POESI. Idag har vi glädjen att presentera nyskrivna dikter av Hans Boij.
Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Södermalm i Stockholm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65, varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer. De här dikterna är från Volym 48 som utgivits i höst.
GUNNAR LUNDIN
DIKTER
Säger man: Jag förstår inte
hur alla hemlösa klarar sig
är svaret ytterst enkelt:
Alla klarar sig inte.
Säger man: Jag förstår inte
hur planeter i årtusenden kan
fortsätta att rotera runt sin
axel, blir svaret lika enkelt.
Utan naturlagar, inget liv.
Säger man: Jag förstår inte
varför vaccinet mot svartsjuka inte
fullföljdes, är svaret För få
dödsfall inregistrerades.
Säger man: Jag förstår inte
hur forskare förslår såväl
till ålgräsängar som till
ebenholtsterapi svaras det: Turligt
nog är inte alla som du.
Säger man: Jag förstår inte
varför tidigare generationers
erfarenheter återkommande förvrängs
i makthavarnas egenintresse, far jag
med osanning. Vet jag inte hur vanligt
det är att makten erövras av fel
händer. Och vad är då att vänta!
Säger man: Jag blir inte klok
på varför Gud kallas allsmäktig,
blir svaret inte: Klokare personer
än du förstår det – utan: Säg
något som smäller högre!
*
Som barn frågade jag
mig länge på vilken sida
av knäckebrödet smöret
skulle bres, trots vad
storebror sagt, att man
inte kan bre på den gropiga
sidan, för då åtgår det
ju mera smör (som om
jag från början hyst
tvivel på att de enkla
lösningarna alltid är
de rätta. Skulle min tidiga
uppfattning av livet som
mer komplicerat än så
visa sig hålla? Ja, vad…) –
*
Förr blev man kär
som genom ett dråpslag.
Idag ser vi konsekvenserna
sedan det slaget gått över.
Vi odlar relationer, helst
utan föregående dråpslag.
Kärlek, ett smörgåsbord
bland marknadens övriga.
*
Uppfattningen att
ett andligt ljus är
närvarande i mänsklighetens
boningar, om än ojämnt
fördelat, så ändå på plats
ungefär som damm
infinner sig överallt där
hen är verksam, om så
rentav inaktiv – sagt för
att du skall förstå vad
jag avser, få bilden
att klarna för dig –
om hur den andliga kraften
aldrig är långt borta,
även om den inte finns
där som ett paraply
i paraplystället i den
boning som ger dig tak
över huvudet, inte heller
som en evigt lysande
takarmatur utan som,
som jag sa, något
liksom alstrat ur intet,
och detta intet, det
är livet, som inte,
inte på något språk
– res Jorden runt så
som många andra har
gjort, får du se –
frågar efter dig
och dina eventuella
medresenärer. Äventyret
i en kanot på Amazonas,
längs Nepals vandringsleder,
utmaningar i utmaningarnas
ledband, planetens
beskaffenhet med folk
på folks nivå; alla dessa
pass av storstädning, i
jordisk belysning, av
din vardag, blir något
att berätta om, i motsats till
en färd, en efterkrigstida
resa över Ålands hav, ute
på däck, i den skymmande
tiden då ingenting längre
står på spel, och vågor,
moln och land inskränker
sig till vågor, moln och land
och det ljus som
inte är naturens (än
mindre teknologins), här
– har jag förstått – just
här gav sig till känna
utan att jag kunde
uppfånga det…
”Det var just vad du gjorde”,
Genmäler Ellinor Myntti.
Eller om det var
damen intill.
info@opulens.se
