PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. Detta är den sista och avslutande delen. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
Från någonstans djupt nere i sömnen kunde han höra hur någon bankade, upprepade gånger, på ytterdörren, och hur dom ropade hans namn genom brevinkastet.
Det är polisen, tänkte han och stirrade upp i taket, det är polisen som har kommit för att hämta dej.
Men så tyckte han sej känna igen rösten.
Det måste vara grannen, tänkte han och skyndade sej ut i hallen, det måste vara grannen som har kommit för att gratulera mej!
Men knappt hade han hunnit öppna ytterdörren, innan Thomas trängde sej in i tamburen.
*
– Vad är det om? sa Roger och stannade upp på tröskeln till vardagsrummet.
Thomas skakade på huvudet.
– Vad det är om? sa han och lade armarna i kors över bröstet och rörde sej på jakarandabordet, så att det knakade i träet. Det vet du mycket väl, Roger.
Thomas såg bortåt balkongdörren, där styret till pappans gamla motionscykel skymtade fram mellan persiennerna.
– Det vet du mycket väl, sa han igen och vände tillbaka blicken och såg på honom, med någonting som Roger nästan tyckte liknade medlidande.
– Nej, sa Roger och gick bort och satte sej på sin plats i soffan, det vet jag faktiskt inte. Han började känna sej alltmer förnärmad över intrånget.
Thomas suckade, och ställde sej upp.
– Du har hållit på och trakasserat oss. Han vände sej om och såg på honom. I veckor. Han höll kvar blicken.
Roger såg frågande på honom.
– Du har varit på Josefins arbetsplats, fortsatte han, och spritt en massa lögner…
Roger såg bortåt balkongen.
– Om att vi har skilt oss, Josefin och jag. Och en massa annan skit, som jag inte ens vill ta upp…
Roger såg sej omkring i vardagsrummet, bort mot byrån, där dom två fotografierna fortfarande stod i föräldrarnas porträttramar.
– Men ni ÄR ju skilda, sa han sedan och reste sej upp ifrån soffan.
– Roger, sa Thomas, jag ber dej…
– Ja? sa Roger och gick runt bordet.
– Jag vill inte behöva bli tvungen… Thomas såg bort mot byrån. Jag vill inte behöva bli tvungen att polis… Så såg han bort mot byrån en gång till, som för att övertyga sina ögon om att dom måste ha sett i syne. Vad i helvete, är det här för något…?
Då gick Roger bort och ställde sej framför byrån.
– Varför i helvete, sa Thomas sedan och sträckte sej fram över Rogers ena axel och plockade upp ett av dom två porträtten. Varför i helvete, har du ett foto av Josefin? Stående på din byrå?
– För att vi är gifta, sa Roger och sträckte ut ena armen för att ta tillbaka fotografiet, och han kunde inte förstå varför Thomas var tvungen att vända upp och ner på allting. Varför han tvunget skulle stå i vägen? Vi har ingått ett andligt äktenskap.
– Ni har gjort vadå, sa du?
– Ingått ett andligt äktenskap, sa Roger igen. Som upphäver alla världsliga kontrakt.
Thomas såg ner på honom, som ifrån en väldig höjd, med ett ansiktsuttryck som kom Roger att rygga tillbaka.
– Alla jurisdiktioner. Roger sträckte sej efter fotografiet på nytt, och den här gången räckte Thomas villigt, nästan handfallet över det.
– Hur är det med din mamma? sa han sen.
– Med mamma? sa Roger, samtidigt som han ställde tillbaka fotografiet på sin plats ovanpå byrån.
– Ja, sa Thomas, med din sjuka, gamla mamma?
– Med mamma är det alldeles utmärkt, sa Roger och vände sej om, hon sover sin middagslur just nu, så hon är inte anträffbar. Han log. Men jag ska se till så att hon får höra att du har varit här, min gamle klasskamrat, och frågat efter henne.
– Du tror inte att jag kan få växla ett par ord?
Thomas började röra sej bortåt hallen.
– Nej, sa Roger och skyndade sej förbi honom, nej det går absolut inte. Han ställde sej framför sovrumsdörren. Det går inte, under några som helst omständigheter.
– Varför inte då? Thomas såg på dörren bakom honom. Jag är säker på att hon hade uppskattat det. Han trängde sej förbi honom. Att man hade kikat in, och hälsat.
– Nej!
Då hördes en röst ute ifrån trappuppgången.
– Hallå, ropade den, är det någon hemma?
Då vände dom sej om, båda två, i en närmast unison rörelse, och såg bortåt hallen, där grannen just ställde upp ytterdörren och torkade av kängorna på dörrmattan.
– Jag stör väl inte? sa han och log mot dom båda, alltmedan han började göra sej sin väg in i lägenheten.
– Roland! utbrast Roger.
– Vad är det som står på? Grannen stannade upp i hallen, och vickade med brättet på hatten åt Thomas.
– Han försöker bryta sej in, fortsatte Roger och såg på grannen, han försöker bryta sej in i mammas sovrum, när hon ligger och sover!
Då hörde Roger hur dörren till sovrummet öppnades i bakgrunden; det tunga prasslet av plastförpackningar som föstes åt sidan.
*
Roger såg sej förtvivlat omkring i sovrummet, bort mot den breda dubbelsängen, som var översållad med plastförpackningar och damm.
Men ingen mamma? tänkte han.
– Vart håller hon hus, då, sa Thomas och tog några kliv genom plasthavet, din kära, gamla mamma?
– Prova nere på kyrkogården, sa grannen och plockade upp en av förpackningarna vid sina fötter. Den här gick ut så sent som i förra veckan?
– Kyrkogården? sa Thomas.
– Ja, sa Roland och såg än på Thomas, än på Roger, där hans kära, gamla mamma ligger och får sin skönhetssömn, intill farsgubben.
Kyrkogården? tänkte Roger och stapplade ut ur sovrummet, förbi grannen, och vidare längs med den allt längre, allt trängre hallen, tills han stannade upp inför spegeln i tamburen.
Kyrkogården?
Så tyckte han det var som att hans spegelbild plötsligt ändrade form, mitt framför ögonen på honom.
Som om hans ansikte för första gången trädde fram i spegeln från under en mask gjord av maskar.
info@opulens.se
