Lyrik: Ur Omsorg — fyra nya dikter av Jonas Brun

Prosa & poesi
Illustration: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

POESI. Idag presenterar vi en kvartett nyskrivna dikter av den Stockholmsbaserade poeten och romanförfattaren Jonas Brun. Vi får bland annat, i den första dikten, Skamlösa ögonbryn, möta en åldrad dragqueen som lär ut konsten att måla ögonbryn.

 

 

Jonas Brun är romanförfattare, poet och psykolog. Han debuterade med romanen ”Den andra tiden” 2004 och har sedan dess gett ut fyra romaner och fyra diktsamlingar, senast ”Ingen jämfört med dig” 2018 som toppade DNs kritikerlista. Jonas Brun har belönats med ett antal priser för sitt författarskap, som Mare Kandres minnespris, Sverige Radios romanpris och De Nios Vinterpris. Dikterna som publiceras här är hämtade ur samlingen ”Omsorg” som ges ut på Pequod Press hösten 2019.

Skamlösa ögonbryn

En video slutar och en annan
börjar genast rulla, som de gör.
En åldrad dragqueen instruerar

i konsten att måla ögonbryn.
Först lägger man en bas med vax
och färg som täcker de gamla

vardagsögonbrynen, för ett slätt
och jämt underlag, som en målarduk.
Sedan måttar man de nya brynens

höjd och fall. Ett tips: öva dig flitigt
att rita dina drömögonbryn på papper
eller på en apelsin! Öva ända

tills formen är till fulländning
inpräglad i handen, innan du
försöker applicera dem i ansiktet.

En hög och smäcker båge av
tunn tusch gör dig till Dietrich.
Förläng mot tinningen och öka

svärtan för Lizas sorgsna drag.
En djärvt vinklad, kraftig spets
som pekar upp i pannan och

nästan snuddar vid hårfästet
gör dig till en grym Disney-
härskarinna, en Evil Queen.

Det kan förstås betraktas som överflödigt,
till och med som skamlöst, att tillbringa
timmar framför spegeln för en detalj.

Men jag lärde mig något jag inte visste:
Som månskäran drar ett snitt genom natten
och förvandlar den, på samma vis

öppnar och förvandlar ögonbrynen ansiktet.
Och vad vore livet utan precision?
Utan exaktheten och arbetet som krävs

för att forma linjen som skiljer diva ifrån diva?
På skärmen fixerar hon med puder,
bättrar på med glitter just vid bågens krön

och avslutar lektionen med orden:
Falska som äkta, onda som goda,
drottningar av alla sorter niger för den

som härskar över ögonbryn.

 

Kroppens paradis (Efter Peter Hujar)

Avbildandet kräver
mycket av avbildaren.
Både stor hängivenhet
och brist på hänsyn.

Till att börja med måste
man stå ut med kroppen.
Man måste stå ut med
hur den tar sig ut i världen.

För den är väl vad man har
att hoppas på. Och när
skönheten slits upp med
rötterna, blottas då inte

genast en annan skönhet?
Är det inte själva skönhetens
natur? För ett ögonblick
vilar benen, vilar hela

uppenbarelsen. Grov
behåring. Kraftiga kängor
vid kanten av himlen
balanserar på själva

horisontstrecket. En ljusgrå
häst fångas i språnget, med
manen flygande och lera
på hovarna. Hos en gammal

stjärna ligger sminket tätt
om ansiktet. Någon sjunger
från radion att himlen
är en plats på jorden och

jag vill tillägga att kroppen
kan vara den platsen.
Att den i vissa stunder
och ur vissa vinklar är

sitt eget paradis, då
allt finns i närheten och
ingenting skrämmer.
Ögat får lämnas på vid

gavel med en känsla
av tacksamhet.
Eller snarare med en
särskild sort generös

artighet man visar
varandra efter ett stort
gräl, när något har blivit
blottat och man

helt enkelt måste
leva med denna nya
synlighet, för att alls
kunna fortsätta se.

 

Sådant som kräver mer omsorg än man först tror:

Lunch.

Kusiner.

Fallfrukt.

Perenner.

Garderober och andra förvaringsutrymmen.

Före detta älskare.

Människor med höga röster.

Tågräls.

Trasmattor.

Barndomsvänner.

Laminat.

Kaniner.

Människor med spetsade öron.

Pulversoppa.

Tunna böcker.

Textilier med hög procent konstfiber.

Ny elektronik.

Överflöd.

Silver.

Skrapsår.

 

Himmel över Tullinge

Samma tjocka molntäcke
i två veckor nu. Ligger platt

över Tullinges loftgångshus.
Mot sjön rinner täta

floder blandskog.
Utströdda villor på

slänterna speglar sig
i det mörka vatten som

faktiskt ger lite försoning
åt den här ensamma orten

mitt på pendeltågsträckningen
mot Södertälje. Men jag hinner

nästan aldrig gå till sjön
på lunchrasten, avståndet

är lite för stort eller rasten
lite för kort. Det är inte lätt

att tycka om dig, Tullinge,
när du tyngs av så mycket

missklädsam himmel
och skog. Det är tisdag

och det är onsdag.
Och det är tisdag.

På parkeringsplatsen
lyfter de grusgrå duvorna

och försvinner in i himlen.
När Judy Garland spelade

Dorothy slungades hon högt
ovanför regnbågen.

Hon fastnade i en tromb
och landade i en orimlig,

underbar värld, helt i technicolor,
där varje litet blomblad noggrant

målats för hand
i solgult, rubinrött eller

azurblått. En tillvaro fylld
till brädden av söta små vänner,

stora äventyr och mirakulösa
vändningar. Men det enda

hon till sist önskade sig
var att få resa hem. Duvorna

lyfter. De tar sin himmel
i besittning, oavsett

vilken färg den bär
just idag.

 

JONAS BRUN

Foto: Hanna Källebo Neikter
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Revision

NOVELL. Mikael Henrik Myrtin har nyligen färdigställt sin första novellsamling. Den här
Gå till Toppen