Sommarnovellen: Duban

Prosa & poesi
Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. ”Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Duban av Peter Westberg.

 

Peter Westberg är 33 år och bor i Sundbyberg. Han är egenföretagare och författare. Debutromanen Europa Pandemus släpptes i maj 2019. Maj 2020 kom hans andra bok, Aurora, beskyddaren. I höst är han aktuell med biografin Bara vanlig som skrivits tillsammans med bokens huvudperson Niclas Wennerlund. Sedan 2018 har han även fått noveller publicerade i ett tiotal novellsamlingar samt skrivit material till poddarna Creepypodden, Monsterboxen och Radioväsen.

”Nu får det vara slut på allt käbbel.”

Med de orden fällde statsminister Björn Ahlmén ned visiret på sin hjälm, drog svärdet ur skidan och tog det i ett stadigt tvåhandsgrepp. När han med bestämda steg gick över arenans uppbyggda scen slog ringbrynjans tusentals länkar mot varandra och framkallade ljudet av en metallisk våg som harmoniskt rullade fram och tillbaka.

Björn stannade upp och hörde hur publiken på läktaren skrek och jublade. Mitt emot honom stod Eva Bladh, partiledare för Mittpartiet, landets förhandstippade näst största parti. Även hon hade hjälmvisiret nedfällt, beväpnad med yxa och sköld, redo för strid.

”Jag ska visa svenska folket att Humanitärdemokraterna kliver ut som vinnare”, sade Björn med högtidlig röst. ”Och dig, Eva”, fortsatte han och riktade svärdet mot sin motståndare, ”dig ska jag skicka i kista hem till Bollebygd eller var fan du nu kommer ifrån”.

”Så sluta babbla då, avloppsmannen!” fräste hon mot den forne rörmokaren, som sadlat om till politik med sin slogan Raka rör med Björn.

Ovanför dem hängde en gigantisk banderoll med den blodröda texten Partiledarduell Del 1 som lystes upp när strålkastarskenet svepte över och igenom den.
Hela publikhavet höll andan när de två partiledarna gick till anfall med sina vapen höjda och blickarna låsta i varandras.

”Mitt namn är Jafar.”

”Trevligt att råkas, Jafar”, svarade Mats medan han motvilligt tog den åldrade Mellanösternfödde mannens hand i sin, samtidigt som han kämpade för att inte grimasera inför tv-kamerorna.

”Har du jobbat här på marknaden länge?” frågade Mats samtidigt som han obemärkt torkade handen mot sina mörkblåa kostymbyxor efter att handslaget avslutats.

”Ja.” Ett skevt leende, som blottade flera guldtänder, bredde ut sig över Jafars mun. ”Femton år jag stått på Sergels Torg och sålt frukt och grönsaker till Svenssons.”

En hes skrattsalva avbröt honom innan han fortsatte:

”Minst femton år till jag hoppas. Insha’Allah.”

Mats log konstlat mot den gamla fruktståndsmästaren medan kamerorna blixtrade, samtidigt som han önskade sig själv långt därifrån. Naturligtvis önskade han åldringen detsamma, om än med utvisningspapper i sina händer.

”Jag hoppas att du lägger din röst på Sverigepatrioterna i september”, sade Mats och bjöd på ett av sina vinnarleenden. ”Vi garanterar att vända upp och ned på den sneda pensionspolitik som Björn Ahlmén och den sittande regeringen bedriver.”

”Jag har en gåva till dig, Mats Åkerblom”, svarade mannen utan att ta minsta notis om uttalandet och bländade åter Mats med sina guldtänder medan han räckte fram något inslaget i presentpapper. ”Ta emot denna som ett tecken på tacksamhet för allt du gör för vårt land.”

Mats tackade och tog motvilligt emot den inslagna gåvan, vars tyngd och form i hans händer fick honom att tro att dess innehåll var någon form av glasflaska. Säkerligen innehållande afghankryddor eller mjältbrand. Tanken for genom Mats huvud medan han åter log mot tv-kamerorna innan kortegen kunde lämna den fördömda fruktmarknaden.

