Novell: Tid

Prosa & poesi/Kultur
Foto: Myriam Zilles / Pixabay.com.

NOVELL. Tid är en novell om Nakenråttan, en sjuk och bitter gamling som tar ut sin frustration över åldrandet på sina tålamodsprövade döttrar. Men under den sardoniska tonen finns en ömsinthet från båda håll – för när tiden rinner ut har vi trots allt bara varandra.

 

Sabinha Lagoun är född och uppvuxen i Malmö. Hon har gått författarskolan vid Lunds universitet och har en fil. mag. i litterärt skapande. 2018 debuterade hon med novellsamlingen Koreografi. Novellen Tid ingår i en novellsamling som hon arbetar med just nu. Sabinha har även skrivit dramatik för bland annat Drömmarnas hus (Den röda tråden 2016).

Tid

Nakenråttan betraktade aldrig sin dotter genom att titta på hennes ansikte. Istället kunde han känna av dotterns rörelsemönster när hon var i närheten, vid middagsbordet, helst vid middagsbordet eller när hon satt i fåtöljen bredvid honom. Hon var nervöst lagd, det var båda hans döttrar. Och ju mer fumligt och invecklat de betedde sig ju mer retade han upp sig på dem.

”Du är blek, äter du inte kött?”, sa Nakenråttan utan att titta på dottern.

”Jo, jag äter kött”, svarade dottern kort och irriterat och de båda visste att hon ljög.

”Blek. Och så rör dig konstigt”, sa Nakenråttan och gjorde två ryckiga rörelser med sina armar krökta tätt intill sin kropp. Han spottade teatraliskt åt sidan.

”Invalid, är du.”

Dottern tittade aldrig på honom när han skällde över henne. Det kunde tolkas som en provokation och en provokation för Nakenråttan innebar fritt spelrum för allt han hade att säga henne. Nakenråttan hade blivit mer ilsken sedan han blivit sjuk. Dottern kämpade med att inte ta åt sig av faderns hån.

Efter maten reste han sig och gick sakta fram med hjälp av käppen till soffan för att sätta sig. Han önskade att alla, inte bara han själv och läkaren, skulle på allvar fatta att det inte fanns mycket tid kvar för honom. På bordet låg näsdukar han spottat slem i, de såg ut som vita pappersblommor utvuxna ur bordet. Hon svalde sina klöknigar när hon hörde sin fars hosta för det hjälpte inte ens att titta bort. Hon tyckte om sin far, möjligen älskade hon honom. När Nakenråttan ville vara kärleksfull mot henne berättade han om när hon var liten, när hon lekte själv, tyst på sitt rum timme ut och timme in.

” Då var du liten”, sa han drömmande. ”Så lugn, tyst. Störde ingen. Man fick kalla på dig.”

Under dagen skulle en kvinna från landstinget komma och instruera Nakenråttan och familjen om hur en rullstol fungerade. Nakenråttan var förödmjukad och ledsen. En rullstol, vad skulle det vara bra för? Rullstolar var för krymplingar och han var för i helvete ingen krympling. Han var sjuk, det var han men ingen satans krympling. Det hade han aldrig varit. Definitivt inte en som sitter i rullstol, den värsta jävla sorten. Dumma och apatiska. Nakenråttan hade varit en känd bankrånare en gång i tiden. Och det var på den tiden man kunde råna banker. Nu var det värdetransporter som gällde för de unga. Han hade respekt för dem, smarta killar, men insiderjobb var egentligen bara rika som stal från rika.

”Det är bara för att de vill att du ska ha möjligheten, pappa. Eventuellt. Du behöver ju inte använda den. Om du inte vill. Eller hur pappa?

”Va? Är du läkare nu? Du vet inte ett shit om detta.”

”Nej, jag vet. Tänkte bara.  Du behöver ju inte den. Du är stark. Så dumt att komma hit med en jäkla rullstol. Till dig.”

”Va?”

”Ah, inget.”

”Va?! Va, vad snackar du om? Du snackar. Prata. Prata”, sa Nakenråttan och formade händerna som en näbb.

