PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat.
HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
Roger såg sej omkring i det väldiga vardagsrummet. I den upplysta bokhyllan stod dom, porträtten på barnen och det unga brudparet.
Det var som ett hån, tänkte han och drack upp.
Sedan ställde han ifrån sej glaset på bordet, bredvid underlägget och gick bort till bokhyllan, där Thomas ställt kvar whiskyflaskan, stannade upp för att lyssna uppåt sovrummet, innan han skruvade av korken på flaskan och tog en klunk.
Plötsligt tystnade det på övervåningen.
Han stod kvar med flaskan i handen och plockade ner ett av fotografierna på Josefin, denna för honom fullständigt främmande varelse, som han vanligtvis aldrig kom i närheten av. Håret var blont, ögonen blå och munnen röd. Det var inte riktigt klokt, tänkte han.
Sedan tog han en klunk till och ställde tillbaka flaskan.
En stund strosade han fram och tillbaka längs med bokhyllan, drog med fingrarna längs med bokryggarna och plockade då och då ner en av prydnadssakerna, mest för att ha någonting att göra, innan han plötsligt fann sej själv på väg uppför trapporna.
*
Däruppe var det fullständigt tyst, men det lös från under en av dörrarna.
Ett ögonblick stod han alldeles still i den korta korridoren, som löpte längs med dom fyra dörrarna, och övervägde vad han skulle göra.
Då hörde han vad som lät som om någon flyttade en möbel över golvbrädorna; han smög sej fram till dörren och lade sitt öra emot nyckelhålet, som han hade för vana.
Då öppnades plötsligt dörren längst bort i korridoren, och ett mörkblått ljus, nästan som varningsljusen på en polisbil, tänkte han, lös upp silhuetten till vad som verkade vara en mycket liten person, som uppenbarade sej i dörröppningen. Han ställde sej upp.
– Vem är du? sa den spröda rösten till vad som visade sej vara en av Thomas två döttrar, som han visat bilder på tidigare under kvällen, när dom ännu satt i baren. På behörigt avstånd, tänkte han, från både minderåriga barn och fresterskor.
– Jag, sa han och ur djupet av sin berusning fick han med ens syn på sej själv och situationen han befann sej i; det gick som en kall underström i ett varmt vatten. Jag är en vän till din pappa. Han försökte le.
– Toaletten ligger därborta. Hon pekade med sitt lilla pekfinger på dörren till vänster om föräldrarnas sovrum. Sedan gick hon raka vägen förbi honom, drog ner handtaget till sovrummet och försvann in. I glipan som uppstod tyckte han sej få en skymt av den unga frun.
*
Genom det spolande vattnet hörde han hur det knackade på dörren till den lilla toaletten, sköljde snabbt sina händer i vasken och granskade sitt ansiktes grad av misstänksamhet i spegeln, innan han öppnade dörren.
– Fan, mannen, sa Thomas och såg urskuldande ut, jag är ledsen att det blev såhär. Det var ju inte meningen att du skulle bli sittande ensam därnere i soffan, medan vi… Han log.
– Det är ingen fara, sa han och med ens var all oro ersatt av svår svartsjuka, din dotter visade mej vägen. Han log. Till toaletten, alltså.
– Tror du att du klarar av att ta dej hem för egen maskin? sa Thomas sedan. Jag menar, har du pengar till taxi, eller så?
– Jag tar bussen, sa han, och han kunde inte låta bli att lägga märke till att Thomas nästan verkade en smula andfådd; han tyckte det stod som en tung dunst av fräna kroppsvätskor omkring honom.
– Det går inga bussar såhär dags. Thomas såg bekymrad ut. Är du säker att du har pengar till en taxi? Han granskade honom. Annars…
– Jag går hem. Han log.
– Är du inte klok! Det är ju för fan flera kilometer! Det kommer inte på fråga, kompis! Han lade sin arm om honom, och ledde honom nerför korridoren. Du får helt enkelt sova i Lillans rum, hennes säng är visserligen inte särskilt stor. Dom stannade upp utanför dotterns dörr. Men du…
– Jag får plats!
*
Det tog honom vad som kändes som flera minuter att orientera sej i tiden och rummet; för några upprymda ögonblick fick han för sej att han hade växt under natten. Att han rent av hade blivit kolossal. Tills det blåa skenet ifrån nattlampan gav vika för allt det rosa.
Väggarna pryddes av planscher på idoler han aldrig hade hört talas om, och i ena hörnet av rummet tronade ett leksaksslott. Över hela golvet låg leksaker utspridda.
Så slog huvudvärken till, och genom huvudvärken kom gårdagens händelser, dom som lett honom till det här ögonblicket, till honom som i skov.
Baren, bilfärden, bråket mellan makarna.
Whiskyn. Han tog sej för pannan.
Trappan upp till övervåningen.
Det blonda håret, dom blå ögonen, den röda munnen.
Brösten.
Höfterna.
Musklerna i innanlåren och i skrevet drog sej obönhörligen samman, och kom det att sjunga i kroppen på honom. En majestätisk, men kort och sorglig gospelsång.
info@opulens.se