Väl tillbaka i lägenheten som utgjorde Mats hem de dagar han av naturliga skäl tillbringade borta från sin familj, en lägenhet belägen på en av Östermalms finare gator, sjönk partiledaren ned i den mjuka fyrsitssoffan hållande ett välbehövligt och välfyllt glas bourbon. Måtte den här satans valspurten snart vara över.

Mats rös av tanken på alla tragiska exemplar av mänskligheten som han tvingats, och fortsatt skulle tvingas till, att ta i hand, le åt och låtsas respektera. Alla små äckliga ungjävlar, gamla rullatorkärringar, invalidos, bögar …

Och invandrare. Lägre stående, patetiska bidragstjuvar som inte gjorde annat än kosta pengar, likt elakartade svåropererade bölder som klamrat sig fast om kronjuvelerna på hans älskade land. Mats hade alltid varit bra på att bära sitt pokerface och att fejkleende blotta sina blekta tandrader, men nu fick det fan vara nog.

Framför honom på det dyra specialdesignade vardagsrumsbord som skattebetalarna på ett eller annat sätt skänkt honom i inflyttningspresent, stod av någon outgrundlig anledning den flaskformade gåva han fått av handdukshuvudet på marknaden. Mats kunde inte minnas att han tagit den med sig när han lämnade bilens baksäte. Likförbaskat stod den där, inslagen i brunt presentpapper som hans äckliga så kallade branschkollegor i Klimatpartiet säkerligen sett till var både miljömärkt och tillverkat av återvunnet skithuspapper, och pockade på hans uppmärksamhet.

Mats valde att ignorera gåvan, ointresserad av vad för arabdricka den inslagna flaskan kunde tänkas innehålla. Han tog en klunk av sin dyra bourbon och satte igång ett avsnitt av Vem vet mest? på SVT Play. Officiellt hade han bara någon dag tidigare uttryckt sin avsky för den statliga kanalen och dess sätt att mobba ut hans parti för dess ideologi, men i sin ensamhet kunde Mats inte hålla sig ifrån frågesporten. Å andra sidan: När han väl kommit till makten och fått kanalen nedlagd, vem skulle någonsin få reda på att han emellanåt suttit i mörkret och tagit del av dess utbud?

Mats skrockade tyst åt tanken, men satte nästan en klunk bourbon i vrångstrupen när frågesportens sorgliga deltagare presenterades. Hade den ariska befolkningen helt ersatts av lönnfeta, mediokra och lägre utvecklade individer?

”Arbeit macht frei, bitches …”, mumlade han och höjde glaset i en skål mot tv-skärmen samtidigt som höger pekfinger höjdes ovanför överläppen och agerade fejkad Hitler-mustasch.

När sånär som halva glaset var tomt lät han det åter träffa vardagsrumsbordet med en lätt duns. Ögonblicket senare lät det som att dunsen genljöd i efterklang. Mats hajade till när han i ögonvrån tyckte sig se kamelfösarens gåva skaka till, som om den efterapat glasets duns. Han skakade lätt på huvudet och skiftade åter fokus till programmet där medelmåttorna försökte bevisa vem som var minst lämpad för medlemskap i Mensa.

”Vilken tysk krigsförbrytare kidnappades 1960 i Buenos Aires av israeliska agenter?”

Programledarens fråga fick Mats att resa sig ur soffan med ett plötsligt adrenalinpåslag och skrika ut ett ”Adolf Eichmann!” som ekade mellan väggarna i den luxuösa lägenheten i hopp om att stämma upp i duett med den tävlande.

”Kan det vara … Adolf Hitler?”

Mats frös till i sin halvstående pose när den osäkra stämman ljöd ur det dyra ljudsystemets högtalare.

”Vad är det för jävla begåvningsreserver som rekryteras till programmet?”

Mats skrek fram orden samtidigt som han pekade hätskt mot ynglingen i tv-rutan.

”Och den där generationen ska ta över landet en vacker dag?”