”Ja, jag kan gå. Jag kan gå, det är sant. Med Guds vilja går jag. Det är när man inte kan gå som man ska ha sån där. Och jag, jag kan gå”, fortsatte Nakenråttan med en svordom tätt följd av ett ”Gud förlåt mig”.

Vid enstaka tillfällen blev Nakenråttan rädd för att dö. Han hoppades att Gud skulle förlåta hans synder.

”Jag var en vilsen Nakenråtta” kunde han säga. ”Jag hoppas Gud förlåter mig. Jag visste inget annat. Ni å andra sidan. Ni har det bra. Ni har fått reda på den rätta tron i tid”, sa Nakenråttan till sina döttrar, ”det gäller er alla. Ni vet vad som är rätt och fel och kan nu leva efter den rätta vägen. Men jag, jag visste ingenting. Jag hoppas Gud förlåter mig. Annars…du vet man brinner i evighet. Sen byter man skinn.”

Dottern lyssnade, det gjorde hon alltid. Sen blev hon rädd hon också. Rädd för att leva i helvetets eldar. För syndade gjorde hon, hela tiden.

Klockan hade slagit ett. Nu hade även Nakenråttans andra dotter kommit för att ta del av landstingets information men eftersom systrarna var ovänner talade de inte med varandra. Den tredje dottern hade Nakenråttan aldrig haft någon kontakt med eftersom han inte kände till hennes existens. Människan från landstinget skulle komma mellan ett och fyra. Fem över fyra hade Nakenråttan svårt att hålla sig vaken, men irritationen över att behöva vara tillgänglig för onödig information gav honom kraft. Det blev mörkt och när klockan slog fem över halv åtta ringde det på dörren. En späd kvinna med kort mörkt hår kom in tillsammans med en taxichaufför som bar in rullstolen i delar. Kvinnan talade med stark accent och med överdriven skånska.

”Jag kan inte stanna länge. Så ni vet. Jag måste visa er hur den fungerar. Det är ett stort ansvar. Ja, ett mycket stort steg att få sin första rullstol och det är en mycket dyrbar ägodel. Dyrbar. Detta är det inte alla som får. Många, eller de flesta, måste betala en del själv.  Ibland hela kostnaden. Mycket allvarligt att lära sig om detta. Ni måste lyssna mycket noga.”

Nakenråttan tittade lugnt på kvinnan. Nästan road. Han sträckte fram sin hand och presenterade sig.

”Och det här är min dotter”, sa fortsatte han men landstingskvinnan sa ingenting, såg bara panikslaget på rullstolsdelarna som låg utspridda.

”Min andra”, sa Nakenråttan men kom av sig när han insåg kvinnans totala brist på respekt. Hon var inte det minsta intresserad av några familjemedlemmar. Samtidigt blev Nakenråttan faktiskt upprymd av kvinnans taktlöshet.

”Nej, nej inget te, jag ska inte stanna länge. Jag ska inte jobba hela kvällen. Herregud. Jag har väl också familj. Det måste ni förstå. Alltså egentligen borde jag inte kommit för det blir för stressigt för mig men jag gjorde det ändå, för det är en mycket dyrbar ägodel rullstolen. Vi måste börja direkt. Sätt er ner så jag kan visa. Hela, alla måste vara med. Hela familjen. Alla. Kom, kom.”

”Te, klart du ska ha en kopp. Kanske inte stressa”, sa Nakenråttan och skrockade.

”Nej, nej tack, oj ja nej, det är inte bra att stressa. Jo, så här”, fortsatte hon och pekade mot alla delar i vardagsrummet.

”Denna del, den är mycket viktig för brukaren, annars kan hela stolen tippa och det vill vi inte. Alltså stabiliteten är a och o. Detta måste man lära sig. Ramens underdel måste stämma med framsida, detta kan brukaren känna, men inte spänna för hårt, för detta måste göras innan. Kontrolleras innan.” Kvinnan tittade strängt på dem alla.

