningen lades en snara runt hennes hals. Fokus i artikeln låg på Charlottes barndom. Hon hade berättat om Bengts drickande. Familjens snäva ekonomi hade genom Charlottes ord ändrat form till fattigdom. Familjen hade inte levt i överflöd men Astrid och Bengt hade varit måna om att Charlotte alltid skulle ha det hon behövde. I artikeln hade Charlotte berättat att hon arbetade extra på helgerna för att hjälpa familjen. Snaran drogs åt. Astrids syster hade ofta sagt till henne att hon och Bengt borde lägga mer pengar på sig själva. Barn behövde inte nya kläder så ofta, menade systern. Vad Astrid mindes hade Charlotte aldrig haft något sommarjobb eller helgjobb förrän på gymnasiet. Hade hon glömt det? Kunde Charlotte ha arbetat och Astrid inte vetat om det? När Astrid besökte Bengts grav senare på eftermiddagen kände hon en tyngd i kroppen. Det var som att framtiden hade stelnat. Hon kunde inte längre forma sin tillvaro. Det hon visste om det förflutna kunde utmanas, Charlotte kunde regissera bilden av henne som förälder.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Samma kväll ringde Astrid sin dotter. Till sin förvåning svarade Charlotte snabbt. Astrid frågade henne försiktigt om artikeln i tidningen verkligen stämde med hennes upplevelse av barndomen. Charlotte skrattade till och svarade inte på frågan. Hon sade att hon behövde sin mors hjälp. Hon behövde bilder från barndomen. Bilder där hon arbetade, foton på gårdar, bilder där hon såg ut att komma från knappa förhållanden. Astrid mindes hur hon hade sagt att det inte fanns några sådana bilder. Charlotte höll med och bad Astrid att leta upp liknade bilder, bilder som kunde göras om, foton som kunde skapa en ny bild av tiden som hade gått. En bild av det förflutna som skulle ge Charlotte en skjuts framåt. Bilder som skulle visa hur långt hon hade tagit sig genom sina egenskaper och arbete.

Astrid hade varit tyst en lång stund. Det var Charlotte som bröt tystnaden. När Astrid uppfattade vad Charlotte sade visste hon att hon aldrig skulle kunna glömma. Hon skulle bära dotterns ord inom sig för alltid, orden som gjorde att Charlotte tog sin mor gisslan:

”Den här gången berättade jag om pappa. Vem vet vad jag säger om dig nästa gång?”

Samma kväll började Astrid leta efter bilder. Några dagar senare kom en leverans av en dator och ett program för redigering av bilder till huset. Astrid fick en kontaktperson på ett konsultföretag som hjälpte henne med tekniken. Charlotte skickade instruktioner nästan varje dag om hur det förgångna skulle skulpteras.

Karl återvänder till köket. De utbyter några meningar om våren och om den kommande sommaren. Solen har flyttat sig över horisonten. En skugga faller över Karls ansikte. Det är något bekant över honom. Astrid kan inte fånga tanken.

”Har Charlotte alltid varit en ledargestalt?”

Astrid skrattar dovt. Karl tittar roat på henne.

”Du skulle väl titta på bilderna?”

Karl nickar. Han förstår att Astrid vill att han lämnar henne. Han öppnar långsamt mappen. Han lägger ut tre glansiga A4-sidor på köksbordet. Astrid har jobbat flera dagar med att få färgerna rätt. Hon är själv nöjd med resultatet. Bilderna ser ut att komma från mitten av åttiotalet. Hon bestämde sig för att använda ett foto av Charlottes kusin Mia när hon skulle få till bilden av Charlotte som sommarjobbade på sin morfars åker. Bilden skulle illustrera hur Charlotte tidigt blev insatt i jordbruk och därför förstår att arbete lönar sig. Som man sår får man skörda, brukar Charlotte säga i debatter.

Sist Astrid hörde Charlotte säga dessa ord var i ett radioprogram för några dagar sedan. Astrid hade slängt ett glas i golvet. Foxterriern hade sprungit till sovrummet och katterna hade smitit ut genom en öppning i fönstret. När Astrid hade sansat sig senare på kvällen för att fortsätta arbetet hittade hon snabbt bilden på Mia när hon hjälper till att plocka sommarskörden. Mia som hjälpte till för att hon tyckte att det var roligt och som senare blev veterinär. Astrid och Mia är nästan jämgamla. Det var bara att byta ut ansiktet. Astrid har inget minne av att Charlotte någonsin hjälpte till på åkern. Hennes käkar spänns när hon minns hur Charlotte brukade snirkla sig ur besök hos sin morfar. Hon hade aldrig tid och dessutom ville hon inte lukta bondgård i skolan.

Den andra bilden visar Charlotte när hon gör läxor på gymnasiet. Astrid letade länge efter en bild som skulle fungera som underlag. Till slut hade hon hittat ett foto som visar Charlotte vid ett skrivbord. Charlotte är klädd i klara färger, med ett guldhalsband och små pärlörhängen. Bredvid henne står en brödkorg med nybakade lussekatter. Det hade tagit flera timmar att med datorns hjälp få kläderna att se urtvättade ut. Lussekatterna raderades. Det svåraste hade varit att ta bort pärlörhängena, men efter nästan nio timmars arbete och några samtal till konsulten hade hon lyckats.

Medan Astrid redigerade bilderna kom minnet till henne när hon såg Charlotte på Lindex en förmiddag på en skoldag. Hon hade gömt sig längre in i affären, bortom dotterns blick. Charlotte hade diskret stoppat ner en kjol och tillhörande blus i en matkasse och sedan lämnat butiken. Hon hade ju redan fått nya kläder på sin födelsedag. Astrid hade intalat sig att hon skulle konfrontera dottern, tala henne till rätta. Hon hade diskuterat saken med Bengt. Han hade skakat på huvudet och mumlat att de ändå inte hade något att erbjuda flickan.

Den tredje bilden är original. Det är Charlottes klassbild från fjärde klass. Bilden är tagen innan Charlotte började ömsa skinn. Hon är klädd som de andra barnen. Smälter in i massan. Det finns troligen likadana bilder i andra hem och redigering skulle kunna få oöverblickbara konsekvenser.

Karl granskar bilderna och tittar roat på klassfotot.

”Fina foton”, säger han och stryker handen över klassfotot. ”Alla tre passar perfekt till vår webbsida. Det är ett riktigt eldorado här. Det går alltid att finna det man behöver.”

Astrid tar en klunk av kaffet.

”Det är bara att leta på rätt ställe”, svarar hon.

Det finns fortfarande personer som undviker henne på stan. Hon tror ofta att det är Charlottes gamla klasskamrater.

Karl ler och frågar om han får låna toaletten. Astrid pekar honom i rätt riktning. Hon granskar kritiskt bilderna. Fotona av Charlotte ser äkta ut. Hennes blick faller på klassfotot. Tjugotvå elvaåringar. En rad av sittande elever och en stående. Hon minns inte alla Astrids klasskamrater. Det finns fortfarande personer som undviker henne på stan. Hon tror ofta att det är Charlottes gamla klasskamrater.

Hennes ögon möts av ett ansikte hon känner igen. Tiden har format honom väl. Han såg vildare ut som pojke, var ett huvud längre än resten av klassen. Hans kläder var mörkare än de andra barnens. Hans blick har inte förändrats. Hon lutar sig tillbaka i stolen och tittar lugnt på dörröppningen. När Karl kommer tillbaka väntar hon tills hans sätter sig vid bordet igen.

”När flyttade du härifrån?”

Han betraktar henne lugnt.

”Jag flyttade först efter studenten. Stannade faktiskt kvar några år och läste upp mina betyg.”

”Vet Charlotte om vem du är?”

Han svarar inte utan reser sig upp.

”Jag måste tillbaka till flygplatsen. Vi har mycket att göra nu. Valaffischer som ska produceras, tal som ska skrivas, manifest som ska formas.”

Hon reser sig och följer efter honom. Han börjar sätta på sig skorna.

”Hör av er om ni vill att jag ska leta fram fler bilder.”

Karl skrattar lite tyst och tittar direkt på henne.

”Det går alltid att finna det man letar efter. Eller hur?”

Hon nickar mot honom och öppnar dörren. Hon funderar en stund på om hon ska ringa Charlotte och fråga om Karl, men bestämmer sig snabbt för att låta bli. Lotta har alltid kontroll över läget. Minnen skriver över andra minnen. En del minnen försvinner för alltid. Andra sammanfogas, blir kraftfulla och förändrar. Det förflutna går alltid att formas. Endast nuet är konstant.

Astrid hör att Karls bil är en bra bit från huset. Ljudet från motorn blir svagare och svagare och försvinner sedan i vårvindens brus. Det krafsar på dörren. En av katterna är tillbaka.

SOFIA NILSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Kortnovell: Revir

PROSA. Nellie Skute är en 23-årig journaliststudent vid Lunds universitet. Opulens har