PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
Kängorna kom honom till mötes ifrån taket, följt av byxorna och den långa anoraken, till sist stirrade ett par vresiga ögon ut från under brättet på en hatt som han alltid associerade med jägare ute på den australiensiska bushen.
– Har han vart ute och svirat? sa grannen och log snett under brättets skugga, samtidigt som han ställde upp hissdörren och ställde sej bredbent i hans väg.
Han visste inte vad han skulle svara.
– Vad var det för nåt blont? Grannen ögnade honom från under brättet.
Roger såg frågande på honom.
– Som släppte av herrn nere på gatan nyss?
– Oj, jaså, hon, sa han och stod kvar inne i hissen, det var bara, jag menar, det är en flickvän, eller jag menar hustru. Han log besvärat. Dom är gifta, förstås. Till en kompis till mej. Han såg upp på honom, som fortfarande stod kvar i hissöppningen och höll upp dörren.
– Så pass! Grannen log brett, och leendet uppvisade en lång rad lagade tänder. Sedan lutade han sej mot hissdörren, och såg ut att fundera på något.
– Jag måste faktiskt, sa Roger till sist och försökte ta sej förbi.
– Vad säjs om en liten återställare? Grannen vände bort huvudet en aning, och såg ut att snegla på honom från under brättet på den något nedböjda hatten.
Han stannade upp, halvvägs ut ur hissen, och såg den tysta, nersläckta, instängda lägenheten framför sej, den långa, smala hallen som ledde bort till mammans sovrum.
– Varför inte!
*
– Det där är min före detta fru, sa grannen, som bodde två våningar nedanför dom själva, när Roger i förbifarten kikade på det enda fotografi som stod framme.
Roger nickade.
– Jag har det stående framme, fortsatte grannen och slog sej ner vid köksbordet och lade sin grova näve om dricksglaset, av det enkla skälet att jag aldrig vill låta mej själv glömma. Sedan lyfte han glaset mot munnen och drack upp till hälften.
– För att du älskade henne så mycket? sa Roger och smuttade av den starka drycken.
Då bara såg han på honom.
– Vi var gifta i arton år, sa han sedan. Innan hon bedrog mej.
Roger nickade igen, och smuttade på nytt av drycken, vars smak och verkan han redan hade börjat vänja sej vid.
– Det tog mej tio år, fortsatte grannen och drack, tio år av missbruk och återfall och behandlingar och svartjobb och av att sova på gatan, innan jag till sist fick tag på den här lyan.
– För att hon låg med en annan man?
Då såg han på honom, över kanten på glaset.
– Så du förstår, sa han sedan och plockade fram en påse med löstobak och började rulla en cigarett, det är därför jag har det där fotografiet framme. Han slickade på cigarettpappret och tände cigaretten. För att dagligen påminna mej själv om vilka hyndor kvinnor är.
Det fick Roger att tänka på sin mor.
Sedan tänkte han på Josefin.
– Jag vet vad du tänker. Grannen böjde sej ner efter dunken och erbjöd sej att fylla på Rogers glas. Jag har själv varit i den där sitsen. Sedan fyllde han på sitt eget glas och ställde tillbaka dunken på golvet. Att just den här kvinnan, hon.
– Ja, sa Roger och drack.
– Glöm det!
info@opulens.se