Han sjönk utmattad ned i soffan och hällde i sig resten av glasets innehåll, vilket fick det att snurra till i Mats huvud som för att påminna honom om hur valkampanjen sugit musten ur honom.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Han skulle just till att resa sig och hämta flaskan för en påtår när vardagsrumsbordet plötsligt skakade till våldsamt, som om det drabbats av en lokal jordbävning. Mats slängde sig åt sidan i ren reflex utan att för ett ögonblick släppa fenomenet med blicken. Han kolliderade med det exklusiva teakgolvet och skrek till när smärta sköt upp från svanskotan.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Om det inte varit för det obehag som vällde upp inom Mats hade han troligen börjat skratta åt det till synes omöjliga som skedde framför hans ögon: ett ihärdigt klirrande ljöd när den flaskformade gåvan ömsom roterade, ömsom hoppade runt på bordets mitt som om den försökte ta sig ur någons grepp, eller som om något innanför presentpapperet försökte ta sig ut.

Något såg ut att hända med papperet. Mats tyckte först att det såg ut som om det höll på att ändra färg, men så sköt ett starkt orangerött sken ut, först genom springan i toppen på inslagningen och sedan genom presentpapperets tunnare skikt, likt solstrålar.

Rörelserna upphörde lika plötsligt som de börjat och lämnade gåvan stående mitt på bordet med skenet från de skiftande strålarna som lyste upp det mörka rummet likt ett discoljus. Mats slogs av ett plötsligt infall att närma sig spektaklet och undrade på fullt allvar om han blivit helt galen eller om spriten slagit till värre och snabbare än väntat.

Som i en utomkroppslig upplevelse, där Mats inte längre kunde kontrollera vare sig tankar eller kropp, såg han sig själv komma upp på fötter för att sedan kliva fram till bordet. Med två snabba rörelser slet Mats bort presentpapperet, vilket fick hela rummet att bada i ett starkt orangerött sken som först bländade honom. Allteftersom blicken vande sig vid ljusstyrkan uppenbarades den mystiska tingest som varit dold under papperet.

Mats betraktade den en lång stund, på samma gång fascinerad och förbryllad av bilden som etsades fast på näthinnan. Framför honom på bordet stod vad som såg ut som en blandning mellan dekanteringskaraff och glasflaska, vars tämligen ojämna och klumpiga form vittnade om att dess skapare troligen varit novis inom glasblåseriets ädla yrke.

Öppningen var förseglad med en metallkula som hölls på plats med hjälp av ett läderband som surrats varv efter varv över och runt flaskan. Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.

Denna entitet – Mats kunde inte komma på något annat ord för att beskriva det han bevittnade – vars orangeröda sken dansade förföriskt längs vardagsrummets väggar. På insidan snurrade det runt i hiskelig fart, likt en virvelvind, och gav emellanåt ifrån sig ett dovt ljud som påminde om avlägsna vrål. Då och då tyckte sig Mats kunna skönja konturerna av kroppsliga drag som snurrade förbi i virvelvinden. Suddiga konturer av vad som skulle kunna vara ett ansikte, en arm som plötsligt smekte över glasets insida som för att bromsa ned på farten.

Läderbanden runt flaskan såg ut att vibrera och tänjas när den förseglande kulan plötsligt skakade till och fick flaskhalsen att ge ifrån sig ett gnisslande ljud. Mats förstod det ologiska i situationen, men kunde inte blunda för det faktum att han gång på gång tyckte sig se kroppsliga drag fara förbi i det orangeröda tumultet på insidan.

Ett av läderbanden snärtade till mot flaskhalsen när rörelserna kring metallkulan verkade tillta. Metallkulan hoppade plötsligt till, och i det ögonblick som en millimeterbred glipa uppstod mellan kula och glas tyckte sig Mats höra början till en vädjan:

”Hjä—”

Glipan var åter stängd. Virvelvinden fortsatte, men flaskans roterande rörelser avtog i takt med att det orangeröda skenet började falna. Vad det än var som kämpade för sin frihet på glasets insida verkade ha förlorat energi, eller mod.

Mats tog några snabba steg bort till det välfyllda barskåpet, där han hällde i sig ett par snabba glas flytande mod i sådan fart att han nästan fick kväljningar, varpå han fyllde ett tredje glas till bredden och tog det med sig.