”Nu är det såhär, att det jag berättar måste ni komma ihåg, för hela livet ska ni ha denna. Hela livet och det är länge det, ska ni använda rullstolen. I snö, i sol, när det regnar. Ja, man kan ju leva länge med en sådan här hjälp. Vanligt liv. Tack för att vi lever i Sverige. Va?”

Dottern tittade på sin far. Han satt med sin blick på kvinnans hjässa och hade ett litet muntert veck i mungipan. Dottern tittade på kvinnan och sedan mot sin syster. Systern såg lika frustrerad ut som dottern kände sig.

”En rullstol är ett hjälpmedel som måste underhållas. Se här ”, sa hon och pekade på däcket, ”men det tar vi sen. Ser ni denna kolven? Denna måste fästas i läge A. När ni fäster skruvarna måste stolen ligga på rygg”, sa kvinnan och gjorde ett citattecken i luften, ”därefter fäster ni skruvarna och ser till att de sitter ordentligt i skruvhålen, här; B och C.”

”Får det var en kopp te, kära dam”, sa Nakenråttan, ”Inte bra att stressa.”

”Jo, okej tack”, svarade kvinnan artigt nästan lättad över att Nakenråttans fråga.

”En rullstol ska räcka länge. Hela livet, förstår ni. Ni har ansvar för denna hela livet och det är väldigt noga att ni förstår detta. Så att ni inte skadar er. Det vill ni ju inte, skada er. Ja, då ska vi se. Här och inte här. För om ni spänner här. Titta. Då rör sig inte något. Någonting. Det är fast. Men om ni gör såhär, bara lite inte mycket. Titta. Ja då rullar den. Prova ni.” Kvinnan släppte sitt hårdhänta grepp om däcket.

Nakenråttan började bli uttråkad. Irriterad. Kvinnan talade om regnet. Inte om våren. Våren, då fyllde han år, Nakenråttan. I maj. När ljuset kom åter. När naturen blommade. Plötsligt slog en längtan ut efter att få uppleva en vår till i honom så hårt att han ville lipa. Bara en vår till hade räckt.

”Vid skada blir ni ersättningsskyldiga, så är det. Lika för alla. Men som sagt, fäst här och här, det får ni inte glömma. Sen kan ni, jag rekommenderar, att lägga en filt i bagageluckan, ja, så man inte repar eller smutsar ner. Ja, det var väl, allt, några frågor? Nej. Bra. Tack så mycket. Lycka till. Hej då. Hej. Hej. Hej.”

Nakenråttan tvättade av sig, bad, och somnade tungt. Kvar stod rullstolen mitt på golvet hela natten. Nästa morgon tog dottern bussen till sin far efter jobbet. Nakenråttan låg kvar i sängen, han hade inte orkat gå upp. Hans månformade ansikte var gulgrått och de mörka ringarna under ögonen var nästintill svarta.

”Sitt ner.”

Dottern gjorde som hon blivit tillsagd.

”Det är vackert väder ute”, sa hon.

”Ja. Alla väder är vackra.”

”Ja, jag kan tycka om regn också.”

”Regnet är magiskt, regnet ger liv.”

”Ja.”

Regnet tilltog sin kraft mot rutorna. De satt båda tysta.

”Ska vi till kolonin?” frågade dottern och visste att om hennes far svarade nej, vilket han förmodligen skulle göra så var han deppig på riktigt. Och deppig på riktigt innebar att hon skulle vara ifred en liten stund för glåporden samtidigt som hon önskade att allt skulle vara som vanligt. Han kunde till och med få skälla ut henne. Nakenråttan smackade en gång med tungan som svar.

”Nej, inte idag. Gå du. Det finns blommor. Gula. Det är synd om dom. Plocka dom. Då växer nya.”

”Jag ska gå nu pappa.”

”Redan?”

”Ja.”

”Inte stanna?”

”Nej.”

”Okej lilla barn. Simma lugnt.”

”Mm.”

Dottern tog på sig skorna i hallen när hon hörde honom hosta.

”Kött”, sa han. ”Glöm inte. Måste äta kött. Det ordnar sig. Gud ger. Gud tar. Okej?”

”Ja.”

Dottern stod kvar i hallen. Svalde.

”Hej då pappa.”

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen