Prosa: Tro inte att vi inte förstår

Prosa & poesi.
Collage: Opulens.

NOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en underfundig och dråplig novell, skriven av Göran Moldén. Den handlar om en kvinna som fått nog.

Göran Moldén har tidigare gett ut två romaner på Norstedts – Fågelskådaren och Lögnarens ögon – och kommer detta år med en tredje på Ekström & Garay. Moldén arbetade som brevbärare första halvan av yrkeslivet, sedan som gymnasielärare fram till pensioneringen. Rätt nyligen flyttade han från Göteborg till Gullspång.

Han tycker noveller är svårutgivna men lockande att skriva. Vi är därför stolta över att publicera en sådan här i Opulens. Tro inte att vi förstår är en både underfundig och dråplig berättelse om en skenbart alldaglig kvinna som fått nog och tar sin tillflykt till en sten i en skog. ”Jag stannar här, tänkte hon”.

CAROLINA THELIN

Tro inte att vi inte förstår

På kvällen den tredje augusti gick Monika Lundin ut i skogen och satte sej på en sten. Himlen var klar och luften stilla. Stenen nådde henne lagom till knäna, och det växte gräs och blåklockor runt omkring.

Nu sitter jag på en sten i skogen, tänkte hon.

En bit bort klängde blommande kaprifol över ett vindfälle. Hon andades djupt några gånger och kände doften.

Jag stannar här, tänkte hon.

Och det var då hon blev ovanlig. Annars är det ju inget ovanligt att man går ut och sätter sej på en sten i skogen, men det är ovanligt att man stannar kvar.

Skogen var egentligen bara en bit natur som blivit över. Bakom henne steg marken uppåt till en bergsplatå med risiga tallar, och i sluttningen växte lövträn. Det fanns björkar med hackspettshål och björkar utan. Hon hörde motorleden på håll.

Först var det ingen som visste att hon satt där, men när klockan var halv tio blev Erikssons gamla labradortik orolig och ville gå ut. Sebastian tog kopplet och gick en sväng med henne. Han var tretton år. När han fick syn på Monika vinkade han, och då vinkade hon tillbaka. Sen gick han ända bort till Leryds Handelsträdgård med tiken innan han vände, och på återvägen såg han henne igen.

Efteråt sa han till sin mamma att Monika Lundin satt på en sten i skogen.

– Får hon inte det för dej, då?

– Jo, så klart. Men alltså, hon bara satt.

– Och vad skulle hon gjort istället, menar du? Hoppat groda?

På morgonen var det Kristoffers tur. Kristoffer var Sebastians pappa, och han gick ut med tiken innan han skulle iväg till jobbet. Monika satt kvar. Han hade hört vad Sebastian sagt på kvällen men mindes inte så noga, och nu blev han osäker. Hemma låg alla och sov. Han släppte lös tiken i lägenheten och gick därifrån, och först vid niorasten tänkte han på det igen och ringde till sin fru.

– Vad var det Sebbe sa i går, sa han. Om Monika.

– Om Monika?

– Ja.

– Att han fått se henne i skogen, tror jag.

– Fan. Jag såg henne med, ser du. När jag var ute med Dolly.

– Klockan fem?

– Ja.

– Och hon var kvar där?

– Faktiskt. Hon satt på en sten.

Därför gick Anette Eriksson själv till skogen denna morgon, fast utan tik. Hon gick i den bestämda känslan av att saken måste utredas. När hon kom fram såg hon att Monika var klädd i jeans och en kortärmad blus, men också att det låg en stickad tröja i gräset. Nätterna var för övrigt milda.

– Hur är det med dej? sa hon.

– Bara fint, sa Monika.

– Är det säkert, det?

– Helt säkert.

Men hon såg trött ut. Hennes blonderade hår brukade vara uppfönat i en stor frisyr som liknade sockervadd, men nu hängde det i långa testar. Sminket var kladdigt, och hon hade påsar under ögonen.

– Har du suttit här hela natten?

– Jag tror det.

– Tror?

– Jag vet inte, sa Monika. Allt är bra.

Anette stod tyst ett tag. Det var helt onormalt att tillbringa natten på det sättet, men det var inte förbjudet. Det var inte ens ett avgjort tecken på sjukdom, även om det kunde verka så. Den som satte sej ner skulle snart resa sej upp igen. Det var så självklart att det inte fanns några regler för det.

– Är Magnus hemma? sa hon till slut. Har ni bråkat?

– Vet inte.

– Vet du inte?

– Jag bara skriker, sa Monika. Men nu skriker jag inte mer.

Och Anette tänkte att det var allvarligt. Dom har bråkat som fan, tänkte hon. Han har svurit åt henne och knuffat in henne i väggen och kallat henne för jävla skitfitta, och då har hon tappat kontrollen och smällt till han i skallen med stekpannan. Den av gjutjärn. Nu ligger han bara där. Hon har fanimej bankat vettet ur sin egen son.

Det lilla han hade, tänkte hon.

Så gick hon därifrån. Först sakta för att Monika inte skulle bli rädd, men när hon kommit utom synhåll började hon halvspringa. Hemma var allt som vanligt. Dolly sov på mattan i vardagsrummet medan Frida satt i pyjamas vid köksbordet och åt fil med Kalaspuffar. I tevesoffan låg Sebastian och glodde på en amerikansk komediserie.

– Gud i himlen, sa hon. Jag måste ha hjälp.

– Jag sa ju det, sa Sebastian. Eller gjorde jag inte, kanske?

– Du håller bara tyst!

Men hon visste inte var hjälpen fanns, och då gick hon upp till Monikas lägenhet istället. Hon tryckte på knappen till ringklockan och höll den intryckt länge, och till sist hörde hon röster innanför. Så flög dörren upp, och där stod Magnus.

– Ja, sa han. Va äre om?

Han var påklädd men hade sovit nyss, och det märktes. Hans ögonlock var svullna och han luktade fylla. Anette blev med ens tvärarg.

– Vet du att din mamma sitter ute i skogen, sa hon. På en sten. Vet du att hon har suttit där hela natten?

Han stirrade på henne utan att förstå.

– Helt ensam, sa hon.

– Fan, sa Magnus. Hon är inte klok, hon flippar för vad som helst. Hon har behövt en psykiater länge.

– Och du då, sa Anette. Vad behöver du?

Hon tänkte på vad Sebastian berättat om Magnus och hans kompisar: att ingen av dom gick i skolan mer, att ingen av dom hade jobb. Dom söp flera kvällar i veckan, och hur dom fick tag i pengar till sprit var det ingen som visste. Men spriten var smuggelsprit från Polen som dom köpte från långtradarna vid Knuts Center. Och kanske hasch med, fast det kunde Sebastian inte svära på.

– Du kunde ju faktiskt tänka dej för lite, sa hon.

– Är det mitt problem om hon flippar, eller?

– Vems annars?

– Men vafan, sa han. Give me a break.

Sen stängde han dörren och hon hörde rösterna igen, men inga ord. Nu var hon tvungen att ta hand om det själv. Det fanns ingen som kunde hjälpa henne, men så kom hon att tänka på Ritva Mäkelä och bad henne följa med när hon gick tillbaka till skogen.

Ritva sa att Monika var färdig nu. Snart skulle hennes a-kassa ta slut, och när det hände kom förnedringens onda tid. Och den där skitungen hon hade, sa hon, den var det bara tråkigt med. En gång hade till och med polisen varit där, och då var det för att asen börjat slåss med varann ute på loftgången.

– För såna blir dom, sa hon. Gud hjälpe oss.

– Man får hoppas det, sa Anette. För ingen annan lär göra det.

När dom kom fram till stenen satt Monika ännu kvar. Hon log lite, men som åt ingenting särskilt. Hon bara log.

– Här kan du inte sitta, sa Ritva. Häng med ner nu, så dricker vi kaffe.

– Men allt är fint, sa Monika. Jag bara sitter här.

– Det har du gjort länge nog.

Hon hade då suttit i lite mer än tretton timmar. Två gånger hade hon lämnat stenen och kissat i gräset en bit bort, och en gång hade hon gått halvvägs upp i sluttningen och plockat några hallon. Hon hade lagt hallonen på tungan och mosat dom mot gommen, men annars hade hon bara suttit. När bilarna kört förbi på motorleden hade hon sett deras strålkastare, och när hon frusit hade hon frusit. Det var allt.

Hon hörde hur Anette och Ritva talade till henne, men deras röster kom långt bortifrån. Hon såg en fjäril som landade på en blomma. Det var en mycket vacker fjäril: vingarna var brunsvarta med gula kanter och med en rad av ljusblå prickar innanför. Den rörde på sej lite. Den fällde ihop sej och fällde ut sej igen, och i nästa sekund släppte den taget om blomman och fladdrade vidare.

Själva blomman var också vacker: vit, nästan överblommad.

– Så klart det är svårt, sa Ritva.

– Tro inte att vi inte förstår, sa Anette.

– Men häng med ner nu och ta en kopp kaffe, sa Ritva.

– För här kan du ju inte sitta hur länge som helst, sa Anette.

Då tänkte hon att hon var en människa som satt på en sten i skogen. Hon älskade Magnus mest av allt i hela universum, men om hon skulle sitta kvar här måste hon sluta vara den hon var och istället bli en människa som käftade emot.

Och det var därför hon reste sej upp och följde med.

Inte för något annat.

GÖRAN MOLDÉN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr