Skinnsoffa

Prosa & poesi/Kultur
Collage: C Altgård / Opulens.

NOVELL. Lisa Zetterdahls novell Skinnsoffa är en bitter bekännelse över ett oförlöst liv där den motbjudande skinnsoffan får stå som symbol för svek och förlust. Och kanske allra mest för rädslan över att våga älska.

 

Lisa Zetterdahl är född 1983, uppvuxen på den östgötska landsbygden och numera bosatt i Malmö. Hon pluggar till bibliotekarie. Zetterdahl är tidigare publicerad i bland annat Ordkonst, OEI, Ett lysande namn, Provins, Lyrikvännen, Populär Poesi samt medverkar i Ingen rök utan mareld som är den senaste antologin i Brombergs poesiserie Blå blixt. Våren 2021 debuterar hon med diktsamlingen Hästar på It-lit.

SKINNSOFFA

En gång var det en kille som berättade för mig om hur han på en efterfest legat med en tjej på en skinnsoffa, och det var jobbigt, för huden klibbade fast i skinnklädseln. Vi hade väl typ varit ihop tidigare, han och jag, och det kändes som att han berättade detta för mig för att imponera. Ja, kanske för att han ville få mig att tänka på sex och sex med honom, och det skulle locka mig? Men det fick motsatt effekt. Jag sitter helst inte i skinnsoffor. Det är som när någon rispar på en griffeltavla, det obehaget som många känner inför det, så känner jag för skinnsoffor. Om jag är hembjuden till någon där det inte finns något alternativ, där möblemanget är begränsat till skinnsoffa, så kan jag bli stående en hel fest eller i värsta fall sätter jag mig på golvet. Jag tänker på ljudet av deras svettiga hud mot skinnklädseln. Jag tänker på det som fastnar och lagras i skinnklädselns veck. Jag tänker att de luktade öl och svett och kissiga underbyxor, för vem torkar sig ordentligt när man är full?

Hur som blev de visst gravida, och behöll barnet, blev ihop. Det visste han inte än, när han berättade för mig om det som hänt i skinnsoffan. Jag tänker på det där barnet ibland. Om det vet att det är frukten av ett one night stand i en klibbig skinnsoffa? Hur sperman sakta sipprade ut under natten, sedan de däckat. De kanske rent av hade använt kondom, bara glömt den på, somnat ifrån det. Hur deras hud klibbade mot skinnklädseln hela natten. Och en skinnsoffa är ju hud. Det var tre individers hud i det där sexet. Och då menar jag inte att han fortfarande var kär i mig, att det var mig han tänkte på, även om det förmodligen var så.

Jag var jäkligt taskig mot honom. Han sa att han älskade mig efter att vi kysst varandra första gången. Från att vara nyfiken började jag direkt fundera på hur jag skulle bli av med honom. Men vi hade ju hängt några dagar, och jag kände mig tvungen att fullfölja. Tänkte, en månad. Jag måste vara ihop med honom i en månad nu. Sedan kan jag lämna honom. Jag insåg att han luktade konstigt. Han tittade för mycket på mig och hade en ful jacka.

De fick ett barn till senare. De är en familj nu. Det dyker upp foton på internet ibland.

Jag kommer att tänka på det här med skinnsoffan när jag står utanför min pappas fönster och tittar in i hans vardagsrum. De har en svart skinnsoffa. Undrar om pappa haft sex i den? Nej, det är inte sånt som jag vill tänka på. Jag tror att det är samma soffa som när jag var barn som de fortfarande har. Jag har inte varit här på så länge. Men när jag var barn var jag här.

Pappas barn är vuxna och har flyttat hemifrån nu. Barnen som han ersatte mig med. Det låter hårt, men det var ju så det blev. Han fick nya barn, och jag slutade att vara här.

Jag har aldrig vågat säga till en kille att jag vill ha barn. Jag förstår inte hur folk gör när de får barn. Att uttala de orden. Det är så stort. Det är det största. Så intimt och förbjudet. Jag har varit gravid några gånger. Men jag har alltid gjort abort utan att berätta något för killen. Jag har tänkt på att säga något. Suttit med orden i munnen.

Den första aborten gjorde jag när jag var sexton. Jag hade bara haft sex några få gånger, med en kille som jag träffat hemma hos min bästa kompis, han var kompis med hennes storebror. Jag hade inte tänkt på möjligheten att bli gravid. Bara på att nu hade jag äntligen fått ha sex. Det var inte ens skönt. Men nu var det avklarat.

Pappas vardagsrum måste varit modernt när han flyttade hit, när han inredde det. Glasbord, vägg med fejktegelsten. Alltså det ser ut att vara rå obehandlad tegelsten men det är i själva verket en strukturtapet bara. Kromdetaljer, svart, en stor porslinshund. Han måste ha velat gå loss sen han lämnat mamma. Nu ser det bara sorgligt ut. Dammigt, solblekt. Det ser inte ut som en tuff New York-lägenhet. Det är ett hus på landet bara.

Den andra aborten gjorde jag när jag var sjutton. Jag hade varit noga. Men den här gången var jag så full att jag knappt var vid medvetande. Jag var på toa, hade glömt att låsa dörren, och in kom han. Jag hade ju redan byxorna nere.

Den tredje aborten var när jag var tjugoett. Jag hade mitt första riktiga förhållande. Vi bodde ihop, hade flyttat till stan, en liten tvåa med kokvrå som vi inredde med fynd från myrorna. Han trodde att jag åt p-piller, men jag hade slutat i smyg. Jag drömde om ett barn. Jag tänkte att om vi råkade bli gravida. Men sedan vågade jag inte berätta. Jag gick runt med gravidillamående, kräktes på morgnarna och hoppades att han skulle förstå. Men han fattade aldrig. Jag kunde inte säga något. Till slut gjorde jag abort. Efter något år gjorde jag slut.

Trädgården var helt igenväxt när pappa flyttade hit, högt gräs och sly, bara en upptrampad stig från bilen och fram till ytterdörren. Putsen på huset hade släppt på några ställen, som om huset hade skabb. Inget av detta gick längre att ana. Gräsmattan välklippt. Så var det. Bara att klippa bort det som inte var önskvärt. Måla över. Plantera blommor. Bygga uteplats.

Den fjärde aborten var när jag var tjugosex. En kille som jag var otroligt kär i. Vi träffades när det passade honom, när han var i stan och inte hade annat för sig, han var frilans och reste mycket, skrev, levde. Jag tänkte att om vi fick ett barn tillsammans skulle han vara bunden vid mig. Jag kunde ta hand om barnet själv, det gjorde inget, han kunde hälsa på när han var i stan. Jag försökte berätta. Jag älskade det här barnet. Men jag vågade inte.

Den femte aborten var när jag var trettioett. Jag och min kille hade köpt hus. Han jobbade mycket, men vi skulle ju ha en liten familj i det här huset. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle börja prata om det. Jag köpte söta små kläder, ofattbart små sockor, en mobil att hänga över spjälsängen. Jag gömde undan det längst in i min garderob, fast efter aborten gick jag ut och slängde allt i soptunnan. Den sjätte aborten var med samma kille ett år senare. Jag kunde fortfarande inte berätta.

När jag var barn stod jag ofta utanför min pappas fönster och tittade in på hans nya familj. Jag hämtade en liten trälår som stod utanför garaget och ställde nedanför fönstret så att jag kunde nå upp över fönsterblecket. Om de gick till ett annat rum så följde jag med på utsidan. De bråkade ofta. Barnen ville inte äta maten, de ville inte ta på sig pyjamasen, de ville inte borsta tänderna. De tänkte inte på att någon iakttog dem. Jag hade kunnat vara bättre barn än de var. Men jag hade väl inte vetat det när jag var i deras ålder. Jag hade säkert också betett mig sådär tanklöst.

När jag gjorde den sista aborten tänkte jag hela tiden att det var den sista. Nästa gång behåller jag barnet. Nästa gång. Jag vaknade i en sjukhussäng, en ung läkare som lutade sig fram över sängen. Han berättade att det tillstött en komplikation. Livmodern skadades under skrapningen och tyvärr blev det en allvarlig skada. Det var inte troligt att jag skulle kunna bli gravid igen. Avlägset kände jag värken. Men allting var bara en dröm. Mitt liv var bara en dröm. Strax skulle jag vakna. Jag skulle vakna på en skinnsoffa med sperma som klibbade mellan låren, tillsammans med en kille som jag inte riktigt gillade egentligen. Men han ville ha barn med mig, det sa han när han var full, redan efter första gången vi kysst varandra.

LISA ZETTERDAHL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Skinnsoffa

NOVELL. Lisa Zetterdahls novell Skinnsoffa är en bitter bekännelse över ett oförlöst