Mats satte sig i skräddarställning intill vardagsrumsbordet och smuttade på spriten samtidigt som han knackade lätt med pekfingernageln på den mystiska flaskan, vars tidigare inferno nu ebbat ut. Hade han sett och hört i syne? Var det spriten och tröttheten efter de senaste veckornas valkäbbel som spelat honom ett spratt, eller hade Mats verkligen hört början till ett rop på hjälp?

Han kände ett tilltagande sug efter att slita bort läderbanden och öppna upp flaskan, men varningssignalerna var än så länge för starka för att låta honom tillfredsställa sin nyfikenhet.

En svartfärgad massa framträdde plötsligt, som om den uppstått från ingenting, mot flaskans insida. Massan verkade pressas ut mot dess konvexa yta och konturerna av ett ansikte formades långsamt, som om någon omsorgsfullt skulpterade den mörka materian.

”Mamma?”

Mats kände hur en rysning fick hans nackhår att resa sig när han stirrade på sin sedan länge döda mors omisskännliga ansikte som formats mot glasflaskans innanmäte. Han tog tag i flaskan, snurrade loss läderbanden och kastades bakåt av den plötsliga tryckvåg som sköt ut ur flaskhalsen när metallkulan slungades rakt upp med sådan kraft att den borrades fast i betongtaket, vilket fick decimeterlånga sprickor att formas i alla väderstreck.

Mats reste sig omtumlad från golvet och såg hur flaskan leviterade ovanför vardagsrumsbordet medan eldsflammor sköt ut ur den. Likt massan som skulpterat fram hans mors ansikte verkade nu även flammorna bindas ihop, långsamt formande en glödande, brinnande överkropp. Temperaturen i lägenheten hade onekligen stigit och Mats kände hur svetten rann från honom samtidigt som han såg hur de vilda flammor som sköt ut ur den framträdande kroppen lämnade brännmärken i innertaket.

”V-v-vem är du?” fick Mats ur sig, och kroppen verkade med ens stanna upp medan ögon och mun formades i dess glödande ansikte.

Två kolsvarta ögon stirrade rakt på Mats medan den läpplösa munnen formade ett skevt leende.

”Du vill ha ett namn på din alldeles egen djinn?” frågade en mörk röst som ekade mellan lägenhetens väggar likt ett påkostat surround-system.

”Nåväl. Om det gör vår bekantskap enklare”, fortsatte rösten, medan den brinnande kroppens läppar förblev orörliga, ”du kan kalla mig Duban.”

Duban höjde ena armen och sträckte ut två glödande fingrar som genast lämnade permanenta skuggor i taket.

”Två önskningar du har, befriare.”

Mats försökte ta in orden och drog sig till minnes Disney-filmen han sett som barn, Aladdin, så långt innan vuxenlivets förpliktelser och behovet att rena hemlandet från avskum uppstått.

”T-t-två?” klämde han ur sig och försökte inta en så auktoritär ställning han kunde frammana nedan den mer än dubbelt så stora uppenbarelsen.

”Brukar det inte vara tre?”

Duban fnös till, vilket skickade ut en vind så varm att Mats mustasch fräste till på gränsen till antändning.

”Två önskningar du få, över antalet du må inte rå.”

Anden, för det var vad Mats insåg att uppenbarelsen var, tystnade för en stund medan det skeva leendet blev allt bredare.

”Så … Mats Åkerblom”, fortsatte Duban, ”vad önskar du dig mest av allt i världen? Två önskningar du har, när dessa lagts vi ej samme Mats har kvar.”

Kunde detta verkligen vara sant? Mats kände hur världen snurrade till och han såg på det tomma glaset på vardagsrumsbordet. Hade han verkligen fått i sig så mycket sprit, eller låg han i sängen och drömde om anden i flaskan?

”Jag vill … Vinna valet.”

Mats sluddrade fram orden medan han slet upp barskåpet och hällde i sig en rejäl klunk av den första flaska hans ivriga fingrar greppade.

”Är det din första önskan?” frågade Duban medan hans kolsvarta blick verkade stirra rakt igenom Mats.

”Nej. Vänta. Jag vill… Jag vill se … Björn Ahlmén och Eva Bladh i en partiledarduell.”

Han pausade och hällde i sig ännu en klunk av spriten.

”En rrr—”, Mats hickade till, ”r-i-k-t-i-g duell. Anno medeltid.”

Han snurrade ett par berusade ärovarv med flaskan i högsta hugg, vilket fick skenet från Dubans glödande kroppsmassa att påminna om gatubelysning som passerades i hög fart på motorvägen.

”S-s-sen vill jag vinna valet och ta makten så att vi kan rena landet från alla invandrare, flyktingar och illegala biståndstagare!”

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller stöd oss med 1000 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Mats visste inte själv om han tänkt eller uttalat orden, men å andra sidan befann han sig uppenbarligen i en drömvärld, så vad spelade det för roll? Han sökte sig till flaskan åter en gång och föll sedan ihop på vardagsrumsgolvet i paradlägenheten medan dess interiör och den glödande kroppsform som sköt ut ur flaskan sakta föll in i grumlighet, medan Mats berusning och sömnbehov tog ut sin rätt.

”Så, gott folk, har det blivit dags för kvällens höjdpunkt!” proklamerade en röst i högtalarsystemet och ersattes sedan av tonerna från ett stycke ödesmättad, spänningshöjande filmmusik.

Mats rörde sig genom korridoren, fortfarande omtöcknad och halvt frånvarande efter det alkoholintag som i kombination med senaste tidens kostvanor och oerhörda stress verkade ha kastat honom in i något slags psykos kvällen innan.

Längre fram i korridoren hägrade dörrarna ut till politikernas loge, där de skulle få ta del av ett stundande event som än så länge verkade höljt i hemlighet, åtminstone för Mats. De kollegor och tillika motståndare som Mats träffat på sedan han lämnade den säkerhetsbil som oväntat eskorterat honom från paradlägenheten hade sett ut att vara nästan sjukligt exalterade, utan att med ord röja en detalj om vad som egentligen försiggick.

Mats såg ingen som helst logik i att befinna sig på Friends Arena, eller vilken arena det nu kunde tänkas vara, med sina motståndare för något löjligt PR-event bara dagarna innan valet.

Han slog upp dörrarna till logen och gick, utan att bemöda sig med att hälsa på de övriga i rummet, fram mot glaspartiet som vätte ut mot arenan och stannade tvärt när han såg vad som försiggick.

Publikens vrål och klappande ekade så högt i arenan att logens glaspartier vibrerade.
Mats satte handen mot glaset, för att känna efter att det verkligen fanns där, och slog därefter sig själv i pannan för att känna att även han befann sig just där och då. Han vände sig tvärt om och blickade ut över de övriga partiledarna, som samtliga stod med glansiga, maniska blickar och stirrade ned på scenen.

Duban. Var det så han hetat, den brinnande ande som skjutit ut ur den satans flaskan i hans dröm? För visst hade det bara varit en dröm? Mats rös till av det faktum att han inte kunde avfärda tanken precis så enkelt när han åter blickade ned mot det som skedde på arenans uppbyggda scen inför tusentals kamerablixtar och hundratals filmkameror.

Drömmen var verklig och hans önskan, frambringad i alkoholdimman natten innan, likaså. Mats fruktade för en sekund för sin egen mentala hälsa när han kände hur den inledande rädslan sakta övergick i något liknande upphetsning, näst intill sexuell sådan.

Plötsligt verkade framtiden le emot Mats Åkerblom. Han skulle kunna uppnå precis det han velat, nämligen att rena landet, och det började med den här magnifika uppvisningen, vilken han skulle få åtnjuta från första parkett.

Tio meter nedanför logen kämpade en blodig Björn Ahlmén mot en skogstokig Eva Bladh som matade slag efter slag med en yxa så frenetiskt att den gamle rörmokaren knappt hann slänga sig ur vägen eller värja sig med motattacker.

”Jag har aldrig sett dem så här eldade i en duell tidigare”, hördes Konservativa Partiets ledare Brynolf Ingvarsson häva ur sig med besatt stämma, som om han och kollegorna bevittnade partiledardueller till döden på daglig basis.

Björn fick in en lyckoträff mot Eva som lämnade ett djupt jack som löpte upp längs hennes mage och såg ut att riskera att släppa ut dess innanmäte, men Mittpartiledaren kontrade med att knocka statsministern med yxans huvud innan ett nytt slag måttades och dess egg sänktes ned i hans bröstkorg med våldsam kraft.

