PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
Roger försökte undvika att se sej själv i någon av dom otal speglar som satt upphängda överallt i träningslokalen, men vart han än vände blicken så fick han syn på sej själv i någon ny och oväntad vinkel.
– Jossan tyckte du var en himla trevlig prick, sa Thomas och satte sej upp på träningsbänken, med skivstången vibrerande i klykorna bakom sej. Lite tystlåten, kanske. Han torkade sej i ansiktet med t-shirten. Framför allt tyckte hon det var himla fint att du tar hand om din gamla mamma.
Då tittade Roger bort mot ett av dom större träningsredskapen, där två unga kvinnor i åtstramande kläder stod och samtalade högljutt om olika träningsmetoder.
– Det hör ju inte precis till vanligheterna, fortsatte Thomas och följde hans blick bort mot dom två kvinnorna, att en vuxen man åtar sej att ta hand om en anhörig på det där viset? Han vände tillbaka blicken och såg på honom. Jag menar, att du har det som ditt arbete?
– Nej, sa Roger sedan och försökte se oberörd ut, det är ju inte direkt välbetalt.
– Jossan tyckte hursomhelst att det var himla synd. Thomas ställde sej upp. Som hon sa. Han plockade upp ett par hantlar ifrån hantelstället. Att en sådan omtänksam kille. Sedan började han curla, växelvis, med vardera hanteln. Att han skulle behöva gå omkring och vara singel?
Då reste sej Roger upp ifrån träningsbänken och plockade upp handduken, som låg slängd över stället med hantlarna, som löpte längs med ena väggen, under en lång rad med stora speglar, och torkade sej i pannan, alltmedan han såg sej själv i ögonen.
Hon tycker det är synd, tänkte han.
Hon tycker.
Det är synd.
*
Han tyckte sej få en skymt av mammans ena skuldra i badrumsspegeln, när hon klev in eller ut ur duschkabinen; dom stora, mörka leverfläckarna som förgrenade sej över stora delar av den valkiga ryggen, fettvecken som hon tvingade honom att tvätta inunder.
– Roger, hörde han hennes skrovliga röst eka mellan kakelplattorna, varför kommer du inte och hjälper din stackars, gamla mamma!
Då vände han tvärt om i hallen och försvann ut i köket, där han spolade i vasken, i ett försök att stänga ute oväsendet.
Men hon fortsatte att ropa på honom, alltmera enträget.
Så han stängde av kranen och efter mångt och mycket tog han sej ut i badrummet, men då var hon borta.
Han ställde upp dörren till duschkabinen och kikade in, när han tyckte sej ana hennes skugga i hallen bakom sej; han hann bara precis få en skymt av den långa, svarta hästsvansen när den försvann in genom sovrumsdörren.
info@opulens.se