Björn Ahlmén föll ihop på knä, men lyckades få till en sista sving med svärdet som träffade Eva rakt över halsen. Hon satte händerna mot det blödande såret medan ögonen spärrades upp och föll sedan ihop gurglande, samtidigt som statsministern stapplade bakåt, tappade fotfästet och kolliderade med scengolvet i en hård duns som förstärktes av mikrofonerna och ekade ut genom arenans högtalarsystem.

Publiken höll andäktig tystnad medan såväl statsministern som dennes motståndare, i varsin blodpöl, sakta tynade bort efter skadorna de åsamkats.

”Jaha, gott folk.”

Rösten i högtalarsystemet trängde igenom den spända tystnaden efter ett par minuter.

”Våra pulsmätare visar att båda duellanter förolyckats, och därav förklaras kvällens duell oavgjord!”

Publikens sorl fick golvet i logen att skaka. Mats kunde knappt stå stilla, där han stod upptryckt och flåsade mot glaset. Samhället skulle snart vakna upp till verkligheten igen efter den kollektiva hypnos som slukat dem och fått det svenska folket att jubla åt gladiatorspelet. De två största partiernas framgångar skulle ogiltigförklaras efter denna fullständigt mentalt rubbade dödsdans, bara för att ge platsen, och makten, åt Mats Åkerblom och det tredje största partiet.

”En önskning du använt, och en du har kvar”, mullrade Duban så fort Mats klev in i lägenheten.

Han svävade fortfarande på framgångens rosa moln.

”Ja ja, lugn”, avbröt Mats innan hans personliga djinn hann avsluta sitt rimmande, ”låt mig samla tankarna, så ska jag ge dig min sista önskan.”

Han krängde av sig sina exklusiva mockafärgade skor och sjönk ihop i soffan med ett glas gin medan han betraktade Duban, som till synes otålig svävade runt ovanför flaskan och fortfarande lämnade brännmärken i taket.

”Jag kommer bli tvungen att måla om hela vardagsrumstaket när jag är färdig med dig”, sade Mats sakligt och höjde glaset i en menande gest mot den svävande eldsflamman, vars kolfärgade blick intensivt genomborrade hans i väntan på att få uppfylla ytterligare en önskan. Han smuttade på glasets innehåll och suckade av lättnad och lycka efter dagens uppvisning.

”Så, Mats Åkerblom.”

Duban bröstade upp sig framför honom och med orden sköt en varm andedräkt mot Mats, som rynkade på näsan när stanken av svavel attackerade hans luktsinne.

”Drömmer du om rikedom och ära, eller vill du en festmåltid förtära?”

”Festmåltid?” utbrast Mats, varpå en munfull gin sprutade ut från mellan hans läppar och evaporerade när den nådde fram till Duban. ”Du borde anställa någon som skriver dina rim i stället för att skjuta från höften …”

Djinnens oförstående, nästintill nollställda blick, fick Mats att kikna av skratt.

”Men seriöst …”, klämde han ur sig när den värsta skrattattacken lagt sig, ”jag har två potentiella önskningar.”

Duban gjorde en vevande rörelse med sin glödande hand för att mana Mats att fortsätta.

”Jag skulle å ena sidan vilja förflytta palatset Rosenbad ned till Tomelilla, så att jag kan ha mitt kontor nära familjen.”

Han vände sig mot Duban.

”Vore det rent fysiskt möjligt?”

Mats fantiserade upp en bild av hur Duban med sina överjordliga krafter lyfte upp byggnaden ur innerstaden och lät den sväva i luften för att placeras på första bästa, centrala markplätt så nära hans luxuösa Skånehem som möjligt. En plötslig sensation, något liknande en stöt, sköt genom hans hjärna och Mats förstod med ens att djinnen delat hans inre bilder.

”En önskning du har, om den så är att vi med ditt Rosenbad far”, svarade Duban kort utan att röja en min.

”Alright.”

Mats frotterade sina händer och log.

”Men att lägga önskningen på en flytt av mitt palats känns samtidigt onödigt.”

Han kliade sig i pannan.

”Å ena sidan kan inget annat hända än att Humanitärdemokraterna och Mittpartiet omyndigförklaras efter gladiatorslakten, men jag vågar inte chansa på efterföljderna.”

”Så?” frågade Duban, medan hans glödande fingrar otåligt trummade mot ena armen. ”Varthän lutar Ni, Mats Åkerblom? Önskar Ni att palatset transportera, eller nästa potentiella önskning orera?”

Mats passade på att ta ännu en klunk gin innan han beslöt sig för att betänketiden var över.

I en ordföljd så rapp att en ordbajsande Eddie Murphy hade fått skämmas släppte partiledaren ur sig sin, framför spegeln sedan länge inövade, men i tv-rutan aldrig ordagrant uttalade önskan:

”Jag vill att mitt parti vinner valet och med det renar landet från alla invandrare, flyktingar och biståndstagare som alltför länge klamrat sig fast vid och klämt juicen ur Svea Rikes kronjuveler.”

”Är det min befriares sista önskan?”

”Ja”, svarade Mats kort.

”Din önskan är min lag.”

Ett pillemariskt leende bredde ut sig över Dubans läppar medan han knäppte med sina glödande fingrar, från vilka ett bländande sken fyllde rummet och fick Mats att hålla upp armen som skydd.

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen.

En stark vind slog mot Mats och fick honom att falla bakåt. Det han föll mot var dock inte lägenhetens exklusiva teakgolv, utan något mjukt. Han försökte förbryllat se sig omkring, men världen var plötsligt svart och tyst, som om ljuset förblindat honom och vindpusten slagit lock för hans öron.

Han trevade med händerna och fick tag i något mjukt som kittlade hans handflata lätt.
En grästuva?

Innan tankarna hann längre slogs hans luktsinne av en plötslig knock-out. Avgas. Ruttnande sopor. Gräs. Koskit. Urin. En blandning av mestadels otrevliga, påträngande odörer invaderade Mats näsborrar och började flirta med hans kräkreflexer. Han satte handen för mun och näsa i ett försök att blockera invasionen, samtidigt som han sakta började återfå både syn och hörsel. Fordon brummade avlägset, liksom dova ljud av barnlek.

Mats hoppade till när vad som lät som ett bi surrade förbi på hans högra sida. Grumligheten lämnade synen och Mats såg chockerat på den värld han återvänt till.

”Vad i helvete?”

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen. Han såg sig omkring. Solen bländade.

Mats befann sig på en liten gräsplätt intill ett fallfärdigt bostadsområde. Husen var nedgångna och påminde närmast om bilder han sett från de fattigaste delarna av Europa. Stora hål gapade i asfaltsvägarna som uppenbarligen inte underhållits på åratal. Sopsäckar låg kastade i en stor hög några meter ifrån honom och det välkända ljudet av en motorväg dånade i bakgrunden.

”Var fan har jag hamnat?” viskade Mats och slog damm från ena kavajärmen.

Han befann sig inte i Sverige längre, den saken var säker.

”Valet ditt parti vann, men så med alla invandrare, Mats försvann.”

Dubans omisskänneliga röst ekade, varpå den glödande varelsen dök upp framför honom.

”Vad i helvete snackar du om?”

Mats skrek så att saliven sprutade ur hans mun.

”Min sista önskan var att Sverigepatrioterna skulle vinna valet!”

”Det är korrekt, befriare”, sade Duban med lugn i rösten.

”Så varför sitter jag inte som statsminister och regerar över ett renat Svea?”

”Invandrare, flyktingar och biståndstagare du ville ha ut och med det din dröm dog ut”, svarade den glödande djinnen.

Mats stod orörlig några ögonblick innan han exploderade av ilska.

”Sluta prata i gåtor, satans eldsflamma, innan jag dödar din glöd med mitt ariska piss.”

Mats knäppte upp sina byxor och blottade ett par blågula kalsonger.

”Dina föräldrar en hemlighet bär.”

Så fort Duban uttalat orden såg Mats en bild av far och mor för sitt inre och en kall kåre sköt upp längs hans ryggrad.

”Adopterad Mats Åkerblom är.”

PETER WESTBERG

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi